Huawei – Kinas mäktigaste företag

När Kina blev medlem i Världshandelsorganisationen år 2000 konstaterade president Bill Clinton att frihet i det nya århundradet ”kommer att spridas via mobiltelefoner och kabelmodem”. Ett av USA:s krav för att tillåta kinesiskt medlemskap hade nämligen varit att landets telekommarknad skulle öppnas för utländska aktörer.

Det var bara ett av flera naiva uttalanden och handlingar som har banat väg för Huawei att bli vad Eva Dou, journalist vid Washington Post med fokus på Kina och teknologi, i sin nya bok House of Huawei. The Secret History of China’s Most Powerful Company kallar för ”Kinas mäktigaste företag”. 1997 anlitades IBM som konsulter till Huawei och hjälpte i över ett årtionde till med att utveckla företaget. År 2000 öppnade Huawei ett av sina första utlandskontor i Kista, där man drog nytta av Ericsson för att förbättra sin teknologi.

Välrenommerade universitet som Oxford och Stanford ingick tidigt samarbetsavtal med Huawei, som även fick flera västerländska politiker och kändisar att arbeta för varumärket. Allt detta sågs som ofarligt – ja rentav välgörande – eftersom Kina ju skulle demokratiseras i takt med den ekonomiska utvecklingen.

En chef från Kanadas största telekombolag, Nortel, beskrev vidare den kinesiska marknaden som en ”guldgruva”, då landet var beroende av att importera sin utrustning. Idag har dock Nortel sedan länge gått i konkurs medan Huawei har blivit världens största telekombolag, just tack vare importen av denna utrustning som man sedan kopierade och sålde billigare än konkurrenterna.

När Huaweis tillverkning gick från analoga till digitala telefonväxlar, så var produkterna misstänkt lika dem från den amerikanska konkurrenten AT&T. 2003 stämdes bolaget av nätverksföretaget Cisco på grund av identisk källkod i sina routrar.

Och snarare än att främja demokratiska reformer har Huawei varit i frontlinjen i den växande geopolitiska rivaliteten mellan Kina och väst. På många vis är sagan om Huawei därmed en berättelse i mikroformat om Kinas ekonomiska, teknologiska och politiska utveckling de senaste årtiondena.

Likaledes återspeglar grundaren Ren Zhengfeis familjehistoria Kinas samhällsutveckling. Ren Zhengfei föddes 1944 och växte upp under för oss ofattbara förhållanden i den fattiga provinsen Guizhou. Han var ofta för hungrig för att plugga, då familjen under svältkatastrofen stora språnget (1958–1962) fick koka rötter och vilda växter till sina sju barn för att överleva.

Under kulturrevolutionen (1966–1976) attackerades Rens belästa far av rödgardister och skickades till arbetsläger. Samtidigt lyckades Ren själv just innan universiteten stängde bli antagen till en ingenjörsutbildning. Ett av de första uppdragen efter examen blev ett hemligt program för att utveckla inhemska stridsflygplan under Vietnamkriget. Det gav Ren en stämpel som militär ingenjör, och i sin tur sågs Huawei som ett företag med kopplingar till Kinas militär.

Den militära bakgrunden reflekterades i såväl retorik som företagskultur efter att han grundade Huawei 1987. I ett möte med Jiang Zemin 1994, lät Ren Zhengfei Kinas president veta att ett land utan egna digitala telefonväxlar är som ett land utan en egen armé. Arbetsdisciplinen formades av en ”vargkultur” med ihärdiga säljteam som kallades för ”vargflockar”.

Uppoffringar blev en affärsidé. Då andra företag lämnade den arabiska vårens Libyen eller inbördeskrigets Jemen, så stannade Huaweis personal kvar i strid med de egna myndigheternas rekommendationer. Man jobbade genom pandemier och hanterade svåra fysiska utmaningar, som att installera en 5G-­station på Mount Everest, så att facklans väg genom området till sommar-OS i Peking 2008 kunde sändas på tv.

Vid kontoren tvingades ingenjörer och forskare till långa skift, mellan vilka de ofta sov på liggunderlag bredvid sina skrivbord. Anställda tvingades ofta till självkritik, och Ren Zhengfei tvingade personligen anställda att skriva sina egna avskedsansökningar som han sedan hotade att signera om arbetsrapporterna inte var tillfredsställande nog. Massavgångar skedde vid stora evenemang med förnedrande inslag.

Vi får läsa om arbetare som inte kom hem till familjen på flera veckor, och snart började arbetare dö av utmattning. Ren Zhengfei gav med sig kring utökad ledighet – men bara för aktiviteter som att dricka te, och inte under några som helst omständigheter för att prata politik. För Huaweis relation till Kinas myndigheter utgör ett mikrokosmos som visar vad som krävs för inhemska aktörer att bli framgångsrika i Kommunistkina.

I ett land utan utvecklade privata marknader – Huawei finns fortfarande inte på börsen – är statligt kapital ett måste. Ren Zhengfei visade tidigt sin lojalitet genom uttalanden som att Huaweis mjukvara är viktig för den nationella säkerheten och därför måste ”vara i händerna på Kinas regering”. Det ledde till belöningar. Då vice premiärminister Wu Bangguo 1996 besökte Huawei lovade han att finansiera bolagets utveckling av mobiltelefonteknologi. Samma år fick Huawei även en miljard dollar från rege­ringen för att utveckla halvledare.

Det var ändå bara småpotatis jämfört med de tio miljarder dollar som statliga China Development Bank 2005 avsatte som krediter som Huawei kunde låna vidare till sina kunder. Summan var mer än dubbelt så stor som företagets årliga intäkter, och innebar en rivstart för dess utlandsexpansion. Vid sidan av alla utvecklingsländer som inte hade råd att anlita Ericsson eller andra konkurrenter fick Huawei redan samma år ett banbrytande kontrakt med British Telecom.

Staten hjälpte även till diplomatiskt. När Kinas vice premiärminister reste runt till Östeuropa 1995 tog han med sig telefonväxlar från Huawei som gåva till myndigheterna i området. Då Kenya ville avsluta ett kontrakt med Huawei på grund av sen leverans hotades landet med indraget utvecklingsstöd från Kina. Kontraktet förblev intakt.

Cisco valde vidare att lägga ned sin stämning mot Huawei. Det berodde främst på att företaget var den största försäljaren av routrar i Kina, och att göra sig ovän med myndigheterna genom att ge sig på Huawei riskerade denna verksamhet. Detta är en välbekant balansgång som många utländska företag i Kina tvingats till. Men dilemman kopplade till statligt inflytande plågar även inhemska bolag, och Huawei är inget undantag.

Ren Zhengfei fruktade länge att Huawei skulle nationaliseras givet hur viktiga deras produkter ansågs vara. Han ville inte heller se sitt livsverk bli ett slumrande ineffektivt statligt företag, och avböjde flera ytterligare statliga lån på grund av detta. Ett avskräckande exempel fanns i det andra stora kinesiska telekombolaget ZTE, som utländska kunder inte litade på då staten var dess största ägare.

Eva Dou ger flera mindre kända exempel på hur Huawei lyckades upprätthålla denna balans. Premiärminister Li Peng – känd som Pekings slaktare för sin roll i massakern vid Himmelska fridens torg – frågade Ren Zhengfei om Huaweis utrustning kan användas för att spåra telefonsamtal. Ren bekräftade att det gick, men det blev aldrig känt när eller i vilken utsträckning man började hjälpa regimen med detta.

Vi får även läsa om hur en allt mäktigare partikommitté fick vetorätt i utnämningar av Huaweis chefer, samt hur en tidig ordförande, Sun Yafang, tros ha arbetat för Kinas mäktiga säkerhets­ministerium.

Trots att Huawei kategoriskt avfärdade band till Kinas stat eller militär, så var det omöjligt att undvika sådana misstankar. Redan år 2000 rapporterade Far Eastern Economic Review att företaget grundades med hjälp av militären. Under ett besök vid huvudkontoret såg tidningens reporter flera stora telefonväxlar med fraktsedlar som väntade på att skickas till Kinas militär.

Misstankarna dröjde kvar och förvärrades med tiden på grund av affärsmodellen. Då Huawei konkurrerade med väl­etablerade västerländska företag i början av sin utlandsexpansion, så vände man sig ofta till konflikthärdar eller auktoritära länder som drogs med internationella sanktioner.

År 2001 åkte Ren Zhengfei själv till Iran med vice president Hu Jintao. Samma år fick Huawei kritik för att man bygde telenätverk åt talibanerna i Afghanistan. Några år senare besökte Nordkoreas diktator Kim Jong-il företagets kontor i Shen­­zhen, och snart började man bygga teknisk infrastruktur även i världens mest isolerade pariastat.

Stora delar av denna verksamhet skedde i strid med internationella sanktioner, och utfördes genom ljusskygga upplägg med skalbolag. Detta ska enligt Eva Dou ha skapat irritation inom USA:s nationella säkerhetsmyndighet NSA, då intåget av kinesisk utrustning gjorde det svårare att avlyssna dessa länder. Men snart skulle Huawei även presentera mer direkta utmaningar mot väst.

I USA stoppades förvärv som Huawei försökte göra via samarbetspartner, och 2010 blockerade telebolaget Sprint ett kontraktsbud från Huawei efter att företaget kontaktats av handelsministern. Men det var Australien som 2012 förbjöd Huawei i sitt nationella bredbandsnätverk efter att ha observerat ett intrång som spårades till företagets mjukvaror.

Australien blev 2018 också först med att bannlysa Huawei från sitt 5G-nätverk, efter tecken på att utrustningen skickade information till Kinas regim. Australien delade bevisen med USA, som om­gående inte bara förbjöd Huawei i sitt eget 5G-nät utan även satte press på allierade att göra detsamma.

Detta föranledde en diskussion som är aktuell än idag. Det konstateras i boken att samma förhållanden gäller i USA. Det är känt att bland annat Google och Cisco har erbjudit amerikanska myndighetsbyråer ingångar för att komma över den information de önskar. 2014 års läckor från Edward Snowden visade vidare hur NSA hackade Huawei redan 2009 och sedan dess kunnat läsa företagets e-post.

Är det annorlunda att bli avlyssnad av en diktatur som Kina vars uttalade mål är att förändra den liberala världsordningen, jämfört med ett demokratiskt USA som – åtminstone fram till i år – varit en garant för Europas säkerhet? Skillnaden borde vara uppenbar, men diskuteras ändå i allt från ekonomi och teknologi till forskning och akademiskt utbyte.

Sverige är inget undantag. Ericsson försökte i det fördolda påverka ministrar att ändra Post- och telestyrelsens beslut från 2020 att förbjuda Huawei i svenskt 5G, sannolikt av omsorg om sin egen verksamhet i Kina. Dagens industris ledarredaktion förde en intensiv kampanj för att – i frihandelns namn – upphäva förbudet, vilket inkluderade beröm från diktatorn Xi Jinping och betalda annonskampanjer samt ett ”öppet brev” från Huawei till Sveriges regering.

Exakt varför Jacob Wallenberg och Dagens industri slöt upp bakom Huawei vet vi inte. Men i boken blottläggs en omfattande mutkultur som går i båda riktningarna. Nortel gav Johnnie Walker-flaskor till kinesiska tjänstemän; Ericsson gick steget längre med kryssningar till Karibien och privata golflektioner.

Huawei blev en av de aktörer som spenderade mest på lobbying i hela Europa. Politiker bjöds på flotta resor till Kina, och allt från företagsledare till medier smordes med allehanda metoder. Därför såg annars uttalat liberala aktörer inte något problem ens då Kina 2018 kidnappade två kanadensiska medborgare i tre år för att få till en regelrätt fångutväxling med Huaweis finanschef.

Meng Wanzhou arresterades på Vancouvers flygplats misstänkt för bedrägeri då hon stod som ordförande för ett av de skalbolag som sålde utrustning till Iran. Medan Meng satt av de tre åren i sin egen lyxvilla i Vancouver efter att ha beviljats borgen hölls de två kanadensarna i närmast total isolering med kraftigt försämrad hälsa som följd. Se där ännu en skillnad mellan två politiska sy­stem.

Ett kort fönster av öppenhet kunde märkas då Meng Wanzhou arresterades. Hon är nämligen dotter till Ren Zhengfei, som 2019 höll sin första presskonferens någonsin inför utländska medier för att underlätta hennes frisläppande. Efter 2021 har Huawei dock slutit sig igen, och ville exempelvis inte samarbeta alls med Eva Dous bokskrivande.

Än idag omgärdas Huawei av frågetecken kring relationen till Kinas kommunistparti och rollen i Kinas spionverksamhet utomlands. Denna bok skriver inte läsarna något på näsan, men är den matigaste översikten av företaget hittills, med information nog för att var och en ska kunna skapa sig en uppfattning.

Trots att företaget är under regimens vingar så har det besvärats betydligt av internationella sanktioner som 2019 inleddes av Donald Trump och sedan intensifierades av Joe Biden. Huaweis 5G är mycket sällsynt i världens rika demokratier. Då Huaweis nya toppmodell Mate 70 släpptes sent ifjol innehöll den samma chip som dess två år gamla smartmobil Mate 60.

Boken slutar vid Mate 60 och täcker heller inte de nya affärsområden – datacenter, AI, självkörande fordon, solpaneler, mikrochips – som Huawei har tvingats bredda sin verksamhet med på grund av sanktioner och säkerhetspolitik.

Något som dock tydligt framkommer i boken är Huaweis imponerande anpassningsförmåga. Sannolikt har Kinas mäktigaste företag en viktig roll att spela i en världsordning där allt ifrån grön energi till internet delas upp mellan demokratiska och auktoritära länder, vilket är en anledning så god som någon att lära sig allt om dess bakgrund.