Förkolnade ord förbryllar

En skrift, dold, innesluten, instängd i en gravkammare. Kanske var det meningen att den skulle förstöras. Kanske placerades den där just för att brinna upp. Mot slutet av 300-talet f Kr begrovs en man och en kvinna på en plats som idag kallas Derveni, nära Thessaloniki i norra Grekland. Med i graven fanns en papyrustext. Någon tände eld på den och den började brinna. Och så slocknade den. Kvar blev en förkolnad papyrusrulle.

Det är en av de absolut underligaste texter som finns bevarade från antikens Grekland. Den som läser om fyndet för första gången tror kanske att det rör sig om ett litterärt bedrägeri, historien om ett fiktivt verk som någon modern författare som Umberto Eco eller Jorge Luis Borges hade kunnat uppfinna. Men skriften är alldeles verklig.

Texten kallas idag Dervenipapyrusen. Den placerades där som en del i en ståtlig begravning. Mannen i graven kan möjligen ha varit kavalleriofficer, för det finns sporrar nedlagda bredvid. Det är inte osannolikt att han hörde till de kavallerister från norra Grekland som Alexander den store under sitt erövringståg skickade hem från Baktrien, i det nuvarande Afghanistan, år 329 f Kr. I graven hittade man också ett kärl i brons, Dervenikratern, ett spektakulärt föremål som framställer Dionysos, kvinnor i trans, kattdjur, en hjort, en tjur, ormar med väl synliga giftkörtlar. De dödas ben låg i kärlet.

Och så fanns där själva skriften.

1962 upptäckte man under vägarbeten vid Derveni ett antal antika gravar. Man började gräva, hittade Dervenikratern och annat, och så, bredvid, en svartbränd rulle. Arkeologen som först lade sina händer på den förstod att det var en papyrustext. Redan detta var sensationellt. Den förkrossande majoriteten av alla papyrusfynd i världen kommer från Egypten, vars torra klimat gör det möjligt för papyrus att överleva i århundraden och årtusenden. Även många andra antika samhällen använde papyrus för att skriva på. Men i Grekland och på de flesta andra ställen bryts en skriftrulle snabbt ned av fukt och mikroorganismer om den till exempel ligger i en grav.

Elden som skulle förstöra texten räddade den istället. En del av rullen brann upp, men den andra delen slocknade och hann inte bli till aska. Det som fanns kvar av skriften hade därför förkolnats, vilket gjorde att inga organismer kunde äta upp det. Vissa forskare menar att papyrusen användes för att få fyr på gravbålet, som när man idag tar fram en gammal tidning för att tända en eld i kakelugnen. Vi vet att papyrus användes på det sättet. Men när man började kunna läsa delar av den svartnade skriften förstod man att själva elden kan ha hört ihop med innehållet i texten, att det kan ha varit viktigt att texten skulle brinna. Skriften hängde samman med en religiös riktning som uppfattade sig vara anhängare till urpoeten och visdomsläraren Orfeus, vars sång kunde förtrolla människor, djur, växter, till och med stenar.

Dessa Orfeusföljare, som kallas orfiker, ansågs i de grekiska städerna vid denna tid vara avvikande, illojala och farliga. Åtminstone några av dem var säkerligen principiella vegetarianer, vilket var ett problem i en stat där en av de viktigaste samhällsnormerna var att man deltog i gemensamma slaktoffer till gudarnas ära. Orfikerna antas också ha varit kvinnofientliga. Och de hade garanterat besynnerliga idéer om världen. Litteratur från tiden antyder att de i sina ritualer kanske brände heliga skrifter. Det kan ha varit just detta som skulle ske med Derveni­papyrusen. Men slumpen och historien ville något annat. Papyrusen hamnade fel, elden slocknade. Så väntade skriften där i årtusenden på att bli återupptäckt. Det antika Grekland blir sig aldrig riktigt likt.

Texten visade sig innehålla en lång kommentar, en tolkning av en äldre dikt. Kommentaren bör ha skrivits omkring år 400 f Kr, papyrusen är en avskrift gjord senare, någon gång på 300-talet, me­dan dikten är betydligt äldre. Författaren till kommentaren tror att dikten komponerades av Orfeus själv, som där ger oss en excentrisk berättelse om världens ursprung. Vi hör om en av de första gudarna, som intressant nog svalde penisen, han som först kastade sig ut i luften.

En gud som sväljer en penis? I sammanhanget nämns Zeus, Kronos och himmelsguden Uranos. I en viktig grekisk myt ska Uranos ha varit den förste gudomen som härskade i universum, och det ska han ha gjort tills hans son Kronos kast­rerade honom. I en besläktad myt som finns bevarad i mycket äldre texter från en bronsålderscivilisation längre ös­terut, nämligen hettiternas rike i Anatolien, bet motsvarigheten till Kronos av sin föregångares kön och svalde det. Så Dervenipapyrusens idé om en gud som sväljer en penis hänger säkerligen ihop med denna äldre serie myter.

Det finns emellertid så många andra problem med den här kroppsdelen. Är det ens en sådan? Ordet är aidoion, och det kan dels syfta på könet, men det kan också betyda ”vördnadsvärd”. Så guden kan istället ha inmundigat något annat, som gör episoden lite värdigare:

Han svalde det vördnadsvärda, han som först kastade sig ut i luften

Det hela får verkligen en annan, mer högstämd smak om vi tolkar uttrycket så. I alla händelser undrar man vad detta vördnadsvärda i så fall är. Men i texten kan vi inte se om ordet är i neutrum (”det vördnadsvärda”) eller maskulinum (”den vördnadsvärde”). Är det det senare så sväljer guden en person, rimligen en annan gud:

Han svalde den vördnadsvärde, han som först kastade sig ut i luften

Är detta betydelsen? I äldre grekisk litteratur finns uppgiften att Zeus svalde en av sina hustrur. Och i senare orfiska dikter återspeglas nog den ”vördnadsvärde” som nämns i Dervenidikten genom att Zeus slukar en tidigare gud hel. Men det kan vara ett sentida missförstånd, som i så fall inte ska vilseleda oss ännu mer sentida.

I forskningen är frågan mycket omdiskuterad. Vissa menar att det verkligen är ett manligt kön som guden sväljer, andra att det är något mindre skabröst, vilket betyder att guden införlivar något gudomligt själv, ytterligare andra att författaren leker med båda dessa betydelser.

Problemet tar inte slut där. Verbet ”kasta sig ut” kan nämligen också betyda ”ejakulera”, och det skulle ge ytterligare möjligheter, exempelvis:

Han svalde penisen, han som först ejakulerade luften

Har guden ejakulerat luften? Eller i luften? Ingenting känns riktigt naturligt, om uttrycket tillåts, i den här texten. Oklarhet läggs på oklarhet.

Dessutom är det inte helt klart vilken gud det är som sväljer det som nu sväljs. Många forskare menar att det är Zeus som sätter i sig Uranos penis. Det skulle innebära en förändring i förhållande till de myter där det är Kronos eller hans motsvarande gudakolleger i Anatolien som sväljer fallosen. Den tjeckiske forskaren Vojtěch Hladký hävdar istället i en nyutkommen bok att det i Dervenipapyrusen inte är Zeus utan hans far Kronos som biter av himmelsguden Uranos kön och äter upp det. Zeus eller Kronos? Ingenstans i texten sägs det uttryckligen vem det är. Det gör inte det hela lättare.

Så redan i denna lilla vers finns många knepigheter. Hladkýs bok är för övrigt på flera sätt god läsning – han förhåller sig till den relevanta forskningen på en stor mängd språk, hans polemik mot andra forskare förefaller mig aldrig gemen eller orättvis, och han klargör vad han gör som är nytt. (Jag noterar emellertid att Oxford University Press, ett förlag med viss svansföring, inte verkar ha ansett det värt att låta någon redaktör eller korrektur­läsare lägga tid på boken, för det finns, med början på den första sidan, en osannolik mängd språkfel, ofta av den typ som är vanlig när författaren har ett slaviskt språk som modersmål.)

Vad kan grekerna ha tänkt om en dikt som säger att den högste guden, eller hans far, svalde en fallos, eller något mer abstrakt vördnadsvärt? Vad kan de orfiska avvikarna, extremisterna, ha tyckt om det? Borde det inte ha varit skandalöst? Det är kittlande svårt att besvara dessa frågor.

Och varför är just detta urhistoriska organ så viktigt i ”Orfeus” stora dikt om hur världen har blivit till?

Det blir ännu värre. Dervenipapyrusen är, som jag sade, en uttolkning av en äldre dikt som citeras i texten. Det är ofta svårt att veta vad som är citat i antika texter. Det gäller också här, även om det finns markeringar i marginalen som troligen visar att vissa rader innehåller citat ur Orfeusdikten. Och själva tolkningen är anmärkningsvärd. Författaren till papyrustexten analyserar dikten utifrån sin egen tids vetenskap. Vid denna tid ställde filosofer och naturforskare frågor om vad kosmos egentligen bestod av – luft, vatten, eld, sammansättningar – och man brukar betrakta detta som tidig naturvetenskap. Författaren tolkar dikten, som vederbörande uppfattar som uråldrig, som just en sådan teori.

När Orfeuspoeten säger att en gud sväljer en penis (om det nu är det som sägs), och att Zeus härskar på berget Olympen, och att den gudomliga Tanke som styr universum är elementet luft, så är detta i själva verket naturvetenskapliga upptäckter. Det handlar om att luften ligger till grund för hela kosmos. Orfeus­ berättelse är en allegori, ett sätt att tala om universum genom att använda andra ord, andra berättelser. I den urgamla vidskepelsen ryms därför sanningar om världsalltet, anser författaren till papyrusen, i nivå med den (då) moderna vetenskapen.

Forskaren Richard Janko, som har ägnat många år åt att utforska Dervenipapyrusen, citerar med gillande en anonym person som ska ha sagt att denna text är ungefär som om någon skulle ha skrivit ett verk om Mormons bok och sagt att den i själva verket framställer Albert Einsteins relativitetsteori. (Citatet finns med i ett poddsamtal om Dervenipapyrusen som nu finns utgivet i bokform.) Senare under antiken skulle detta bli en populär genre – man läste Homeros eller någon annan äldre poet och sade att dikterna egentligen uttryckte banbrytande naturvetenskapliga sanningar. Ingenting var menat bokstavligen. Penisen var ingen penis. Olympen var inget berg. Incest mellan gudar var inte incest. Allt var allegorier. Allt var kod. Allt var naturvetenskap.

Vissa ville under antiken rädda de gamla myterna på det sättet, just genom att hävda att de faktiskt inte handlade om det de verkade uttrycka, utan att de egentligen var insiktsfulla utsagor om universums natur, helt i enlighet med den dåtida vetenskapens rön. Men andra antika författare kan nog snarare på detta sätt ha velat rädda den naturfilosofiska spekulationen från anklagelser om att den var blasfemisk och vanvördig mot gudarna. Richard Janko har påpekat att filosofen Anaxagoras under den senare hälften av 400-talet f Kr åtalades i Athen för just detta. Och Dervenipapyrusen kan ha författats av någon i Anaxagoras krets. I så fall kan hela tolkningsstrategin, att säga att de äldsta religiösa texterna uttryckte samma sak som den samtida vetenskapen, ha varit ett sätt att rädda sig undan anklagelser om bristande värdegrund.

Så mycket är oklart i och om det här verket. Själva texten är delvis förstörd, ofta svårläst och alltid svårtolkad. När de grekiska arkeologerna hittade skriftrullen kontaktade de den främste experten på brända papyrusar, Anton Fackelmann vid det österrikiska nationalbiblioteket. Fackelmann ägnade lång tid åt rullen. Han använde färsk växtsaft från papyrusplantor, sprutade försiktigt på den dag efter dag för att mjuka upp rullen, och kunde så steg för steg veckla ut denna. Idag hade man kunnat använda datortomografi, alltså röntgat texten så att man inte hade behövt rulla upp skriften – så har man under senare år med stor framgång gjort med de stora mängder förkolnade papyrusar som har hittats i Herculaneum i närheten av Neapel, till exempel. På den tiden var det inte möjligt. Den sköra, svartnade skriften måste sakta rullas upp.

Men forskningen har också gått långsamt på grund av att texten inte gjordes tillgänglig för forskningen. Man hade hittat skriften 1962, och 1964 publicerades sedan en liten del av den. Forskar­världen insåg att detta var en sensation, att det verkligen var en konstig text, och alla väntade på att den som skulle ge ut texten faktiskt gjorde det. Så hände ingenting. Olika forskare gjorde förfrågningar om att få titta på handskriften, eller om när den skulle ges ut, åtminstone någon fick enligt uppgift löfte om att få studera den, men ingenting hände. En av dem, Martin West, åkte till Thessalonikis arkeologiska museum, där papyrusen visades och där man kan se den också idag, och ställde sig och skrev av det som gick att läsa. Ingen visste riktigt varför den grekiske filolog som skulle ge ut texten inte gjorde det.

1982 dök det upp en piratutgåva i tidskriften Zeitschrift für Papyrologie und Epigraphik – längst bak i numret, på icke-numrerade sidor, fanns en anonym edition, utan tillstånd av museet eller myndigheterna. Någon som vid någon tidpunkt hade haft tillgång till handskriften eller en avskrift av den hade tröttnat på att vänta, och den ärevördiga tidskriften ställde upp som bootleg-leverantör. Detta stred mot alla regler och all anständighet. Derveniförfattaren själv kunde ju inte höra av sig med upphovsrättsliga klagomål, men de forskare som skulle ge ut texten blev förutsägbart rasande, publicerade en protest och utlovade en utgåva till år 1984.

Så kom 1984. Och året gick, utan någon utgåva. Alla undrade fortfarande. 1993 anordnades en konferens där man lyckades få fram nya delar av texten. Så gavs texten till slut ut i sin helhet 2006, i en utgåva som har fått en hel del kritik. Det är fortfarande inte känt varför det kunde dröja över fyra årtionden innan en så viktig text, som dessutom är kort, till slut publicerades.

I alla händelser vecklas texten så att säga fortfarande ut. De första delarna av skriften är illa brända. Forskare har under tiden utvecklat nya metoder för att kunna fotografera det som tidigare har varit oläsligt. Det har efter 2006 kommit ut andra utgåvor – den för närvarande mest fullständiga är tysk, från 2017. Nyligen utkom en antologi, utgiven av den amerikanske grecisten Glenn Most, som är rätt sensationell och som rymmer ett antal viktiga bidrag skrivna av olika författare om olika aspekter av papyrusen.

Ett tecken på hur svårt det är att faktiskt läsa själva texten är att Mosts föredömliga antologi erbjuder två olika utgåvor av de inledande delarna av Dervenipapyrusen. När orden är svåra att läsa måste man försöka bedöma vad det var för bokstav som skribenten faktiskt skrev. Och när texten är så skadad att delar är oläsliga måste man försöka rekonstruera vad som kan ha stått där. Vilka ord passar in, dels i sammanhanget (det språkliga, det kulturella, det religiösa, det filosofiska, vilka detta nu är…), dels rent fysiskt på papyrusbladet? De två olika utgåvorna, som har producerats av den italienska forskaren Valeria Piano å ena sidan, den ovan nämnde Richard Janko å andra sidan, ger olika texter, beroende på de olika bedömningar de gör. Detta är ny mark att stå på, en ny grund för att förstå denna text.

Både Piano och Janko arbetar på nya utgåvor av hela den bevarade texten, och i framtiden kommer vi att kunna läsa och förstå sådant som idag är dunkelt. Man har exempelvis diskuterat vem som är författaren till Dervenitexten (papyrusens text – inte dikten som den citerar, som ju sägs vara av sagofiguren Orfeus). Författarnamnet kanske finns angivet på ett papyrusfragment som den österrikiske konservatorn råkade sätta upp och ned, med texten bortvänd. Det kan tyvärr inte läsas, eftersom de olika brottstyckena från texten placerades på papper och ramades in. Kanske kommer man med hjälp av bättre utvecklad röntgenteknik kunna läsa även detta felvända fragment i framtiden.

Alldeles oavsett kan vi vara säkra på att Dervenispapyrusen kommer att ställa oss inför oväntade frågor. Vi såg tidigare att det är omstritt vilken gud – Zeus eller Kronos – det är som sväljer det som eventuellt är en fallos. Ett sätt att svara på frågan är att förhålla det som sägs i papyrusen till de mer välkända versionerna av de grekiska myterna. Men vi vet ju också att både ”Orfeus”, alltså författaren till dikten, och författaren till själva papyrusen avviker kraftigt från dessa historier. Så hur konstig kan berättelsen tillåtas vara? I en del av papyrusen säger författaren att en gud ”gjorde något stort” med Uranos. I princip alla forskare har dragit slutsatsen att dessa ord syftar på att Kronos kastrerade sin far Uranos. Många hävdar att Derveniförfattaren skriver ”gjorde något stort” istället för något sådant som ”skar av sin far Uranos penis” i syfte att tona ned det skandalösa i den ursprungliga myten. Författaren omtolkar den våldsamma kastrationen till en abstrakt kosmisk process.

Men var det verkligen Kronos som ”gjorde något stort” mot Uranos? I ett nyligen publicerat nummer av den portugisiska tidskriften Humanitas påpekar Maria Teresa Schiappa de Azavedo att formuleringen inte passar ihop med att det var Uranos som utsattes för ”det stora”, utan att det borde vara himmelsguden själv som utförde ”det stora”. Den tolkningen leder till mycket större förvirring. Vad var det i så fall för ”stort” som Uranos gjorde? Hur kan det ens hänga ihop med att författaren i samma mening i texten talar om att Uranos fråntogs sitt herravälde över universum? Och åter­igen, varför är Uranos kön så viktigt?

En del av svaret är att Derveniförfattaren säger att penisen är samma sak som solen. Det låter för en modern läsare lite kufiskt att likställa könet och himlakroppen. Men solen är grundläggande i universums utveckling. När författaren berättar om hur olika gudar har härskat över kosmos i olika stadier får vi höra att dessa gudar hänger ihop. (Vojtěch Hladký företräder tolkningen att alla gudarna i papyrusen egentligen är olika aspekter av en enda gud, att de är olika namn på det som under olika faser av världsalltets tillblivelse har varit dominerande.)

Detta är förstås förbryllande. Zeus sägs vara Tanken som också är Luften. Uranos penis sägs vara solen. Och alla dessa saker hör samman eftersom den högste guden kontinuerligt har organiserat och möblerat om i världsalltet och blivit allt. Den första guden är Natten, som föder himmelsguden Uranos, som blir far till Kronos, vars son Zeus till slut tar makten. Fyra gudar, men egentligen är de inte olika, utan olika namn på en och samma gud.

Så vi kan å ena sidan tycka att allt är obegripligt när en antik författare säger att ingenting är vad det verkar vara, att allt egentligen är samma sak, att penisen egentligen är solen. Detta är verkligen rörigt. Å andra sidan finns här en ganska systematisk idé om utveckling, om hur den gud som styr universum förändras, och om varför solen i sin tur är så viktig.

Några sista ledtrådar så, från en mycket trasig del av skriften. Den ursprungliga guden är i Dervenipapyrusen Natten. Uranos, som alltid sägs vara den förs­te gud som har härskat över universum, kallas här Eufronides, vilket betyder Nattsson, alltså ”son av natten”. Medan greker och deras gudar annars har patronymika, alltså namn efter fadern (som ”Zeus, Kronos son”), har Uranos här ett matronymikon, ett namn efter modern. Uranos hade ingen far, bara en mor. Varför är Natten först? Kanske på grund av att den är mörk. Kanske är det viktigt att universums utveckling går från mörker till ljus.

Senare i texten citerar författaren nämligen en vers ur ”Orfeus” dikt:

så att han skulle härska i sin härliga
boning på den snöiga Olympen.

Den som regerar på berget Olympen och i världen är Zeus. Så långt är allt som vanligt i den grekiska mytvärlden. Men författaren till papyrusen säger att Olympen betyder ”tid”. Berget är Tiden. Själva snöigheten i bilden är viktig, tycker författaren. Här är skriften tyvärr mycket skadad och svårläst, men det står något sådant som att poeten

sade att (Olympen) är ”snöig”
och på grund av den egenskapen jämförde
han tiden med ett snöigt (berg?)
snöigt… (oläsligt)… vitt
skinande… (oläsligt)… grå luft
(oläsligt)
och… (oläsligt)

Mot slutet bryter alltså texten samman. Ändå verkar snöigheten säga något viktigt om Dervenipapyrusens säregna världsbild. Varför ska berget Olympen betyda själva tiden? Olympen är snöig, och därför vit. Här läser vi att det är just ”den egenskapen”, att det är ljust, som får poeten att likna det snöiga berget vid tiden själv. Tiden måste i så fall vara vit. Den måste vara ljus. När Zeus genom hela universums långa utveckling har skapat en harmonisk värld härskar han på Olympen, som är snövit och betyder tiden.

Här minns vi kanske att den första guden sades vara Natten, som ju är mörk. Om tiden är vit eller ljus, borde det betyda att den inte har utvecklats i universums första stadium. Den ursprungliga natt som råder i världen är utan tid. Från början fanns inte tiden, utan den utvecklas efter hand. Den fullbordas slutligen av Zeus.

Det ger solen en särskild roll, eftersom den ju lyser upp världen. Om Uranos kön är solen, och solen ger ljus, och tiden är ljus, så betyder det kanske att guden som sväljer penisen införlivar ljuset i sig själv, och att guden som på så sätt har blivit ett med ljuset också har förverkligat tiden. Fallosen är solen, solen är ljus, ljuset är tiden.

Vi kan fortfarande tycka att det är ett rätt eget sätt att betrakta världen, och att Derveniförfattaren hade mått bra av en kurs i logik. Det är i alla fall intressant att författaren troligen ansåg att det inte hade funnits någon tid i universums begynnelse, utan att den en gång hade uppstått. Inte bara senare filosofer, som Platon eller Augustinus, ställde frågor om huruvida tiden hade funnits redan från början, liksom om och hur den annars hade skapats. Jag hävdade i en bok förra året, Myten om tidens början, att en mycket äldre grekisk myt om hur Kronos kastrerar Uranos faktiskt framställer tidens ursprung. Jag borde ha sett där att även Dervenipapyrusen verkar ge oss en bild av att tiden inte alltid har funnits, utan att den har uppkommit.

Men så är nu en gång denna lilla förkolnade skrift. Den visar oss steg för steg nya saker, och den framåtskridande tekniken kommer att hjälpa den att fortsätta att göra det. Detta är en text som inte kan stängas in i enskilda universitets­ämnen: vill vi förstå den behöver vi insikter och metoder från arkeologi, filosofihistoria, filologi, skiktröntgen, litteraturhistoria, religionshistoria och andra di­scipliner. Dervenipapyrusen gör både de grekiska myterna och filosofin konstigare, inte mer utan lite mindre begripliga. Så öppnar den där skriftrullen från gravkammaren portarna till den antika världen på nytt.