Äntligen har jag upptäckt Taylor Swift

Äntligen kom mitt Taylor Swift-ögonblick.

I likhet med många medelåldringar har jag gjort några pliktskyldiga försök att närma mig henne på Spotify, och till och med letat upp några konsertklipp, men inte sett något annat än en bombastisk scenshow med en hyggligt snygg tjej och hyggligt kompetenta popdängor. Men ingenting som sticker ut, inget ”extra”. Och jag har gått vidare med den gubbgrå slutsatsen att allt är en megahajp som snart kommer att bedarra, och kanske har jag muttrat en variant på talesättet att ”nothing attracts a crowd like a crowd”.

Men en dag i bilen var jag dödligt less på de drygt fem tusen låtarna på min ”bästa”-lista, och jag bestämde mig för att ge ­Taylor Swift en ny chans. Plattan heter Lover och kom 2019.

Plötsligt upptäcker jag att hon har den svårbestämbara förmågan att klä banala tankar och känslor i slagkraftiga textrader. Inte många har den. När Lou Reed tillfrågades vad han tyckte om Bob Dylan svarade han:

– That guy sure can twist a sentence, man.

Det handlar om att hitta fraser som dröjer sig kvar. Det är allt. Vilket är svårt nog.

Redan efter några verser i Lloyd Coles ”Perfect skin”, vid raderna ”She’s got cheekbones like geometry and eyes like sin”, visste jag att han var att räkna med. Och Elvis Costellos ”Chemistry class” har stuckit fram sina hornbågade hundratals gånger i min ”bästa”-lista. Jag har fortfarande dimmiga begrepp om vad den ”handlar” om, men fraserna har lättat över sin betydelse och blivit ett slags snärtiga språkljud. (För att inte tala om Sex Pistols. Vadå ”I was waiting for the communist call”?)

Alla ovannämnda är slitstarka gubbfavoriter, och jag vågar mig på den svajiga tesen att det beror på något könstypiskt. Jag hör sällan kvinnor strö låtcitat omkring sig. Män gör det däremot så ofta de kommer åt, möjligen för att de känner sig lättade över att någon kan ”twist a sentence” på ett sätt som de själva inte är förmögna till, eller vågar försöka sig på. Och om de spottar ur sig några minnesvärda Dylancitat faller ett förtrollat återsken från upphovsmannen på dem själva; de blir kort sagt lite Dylan för en stund.

Taylor Swift leker fram sina allmängiltiga berättelser, nästan i flykten.

I den hudlösa ”Soon you’ll get better” sitter hon vid en sjuksäng och försöker övertyga sig själv om att sjuklingen kommer att tillfriskna, och hon utbrister: ”And I hate to make this all about me/ But who am I supposed to talk to/ What am I supposed to do/ if there’s no you?”

I den sorglöst fingerknäppande ”I forgot that you existed” beskriver hon en kraschad kärleksrelation, hur hon sörjer och deppar, men så kommer den magiska kvällen när: ”I forgot that you existed/ and I thought that it would kill me but it didn’t/ it isn’t love, it isn’t hate/ It’s just indifference.”

Alla som gått igenom samma sak vet att det är sant. Och insikten är lika överraskande och befriande för en sjuttonåring som en sjuttioåring. Vilket inte hindrar mig från att tänka att om jag vore just sjutton, då hade jag varit en spritt språngande Swiftie, öppet eller i lönn.