Vem ska leda Europa?

Det påstås – men inget vet riktigt varifrån uppgiften kommer – att man saltade jorden så att inget skulle kunna växa där staden Karthago en gång hade stått. Året var 146 f Kr och romarna hade äntligen fått hämnd på sina gamla ärkefiender, de som med Hannibals elefanter hotat Roms själva existens mindre än hundra år tidigare.

Sedd på två tusen års avstånd framstår Roms seger över den nordafrikanska sjömakten Karthago som startskottet för en ny världshistorisk era. Javisst, morerna skulle komma på 700-talet, mongolerna på 1200-talet och turkarna ett par hundra år senare, men efter Karthago skulle ändå inga ickeeuropeiska makter i grunden kunna utmana Europa. Inte förrän 1945, då Europa i praktiken delades upp mellan USA och Sovjetunionen.

Det talas mycket om att vi nu genom­lever slutet på den hegemoniska liberalismens epok, som började med Berlinmurens fall 1989. Men beroende på läggning och smak kan man dela in historien i både korta och långa epoker. Tiden mellan 146 f Kr och 1945 kan i sig ses som en mycket lång epok, den europeiska epoken. I och med världskrigens förödelse fick karthagerna till sist sin hämnd. Europas makt och härlighet försvann samma väg som Karthagos en gång hade gjort.

Sant är naturligtvis att efterkrigstiden knappast varit särskilt obehaglig för Västeuropa. Det har inte direkt känts in på bara skinnet att vi levt i en besegrad civilisation. Tillvaron har rentav varit rätt bekväm, eftersom den byggt på att vi kunnat utveckla materiellt välstånd i skydd av amerikanska säkerhetsgarantier. I utbyte har vi behövt förlika oss med amerikanskt världsherravälde, men ingen kan säga något annat än att detta i allmänhet upplevts som en bra affär av båda parter, det vill säga på båda sidor av Atlanten.

Nu förändras emellertid den under­förstådda kalkylen. Den amerikanska ad­mi­nistrationen ställer öppna krav på sina allierades territorium (i form av bland annat Grönland), och det börjar stå ganska klart att de nya herrarna i Washington helt enkelt inte gillar Europa särskilt mycket.

Det är naturligtvis en utomordentligt lång väg att vandra, rent praktiskt, om Europa ska göra sig säkerhetspolitiskt oberoende. Andra kan bättre redogöra för detaljerna, men huvuddragen är väl tydliga för de flesta: Europa behöver tung industri, hangarfartyg, en techsektor värd namnet, antagligen fler kärnvapen, och annat liknande i den vägen.

Men utmaningen är inte bara praktisk, utan kanske framförallt mental. De flesta européer är nämligen betingade att inte bara acceptera, utan att aktivt bejaka, amerikansk dominans och kulturell amerikanisering. Det handlar alltså kanske inte så mycket om huruvida Europa kan bli självständigt som om huruvida Europa vill bli självständigt.

För somliga europeiska ledare har amerikansk makt, en smula paradoxalt, varit ett sätt att långsiktigt befästa Europas dominans, åtminstone i ett slags meta­fysisk mening. Enoch Powell (1912–1998), sedermera beryktad invandringskritiker som hade en ministerpost i brittiske premiärminister Harold Macmillans konservativa ministär på 1960-talet, berättar i sina memoarer att Macmillan bokstavligt talat såg på den framväxande efterkrigsordningen på detta sätt. Storbritannien var för svagt för att försvara sin position, men genom att restlöst ge sig hän åt USA:s agenda, och vara greker till USA:s romare, kunde britterna se till att imperiet som idé överlevde i en ny kropp.

Det framgår att powell var mycket kritisk till detta sin chefs filosoferande. Men liknande tankar – medvetna eller omedvetna – ligger nog bakom många europeis­ka politikers syn på den transatlantiska länken.

Andra européer har bejakat amerikansk världsmakt av motsatt skäl. Det har handlat om att man sett Europa som kulturellt och moraliskt bankrutt, och tyckt det vara en god sak att USA med sitt etos av individualism och meritokrati tar över. I detta ligger ett slags nästan hegeliansk syn på den amerikanska republiken som världsandens fullbordade form.

Därför önskar nog många i Europa att tandkrämen ska kunna stoppas tillbaka in i tuben. Och detsamma gäller så klart många amerikanska militärer och diplomater, som är investerade i en världsordning där USA leder och Europa följer.

Hur permanenta stämningarna i USA kommer att bli återstår att se, men man kan nog ana att de avspeglar ett djupare attitydskifte. Att betrakta landet som en avnämare av europeisk civilisation är numera hopplöst romantiskt. 1940 låg minnet av den gamla världen bara en eller ett par generationer bort för de flesta amerikaner, men så är inte längre fallet. Och MAGA-rörelsen har börjat tala om en ”fjärde amerikansk republik”, enligt ett schema där den första republiken var eran från självständighetsförklaringen till det nationsomstöpande inbördeskriget, andra republiken-eran från inbördeskriget till 1945 och tredje republiken-eran mellan 1945 och Donald Trump.

Det må vara hur det vill med den fjärde amerikanska republiken, men världen kan nog inte bli sig lik oavsett vad som händer efter Trump. Och kanske finns det inga större skäl att förfasas över detta. Kanske får man bara se verkligheten för vad den är. USA är ett icke-europeiskt land med sina egna säkerhetspolitiska intressen, och det finns inte någon naturlag som gör att Europas och USA:s intressen och perspektiv sammanfaller.

Ytterligare en fråga hänger obesvarad i luften när man talar om Europas säkerhetspolitiska framtid, och det är frågan om vilket land som ska ta på sig ledartröjan.

Frågan är för all del inte ny. Ur rent geopolitisk synvinkel kan hela EU-pro­jektet ses som ett försök att kringgå detta till synes olösliga problem. Istället för att sluta upp kring Frankrike, Tyskland eller Storbritannien kan man, har tanken varit, sluta upp kring en gemensam europeisk identitet.

Problemet med detta är ju bara att många nog väl känner sig som européer men för den skull knappast som EU-med­borgare. Och EU är, trots allt, inte det­samma som Europa, särskilt inte efter brexit. Dessutom är det fortfarande på den nationella nivån som politisk vilja bildas. Det är också på den nivån som utställda checkar måste lösas in och räkningar betalas, och det måste ske på ett sätt som har legitimitet hos befolkningen.

Frankrike framstår naturligtvis på många sätt som den mest logiska kan­didaten till att ta ledningen. Frankrike är Kon­tinentaleuropas enda kärnvapenmakt och enda representant i FN:s säkerhetsråd. Vad mera är har Frankrike alltid, med napoleonsk (eller de Gaullesk) envishet, gjort anspråk på att leda. Därför är det också fransmännen som ställt sig absolut mest skeptiska till alla idéer om USA som ett värddjur åt den europeiska civilisationens ande, enligt Harold Macmillans tankemodell.

Samtidigt är det Frankrikes ­speciella ställning i hög grad en tidsspecifik ­produkt av 1945, det vill säga av utgången av andra världskriget. Frankrike blev, närmast av en historisk slump, Kontinentaleuropas representant bland segrarmakterna. Denna omständighet kan väl under en tid, men inte för alltid, avgöra politiska maktförhållanden.

Även Polen gör numera anspråk på att leda, vilket är imponerande inte minst eftersom Polen går från ord till handling genom att satsa 5 procent av BNP på försvaret. Men frågan är om världen förändrats riktigt så snabbt att Västeuropa accepterar att ledas av ett land som – visserligen utan särskilt goda skäl – av många fortfarande anses vara beläget i ”öst”, och vars språk inte talas utanför landets gränser.

En annan kandidat som är svår att komma runt är naturligtvis Tyskland. Tyskland är Europas folkrikaste land och överlägset starkaste ekonomi – även om äventyrlig energipolitik har försvagat den tyska ekonomin. Vad mera är: Tyskland ligger, till skillnad från Frankrike, i Europas geografiska mitt, och likaledes till skillnad från Frankrike även i Europas kulturella mitt. Östeuropa, Nordeuropa, Västeuropa, ja även Sydeuropa, har alla sin egen nära hi­storiska relation med Tyskland – relationer som handlar om mycket mer än anfallskrig och ockupation.

Men så är det ju trots allt detta med anfallskrig och ockupation. Harriet Löwen­hjelm skrev vid tiden för första världskriget om det gamla, romantiska, men anständiga Tyskland som hon och alla i hennes generation hade haft som självklar fixpunkt i sitt kulturella medvetande men som sedan förråats av preussarna. ”Bringet mir die Raubenritter wieder, und Junker Georg bringet mir zurück.” Löwenhjelm skrev dessa rader med längtansfull ömhet, men ”Raubenritter” – det betyder rovriddare. Här har vi den ömma punkten.

Det vore att spela dum att låtsas som om minnet av nazismen inte fortsatt är en stötesten för varje ledarroll åt Tyskland. Men hur kan det komma sig att nazistskämten aldrig sinar, trots att så mycket vatten flutit under broarna sedan 1945? Det är orättvist, egentligen befängt. Men det beror på att andra världskriget på sätt och vis är modernitetens skapelseberättelse, och en Götterdämmerung, Ragnarök, för tiden före. I själva FN-stadgan, den fossiliserade grundvalen för den liberala världsordningen, pekas Tyskland ut som en ”fiendestat”.

Men världskrigets spöke har nog trots allt mindre makt över omvärlden än över tyskarna själva. Det är inte svårt att förstå varför – det är inte för inte som fredsslutet i tysk samtidshistoria kallas för ”Stunde Null”, en sorts lägsta tänkbara punkt, varifrån Förbundsrepubliken mödosamt klättrat uppåt. Men man skulle ändå kunna tro att Tyskland för varje år som går skulle bli ett mer normalt land, med ett alltmer genomsnittligt förhållande till geopolitik och militär makt. I själva verket är det snarast tvärtom.

Under kalla kriget var Bundeswehr Europas starkaste militär, och det var inte främmande för den beskedlige Konrad Adenauer­ att eftersträva tyska kärnvapen, eller ens för Helmut Kohl att intill 1980-talet tala om återbördande av de förlorade östområdena – Schlesien, Ostpreussen och Pommern. Så sent som för tjugo år sedan krävde Tyskland med skärpa en permanent plats i FN:s säkerhetsråd. Men den nya generationen av tyska ledare verkar inte mindre utan mer präglade av krigets trauma. Eller så är de bara alltmer bekväma – för det är naturligtvis dyrt med säkerhetspolitik.

Det återstår att se om för­bunds­­kan­sler Friedrich Merz regerings­koa­lition, och 500 miljarder euro till Bundeswehr, innebär en förändring härvidlag. Tyvärr hänger Europas öde tills vidare på att Tyskland framgångsrikt lyckas bearbeta sin neuros.

Till sist finns det naturligtvis inga garantier för att Europa överhuvudtaget klarar av att möta utmaningen från Ryssland, Kina och nu också USA. Men kanske kan vi trots allt återigen besegra Karthago, och kasta av oss omvärldens dominans. I så fall måste någon leda. Historia, kultur och ekonomi synes peka på ett land mitt i Europa: den nygamla stormakten Tyskland.