Euripides släpper nytt

Ett aber för den som studerar ett så kal­lat dött språk – som antik grekiska – är att dess litteratur redan är färdigskriven. Inga nya texter kommer att bli till och många av dem som en gång funnits har för alltid gått förlorade.

Så tänkte jag när jag en gång tack vare det dåvarande skolsystemet fick den oskattbara förmånen att lära mig latin och grekiska. Nu fanns det andra fördelar med att studera ämnet: de texter som mirakulöst nog hade bevarats var ju trots allt gans­ka många och varierade – och mestadels av förunderligt hög kvalitet. Språket självt var oerhört plastiskt och uttrycksfullt.

Så småningom gjorde jag en oväntad upptäckt. Grekisk litteratur består inte bara av de verk som har bevarats därför att en lång rad kopiatorer under seklernas gång tålmodigt för hand hade gjort avskrifter av dem. Nej, några av de texter som intresserade mig allra mest visade sig ha återupptäckts ganska nyligen. De hade oväntat påträffats när man i slutet av 1800-talet började gräva ut soptippen i den grekisktalande egyptiska staden Oxyrhynchos – den ”spetsnosiga elefantfiskens” stad. Där hade man under en kort följd av år gjort märkliga fynd: dikter av Sapfo och Alkaios, delar av Tomasevan­geliet, så kal­lade Jesusord (logier), Aristoteles skrift om Athens statsförfattning, Pindaros paia­ner med mera.

Att detta hade varit möjligt berodde på att de boksynta invånarna i Oxyrhynchos hade kastat sina papyrusrullar – dåtidens böcker – på soptippen när de hade tjänat färdigt. Och utan att man hade tänkt på det hade soptippen varit idealiskt placerad för slutförvaring av papyrus – mitt mellan öknen och Josefskanalen, en biflod till Nilen.

De påträffade fragmenten stuvades i lådor som skickades till Oxford där de numera befinner sig. En stiftelse inrättades – The Egypt Exploration Foundation – som finansierade forskning och utgivning. Resultaten har alltsedan dess publicerats i The Oxyrhynchus Papyri. Genomgången är långtifrån avslutad, det utkommer hela tiden nya böcker.

Merparten av fynden är inte litterära, filosofiska eller religiösa utan består av privatbrev, inköpslistor, kontrakt och allehanda andra dokument av de mest skiftande slag. Men de litterära fynden har tilldragit sig mest uppmärksamhet. År 1952 publicerades en nästan komplett pjäs av komediförfattaren Menander. De senaste decennierna har man bland annat hittat ytterligare Sapfodikter, en lång elegi av Simonides och nya dikter av den arkais­ke poeten Archilochos.

Det är inte en överdrift att påstå att de här fynden erbjuder nya inblickar i antikt vardagsliv som väl närmast kan jämföras med hur vår syn på medeltida vardagsliv påverkades av de förhörslängder från den lilla staden Montaillou som publicerades för snart 50 år sedan. Genom att läsa dokumenten från Oxyrhynchos kan vi få en levande bild av livet i det grekiska Egypten för 2 000 år sedan.

Man har också hittat rester av ett bibliotek i den lavaindränkta staden Herculaneum. Här har papyrusrullarna paradoxalt nog bevarats genom att förkolna. De är visserligen så spröda att de inte kan rullas upp utan att smulas sönder men på senare decennier har man med hjälp av avancerade tekniska redskap – infraröd kamera och röntgenscanner – kunnat läsa texten utan att behöva röra själva rullarna. Om just detta har vi nyligen fått höra en hel del (bland annat genom Martina Björks essä i Axess 3/2024).

Och nyligen skrev Robert Cioffi i en artikel i London Review of Books om ytterligare ett sensationellt fynd. Den 19 november 2022 hittade den egyptiske arkeologen Heba Adly textsjok ur två förlorade Euripides-tragedier, Ino och Polyidos, i en grav några mil söder om Kairo. Själva originaltexterna trycktes därefter i facktidskriften Zeitschrift für Papyrologie und Epigrafik.

Att det är just Euripides som nu har återupptäckts är i och för sig föga överraskande. Euripides eftersträvade djärvare effekter än de båda föregångarna Aischylos och Sofokles. Hans ordmusik var mer utstuderad och grällare, hans intriger mer sensationella och hans huvudgestalter var ofta kvinnor. Allt detta gjorde honom populärare än de andra två och fler av hans dramer har bevarats i handskrift.

För min egen del kändes det nya fyndet som består av 50 nästan intakta rader ur Polyidos plus tjugo mer deformerade rader ur Ino elektrifierande. För inte så länge sedan presenterade och översatte jag ett centralt parti ur en annan Euripidespjäs, Kretensarna i tidskriften Divan.

I Kretensarna, som påträffades i Hermopolis redan 1907, försvarar sig i en lång sammanhängande text kung Minos hustru Pasifaë mot anklagelsen att hon har begått äktenskapsbrott med Zeus. Situationen är delikat. Zeus har ingett Pasifaë ett omåttligt begär till en tjur; hon låter tillverka en kogestalt i vilken hon kan gömma sig. Zeus betäcker henne i form av en tjur, resultatet av förbindelsen blir Minotauros. I fragmentet förnekar Pasifaë inte att hon är mor till Minotauros men hävdar att hon varit drogad när hon förfördes av Zeus och således oskyldig till medvetet äktenskapsbrott. Minos låter sig inte övertygas utan dömer hustrun till döden.

I den nyligen upptäckta Polyidos-­passagen uppträder Minos i en lika tvetydig dager. Här debatterar han i ett märkligt ärende med pjäsens huvudfigur, siaren Polyidos (”den mångvetande” eller ”mångseende”). Intrigen, som är känd från andra källor, är följande. Minos son Glaukos har fallit ner i ett stort honungskrus och drunknat, och Minos vill nu att Polyidos använder sin magiska siarkompetens till att återuppliva Glaukos.

Det råder en egendomlig likhet mellan de två textutdragen. Båda består av centrala passager som den anonyme kopiatorn tycks ha valt ut med omsorg. Både i Kretensarna och Polyidos möter vi kombattanter som strider om livsavgörande frågor. Pasifaë försöker med näbbar och klor – och en retorisk skicklighet av det slag som Euripides var en mästare på att återge – försvara sig mot sin oförsonlige make. Polyidos å sin sida är ytterst obenägen att gå envåldshärskaren Minos till mötes. När Minos framhåller att ordningen i det mänskliga samhället imiterar förhållandena i naturen, en tyrann styr över människorna liksom delfinen härskar i havet och örnen i luften, sätter sig Polyidos till motvärn. Han vill inte tvingas att hjälpa Minos att återuppliva sin son.

Och när minos menar att han inte alls är så oberäknelig för Polyidos upp resonemanget på ett högre plan. Han ifrågasätter om det är rätt att försöka sätta sig över tillvarons grundvillkor och göra sig till herre över liv och död. Att man är rik innebär inte att man har allt: ”Allt som gror och växer upp/ finns bara till en tid och tynar alltid bort/ ty allt som föds och blomstrar måste vissna ner./ Var människa är först ung och åldras sen,/ och ingen av oss får ju två liv, bara ett.”

Trots att situationen avspeglar mytiska föreställningar som är 2 000 år gamla har den en skrämmande aktualitet. Samma sak med Ino. Som Robert Cioffi framhåller är det kanske mest en slump att denna pjäs inte fått samma historiska genomslag som Medea. Intrigerna i dem är nämligen ganska lika. Ino är gift med Athamas och har två barn med honom. Genom olika förvecklingar drivs hon i landsflykt; Athamas gifter om sig med Themisto och får två barn med henne. När så Ino återvänder vill Themisto locka henne att döda sina egna barn i tron att de är Themistos ungar. Naturligtvis råkar Ino verkligen döda Themistos barn. Themisto begår självmord och ett av Inos barn dör i en olycka.

Det är brutalt och blodigt men Ino står över sina hemsökelser och riktar bittert sarkastisk kritik mot sina motståndare: ”Så förse er med fördelar, ni uslingar,/ berika er på alla upptänkliga sätt/ och skilj för all del inte mellan rätt och fel./ Njut sedan era illdåds eländiga frukt.”

”Litteratur är nyheter som förblir nya”, skrev Ezra Pound en gång. Det gäller också när de återupptäcks efter 2 000 år.