Världens tystaste platser

I rymden kan ingen höra dig skrika, och skälet är förstås att där saknas medium­ som kan överföra ljudvågor.De kan färdas genom fasta material, vätskor och gaser, men inte genom vakuum.

Nästan lika tyst som i rymden är det i den så kallade ekofria kammaren i Microsofts laboratorium i Redmond, Washington, konstruerad för bland annat analys av biljud i datorprodukter. Det är ett extremt ljudisolerat rum, invändigt klätt med ljud­absorberande plattor, och här är tystnaden sådan att man hör sina egna ögon­rörelser. Få människor uthärdar mer än ett kort besök i denna mardrömslika stillhet.

Världen där utanför är allt annat än tyst. Den är kakofonisk, hypermedia­liserad och ständigt uppkopplad, den översköljer oss med budskap, buller, nyheter, mobilprat, uppmaningar och inte minst musik – överallt musik. I snabbköpet, väntrummet, på gymmet, bussen, i telefonkön. På många restauranger är det svårt att göra sig hörd över bordet.

Man kan kalla det en ljudinfekterad tid, men samtidigt verkar många människor frukta tystnaden, ständigt med hörlurar i öronen och reflexmässigt gripande efter mobilen vid minsta paus.

Redan i ett fjärran 1990 skrev Lars Forssell om att en tidigare skräck för tomrummet, horror vacui, har blivit ”en vanvettig skräck för tystnaden; det är som om det till varje pris gällde att inte höra sina egna tankar. Inte andras heller, för den delen. Horror silentii. Bristen på tystnad är tidens stora bristsjukdom.”

Att människor i offentliga miljöer skulle slippa passiv rökning var ett skäl till det numera närmast heltäckande och moraliserande rökförbudet. Men passiv lyssning, akustisk miljöförstöring, förmodas vi stå ut med. För de omkring en miljon människor med någon form av hörselskada är den akustiska slummen särskilt besvärande. Vi som dras med tinnitus kan i alla fall skämta om att vi aldrig lider i tysthet.

Vad som betecknas som oljud handlar till stor del om i vilken utsträckning vi kan påverka det, och det är en klassfråga hur mycket oönskat ljud man måste stå ut med i arbetet och på fritiden. Vad vi känner till om källan kan avgöra om vi uppfattar ljudet som störande eller ej. Till exempel låter vägtrafik och en fors på avstånd likadant, ljudspektrumet är detsamma.

Framförallt kvinnor söker sig till retrea­ter med pratförbud för att växla en tjattrig vardag mot stillhet och tystnad. Men liksom buller kan tystnaden ha många skepnader. Den kan vara självvald eller påtvingad, ångestfylld eller ve­derkvickande. Tystnaden i vargtimmens sömnlöshet skiljer sig från den i en kyrka eller i ett parkeringshus, eller på en brygga en sommarnatt.

Måttet för ljudtryck är decibel, dBA, där A anger att ett filter har brukats för att efterlikna den mänskliga hörseln. Skalan är logaritmisk, en ökning med 10 decibel ger tio gånger starkare ljudtryck, men det säger inget om upplevelsen. Såväl en motor som ett samtal kan mätas till 55 decibel. De svagaste ljud vi uppfattar ligger kring 10 dBA, en viskning kring 20 och en tryckluftsborr 120.

När vi upplever tystnad betyder det sällan fullständig avsaknad av ljud. Porlande vatten och vindsus liksom inkluderas i tystnaden och förstärker känslan av stillhet och lugn. Det är detta slags rogivande, vederkvickande och inspirerande tystnad som boken The Joy of Quiet Places guidar till.

Det är förlaget Lonely Planet som låter ett antal reseskribenter visa vägen till 60 platser över hela världen som är särskilt besöksvärda för den som vill nå bortom vimlets yra. För varje destination an­ges ett par andra av liknande sort, kompletterat med grundläggande resefakta och tips.

Det handlar om närvaro, om upplevelse snarare än aktivitet, skriver den norske äventyraren och konstsamlaren Erling Kagge i förordet. Han har bland annat gått till fots till både nord- och sydpolen och skrivit boken Silence. In the Age of Noise.­

Här presenteras många lockande resmål, kompetent och entusiastiskt om än romantiserande beskrivna, illustrerade med vackra bilder. Det blir en jorden runt-resa i en värld av frid och tidlös skönhet, och det är kanske ofrånkomligt att en bok av den här arten får karaktären av exklusiv, eskapistisk resekatalog för bättre bemedlade flyktingar från ­prestationstesten.

Men måste man resa till Vava’u i Tonga, Rwandas djungel, kloster i Bhutan, läsesalen i Trinity College, vulkaniska källor i Nya Zeeland, korallreven kring Bonaire eller Cognacs svala källare för att uppleva en stunds läkande stillhet? Om man bor i ett land som Sverige, med 26 invånare per kvadratkilometer (som jämförelse: Japan 330, Nederländerna 520), är det inte svårt att hitta ett avskilt granskogsparti.

Men allt är ju relativt – den australiska delstaten Western Australia är fem gånger större än Sverige och räknar en (1) invånare per kvadratkilometer. Att stiga ur bilen någonstans i dess heta, platta öken gav en nästan euforisk känsla av ödslighet.

Också på en vindstilla hjortronmyr kan det vara så tyst att man hör sina egna hjärtslag, men övre Norrlands glesbygd har inte samma exotiska lockelse som kajakpaddling bland Patagoniens isberg, stillheten i den bolivianska saltöknen Salar de Uyuni eller en natt i beduintält i Oman. Ibland drar bokens ”tips” åt det oavsiktligt komiska. På ön Lamu utanför Kenyas kust bör man inte glömma att ”känna sig närvarande i ögonblicket”, och ett don’t miss vid det stora radioobservatoriet i New Mexico är ”contemplating the vast universe”.

En bok som The Joy of Quiet Places säger en del om vår tid, men också om hur resandet och guideboksgenren har förändrats i en digitaliserad värld.

Lonely Planet är det stora reseboks­förlaget och publicerar guider till hela världen, dess Asienguide var ryggsäcksresenärernas ”The Book” med initierade tips till de mest gudsförgätna avkrokar. Men ett positivt omnämnande i LP kunde också vara en dödsdom, eftersom turismens självförstörande kraft innebär att det som ursprungligen lockade ödeläggs när allt fler söker sig dit. Quiet places är nog särskilt känsliga för massturism.

Den traditionella guideboken och resereportaget har inte mycket att sätta emot när nätet svämmar över av mer eller mind­re tillförlitliga guider, när allt går att googla, när det finns Youtube­filmer från varje hörn på jorden, gps har ersatt kartan och man kan zooma sig ned till en ”street view” till och med i Macchu Picchu och på Bountymyteristernas avlägsna Pitcairn. Resan tenderar att bli ett slag déjà vu, samtidigt som resenären står i ständig förbindelse med hemmabasen via sociala medier. Resereportaget har ersatts av topplistor och influerares sponsrade hyllningar av resmålen. Jorden har krympt.

Inför det scenariot måste Lonely Planet satsa på diversifiering i form av special­guider och sammanställningar, skräddarsydda vägvisningar och initierade listningar. Boken om tysta platser är bara en i en omfattande utgivning där andra exempel är Ultimate travel list med ”planetens 500 bästa platser”, Best Places to Eat in Every country och 100 of the World’s Most Incredible Beaches.

Just tystnad är annars ett omhuldat ämne i litteratur och film, och själva ordet rymmer mystik och dramatik, som i När lammen tystnar och inte minst Ingmar Bergmans Tystnaden. Guds påstådda tystnad är en gammal käpphäst, och tystnad har en given roll i de flesta religio­ner. Heinrich Bölls doktor Murke samlar och lyssnar på bortklippta bitar med tystnad från radioprogram. I den framgångsrika skräckfilmsserien A Quiet Place tvingar blinda, utomjordiska monster med god hörsel de få kvarvarande människorna att leva ljudlöst för att inte bli slitna i stycken. Det är inte lätt att till exempel föda barn under sådana omständigheter.

Det finns en uppsjö av böcker inriktade på fenomenet tystnad, som exempelvis Invitation to Solitude and Silence, Silence. A User’s Guide, Ljudet av tystnad och Tystnad. Värdet av att minska bruset. I essän Tystnadens historia från samlingen med samma namn hör Peter Englund snöflingor falla, och Sara Maitlands A Book of Silence är en studie av tystnadens väsen och människans förhållande till den: tystnaden är en förutsättning för att lära sig lyssna och tänka, men olika slags tystnad kan ha helt skilda emotionella kopplingar. Den goda, njutbara, privilegierade tystnaden kan beskrivas som ett slags förhöjd frid, en positiv närvaro.

I A History of Silence skriver den franske historikern Alain Corbin om hur männi­skor har förhållit sig till tystnad, från renässansen till våra dagar. Han beskriver en katedral som ”en reservoar av tystnad”, och apropå tystnad i litteraturen anser han att många författare borde ha tagit ämnet på allvar och avstått från att publicera sig. I konsten kan ”ögat lyssna” till tystnaden i exempelvis Rembrandts och Vermeers interiörer. Mer samtida mästare i att fånga stillhet i bild är Edward Hopper och Lars Lerin.

Den brist på tystnad som föranlett utgivningen av The Joy of Quiet Places har en parallell i bristen på mörker på grund av så kallade ljusföroreningar, överflödsljus som till stor del strålar ut i rymden. Ofta motverkar ljuset sitt syfte genom att störa eller blända, och påverkar också djurs och insekters orienteringsförmåga och reproduktionscykler.

Människans uråldriga förhållande till natten har lösts upp när allt fler bor i storstäder där konstljus av alla slag bleker bort stjärnorna. International DarkSky Association verkar för att värna ”den djupt mänskliga erfarenheten av natthimlens inspirerande skönhet”.

Vi må vara sprungna ur stjärnstoft, men inför natthimlen är många av oss analfabeter som inte kan peka ut andra himlakroppar än solen och månen. Som ”stjärnturist” kan man förkovra sig genom att besöka riktigt mörka platser med klar luft, som Teneriffa, Hawaii och Atacamaöknen i Chile. Där kan vi förundras och bäva när vi ser ljuset från sedan länge slocknade stjärnor, och förstår att solen är en av kanske 400 miljarder stjärnor i Vintergatan, som bara är en av hundratals miljarder galaxer i universum – och att jorden rör sig runt solen med cirka 100 000 kilometer i timmen.

I ett större perspektiv hör förstås bristen på mörker och tystnad till bilden av hur människan har förändrat förutsättningarna för livet på jorden. Många forskare anser att vi har lämnat den innevarande geologiska epoken holocen och trätt in i antropocen, ”människans tidsålder”, eftersom vår påverkan på jordens miljö blivit så omfattande att det faktiskt är fråga om en ny epok. Ännu är begreppet inte formellt vetenskapligt vedertaget men det används i många sammanhang. Och inför exempelvis den globala uppvärmningen, urbaniseringen, artutrotningen, utfiskningen, mikroplastspridningen och skogsskövlingen kan bara en förhärdad optimist hitta något alarmistiskt i förslaget till övergång.

Man kan naturligtvis tänka sig en form av antropocen karakteriserad av att människans påverkan i huvudsak varit positiv, att vi på olika sätt förbättrat förutsättningarna för biologisk mångfald, god luftkvalitet och korallrevens fortlevnad. Det skulle emellertid ha krävt ett annat ekonomiskt system än ett av ständig tillväxt, konsumism och vinstmaximering driven kapitalism. Då hade vi också gått miste om mycket av det välstånd och den bekvämlighet som betydande delar av planetens befolkning fått njuta av under några generationer.

Det har dock skett till priset av inte bara ljud- och ljusföroreningar, utan en underminering av framtiden. Att fortsätta i samma spår förefaller att vara en färd mot avgrunden, men det är svårt att uppfatta någon vilja till genom­gripande system­skiften. ”Den som lever får se” kanske kan vara en lämplig devis för antropocen. Och förr eller senare kommer det inte att råda någon brist på vare sig tystnad eller mörker.