Graham Greene och den omöjliga kvinnan på Capri

Alla som vet något om Graham Greenes biografi känner till att han tillbringade de sista 25 åren av sitt liv utomlands, främst av skatteskäl. Från 1966 och 25 år framåt var hans fasta bostad Antibes på Franska rivieran.

Mindre känt är att han redan 1948 förvärvade en bostad på Capri som han ägde i hela 40 år: Il Rosaio i stadsdelen Caprile i Anacapri. Huset är vid sidan av Axel Munthes Villa San Michele ett av Anacapris mest kända. Inte på grund av arkitekturen eller utsikten utan på grund av dess hi­storia, dess ägare och gäster.

Il Rosaio betyder ”Rosenträdgården”. Sitt namn fick huset av rosorna som en tidigare ägare, mrs Helmsted, fyllde trädgården med. Efter hennes död köptes huset 1911 av Edwin Cerio, en av Capris mest namnkunniga personer och oerhört mångsidig: mariningenjör, arkitekt, affärsman, borgmästare, lokalhistoriker, författare.

Sina största insatser gjorde Cerio som arkitekt och försvarare av Capris byggnadstraditioner, inte minst under åren som borgmästare 1920–23. Helmsteds Rosenträdgård byggdes om i capresisk byggnadsstil och ytterligare två hus uppfördes på tomten.

När Cerio inte själv bodde eller abetade i Il Rosaio lånades eller hyrdes husen ut. Här kamperade, i kortare eller längre perioder, de brittiska författarna Compton MacKenzie och Francis Brett Young, den italienske futuristen Filippo Tommaso Marinetti, poeten Ada Negri samt kompositörerna Ottorino Respighi och Claude Debussy (som ofta besökte Anacapri och skrev ett pianostycke med titeln Les Collines d’Anacapri, Anacapris kullar).

Edwin Cerio och hans hyresgäster i all ära, men den mest illustra – och långvarigaste – gästen på Il Rosaio var Graham Greene, som förvärvade fastigheten 1948. Den 44-årige Greene innehade redan då ställningen som en av samtidens främsta engelskspråkiga författare, med bland annat Brighton Rock och Makten och härligheten på meritlistan.

Att Greene hamnade på Capri berodde på kärlek, men inte till Capri eller Italien utan till amerikanskan Catherine Walston, som han hade träffat två år tidigare. De var båda gifta och hade barn och letade efter ett ställe där han kunde skriva och de kunde umgås i lugn och ro.

Att det blev Capri var en slump. Greene hade just avslutat filmmanuset till Den tredje mannen, som nådde bioduken följande år, och ombetts att skriva scenariot till den Capribaserade författaren Norman Douglas roman South Wind. Beställare var i båda fallen Alexander Korda, en av samtidens största filmmakare, som bland annat producerat Den röda nejlikan och, samma år som Il Rosaio kom i Greenes ägo, Anna Karenina med Greta Garbo (1935).

För att bekanta sig med ön där romanen utspelar sig (under namnet Nepenthe) reste Greene till Capri för att träffa författaren. Resan företogs på Kordas yacht ”Elsewhere” som förde honom och övriga gäster, däribland Vivien Leigh (huvudrollsinnehavare i flera av Kordas filmer) och Winston Churchills son Randolph, söderut längs den italienska västkusten. Smuttande på sin drink lät Greene i solnedgången över Capri undslippa att han skulle ge allt för att äga ett hus på ön. När han vid frukosten nästa morgon vecklade upp servetten föll en rostig nyckel ut. Korda förklarade att den gick till en villa i Anacapri. ”Mycket trevlig. Jag tog mig i land i går kväll i en motorbåt. Köpte en villa. Den står i ditt namn, käre vän. Kan jag få resten av manuset nu!”

Uppgifterna om transaktionen kommer från Kordas brorson, som var med på yachten. Att villan inköptes för Greenes räkning stämmer säkert – Korda var angelägen om att Greene skulle ha en plats där han kunde arbeta i fred. Men att filmproducenten skulle ha gått i land på Capri, köpt en villa och återvänt till yachten samma kväll med kontraktet på fickan låter inte särskilt troligt. Transaktionen var ­rimligen väl förberedd och genomfördes antagligen med hjälp av Norman Douglas, som var nära vän med villans ägare Edwin Cerio.

Trots att Kordas generositet inte ledde till någon filmatisering av Douglas roman visade den sig högst befordrande för Greenes kreativitet. Under de kommande 40 åren tillbringade han varje vår eller höst en tid i huset i Anacapri, där han skrev några av sina mest uppmärksammade verk. När han 1978 utsågs till hedersmedborgare i staden sade han i sitt tacktal att han på fyra veckor i Il Rosaio fick lika mycket gjort som på ett halvår på annat håll.

I början av 1950-talet frågade Greene Catherine­ Walston om hon ville gifta sig med honom, men hon tackade nej. Kanske insåg hon att det var bättre att ha den notoriske kvinnokarlen Greene som älskare än som make; kanske var idén dömd från början med tanke på att de båda var katoliker och inte kunde skilja sig. (Graham Greene förblev gift med sin första hustru Vivien livet ut, även om de levde på olika håll.)

Ändå fortsatte deras romans, samtidigt som Greene 1955 inledde en relation med skådespelerskan Anita Björk, som året innan blivit änka efter Stig Dagerman. De hade träffats i samband med uppsättningen av en av Greenes pjäser på Dramaten. Men inte heller Anita Björk ville gifta sig med Greene eftersom hon då hade tvingats ge upp sin skådespelarkarriär i Sverige. Hon var naturligtvis också medveten om Catherines fortsatta närvaro i Greenes liv. ”Som alltid var Greenes privatliv en enda röra”, skriver hans levnadstecknare Richard Greene (inget släktskap), ”hur mycket han älskade Anita kunde han inte få Catherine ur tankarna.” Den som i slutet av 1950-talet kom att inta Catherine Walstons plats blev inte Anita Björk utan fransyskan Yvonne­ Cloetta, också hon gift med barn. De var tillsammans i 32 år, till Greenes död 1991, och hon var alltid med honom på Capri.

Under 1900-talets första årtionden hade en rad författare av olika nationaliteter sökt sig till ön i Neapelbukten, några för kortare perioder, som Rainer Maria Rilke, D H Lawrence, So-merset Maugham, Walter Benjamin; andra vistades där i åratal, däribland författarparet Alberto Moravia och Elsa Morante, Compton Mackenzie, Francis Brett Young, liksom den från Ryssland landsförvisade Maxim Gorkij.

Efter andra världskriget var epoken med stora kulturpersonligheter på ön över. När Graham Greene kom dit fanns ingen betydande utlandskoloni kvar och någon ny sådan var han inte intresserad av att bidra till. Han var till sin läggning asket, skydde societetslivet och avskärmade sig medvetet från öns inre liv. Han lärde sig aldrig italienska, och Capri och dess människor skildras ingenstans i hans författarskap.

”Varken genom vana eller minne eller estetiskt var han fäst vid rummen och husen och grannskapen i sitt liv, och han övergav dem efter behag”, noterade den australiska författaren Shirley Hazzard, som umgicks flitigt med Greene på Capri: ”Till och med i en självvald miljö, som Il Rosaio, fortsatte han att vara en vagabond.”

Greenes önskan att få vara i fred respekterades och hans närvaro på ön var bara känd i trängre kretsar. En korrespondent för Svenska Dagbladet lyckades 1952 endast med stor svårighet leta upp hans hus. ”Vill man hitta får man fråga länge och fråga många. Flera urinvånare är inte ens säkra på att en engelsk mr Greene finns i deras krets. Graham Greene har kommit dit han vill. Han får vara i fred.”

Dagsrytmen var alltid densamma. Han arbetade före lunch och skrev 500 ord per dag. På kvällen tog han bussen ner till Capri och den legendariska restaurangen Da Gemma, där han var gäst i 40 år och hade ett stambord.

När Greene inte arbetade gjorde han och hans sällskap promenader på ön. Men den yttre verkligheten var sekundär både i hans liv och i hans verk. ”Naturen intresserar mig faktiskt inte – annat än i den mån den kan rymma ett bakhåll, det vill säga något mänskligt”, skrev han i ett brev. Trots att Greene vistades på Capri i fyra decennier tycks han till exempel aldrig ha varit vid Feniciska trappan, en av öns stora sevärdheter… ”Capri var”, skriver Shirley Hazzard, ”en osannolik – man skulle kunna säga grandios – inramning för en person som inte berördes av visuella intryck.”

Greene var en stor konsument av alkohol, som han tålde exceptionellt väl. Äldre personer minns hur han och hans sällskap söp, dansade och ill­fänades sent in på nätterna på det lilla torget i Caprile. Undantaget var Elisabeth Moor, som nästan inte drack alls. Att hon av Greene gavs epitetet ”en omöjlig kvinna” berodde dock inte på denna defekt utan på hennes oregerliga karaktär. Under de fyra decennier som hon bodde på Capri var hon en av öns kändaste och färgstarkaste personer.

Vi vet en hel del om Elisabeth Moor, eller Dottoressa Moor, som hon kallades på ön, och det är Graham Greenes förtjänst. Det var han som på 1960-talet övertalade henne att tala in sina memoa­rer på band. Redigeringsarbetet sköttes i början av en gemensam vän, författaren och filmmakaren Kenneth Macpherson, men efter ­dennes död 1971 slutfördes arbetet av Greene, som 1976 publicerade hennes minnen med titeln An Impossible Woman. The Memories of Dottoressa Moor (1975, på sv. 1977).

När Greene lärde känna Dottoressan var hon drygt sextio. Så här beskrev han henne:

Det är ögonen man inte glömmer. De är blå. […] Deras färg ändras med väderleken och tiderna på dygnet. När de är grå, som himlen och havet på Capri ibland är grå, transformerar en klinga av ljus plötsligt deras förströddhet till handling. Vädrets envisa surmulenhet lättar och det flammar till av liv.

Elisabeth Klaeser var född i Wien 1885. Hennes båda föräldrar var frisörer. Elisabeth gick ett tag i klosterskola och ville bli nunna, men hon var okynnig och självständig och det motsatta könet utövade från mycket unga år en stark lockelse på henne. När hon var 20 år gammal gav en onkel henne en rejäl prygling i förhoppningen att hon skulle komma på andra tankar. Som man kunde förvänta sig blev resultatet det motsatta. Elisabeth fortsatte att ha affärer, och hon började studera medicin.

1915, under kriget, avlade hon läkarexamen i Basel och samma år gifte hon sig med Gigi Moor, konstnär och son till direktören för de schweiziska statsjärnvägarna. De fick tre barn tillsammans: Ludovico, Giulietta och Andrea.

Gigi var en hetlevrad person som kunde få våldsamma utbrott. Då slog han Elisabeth och ibland kastade han knivar mot henne, som på cirkus. Till det okonventionella i deras relation hörde också deras ömsesidigt svala intresse för äktenskaplig trohet. En av Elisabeths affärer var med en rysk tenor. Skildringen av kärleksstunderna i skogen vid Vierwaldstättersjön i Schweiz ger en bra bild av hennes skaplynne:

”Herre min gud! Vad hände inte i den där skogen! Jag har aldrig hymlat, det har du förstått, jag hade redan mycket bakom mig, men det här var oerhört, verkligen oerhört. Han njöt också, och det fina med det hela var att när vi var i skogen så brukade han sjunga arior mellan varven, sedan fortsatte han att älska, och jag sade ’Nej! Inte igen! Inte förrän du sjunger en aria till för mig!’och så blev det mera sång och mera kärlek. Han var som en mitrailliette (kulspruta) den mannen! Det var bara pang! pang! pang!”

Dottoressans slutsats var att ”en kvinna som inte har älskat med en ryss vet inte vad kärlek är”. Omdömet kan förefalla kategoriskt men byggde på ett stort jämförelsematerial: ett trettiotal andra män som Dottoressan enligt egen uppgift haft en relation med, från tidiga flickår och ända upp i sjuttioårsåldern.

Född 1885 tillhörde Elisabeth dessutom en sexuellt emanciperad generation. Hon var liten, satt och hade stora framskjutande tänder. Graham Greene associerade henne till en hunner och påstod vid ett tillfälle att hon liknade Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov – en jämförelse som tilltalade henne. Trots sitt speciella yttre attraherade hon män och de attraherades av henne. Vari bestod hennes attraktionskraft? I hennes självständighet och sexuella frigjordhet? Eller kanske i de blå ögonen, som Graham Greene inte kunde glömma och som enligt Shirley Hazzard var ”ivriga, attraktiva, själva flickaktighetens färg”?

Elisabeth hade under hela sitt liv tillbringat långa perioder i Italien och ville arbeta som lä-kare där. 1922 fick hon sitt italienska läkardiplom och kunde börja praktisera i landet. År 1926 föddes sonen Andrea. Vem som var fadern var (och är) oklart, Gigi eller en av Dottoressans älskare. Hur som helst upplöstes äktenskapet samma år och Dottoressan flyttade till Capri. Hon slog sig ner i Anacapri, där hon köpte ett litet hus inte långt från Graham Greenes. Här bodde hon under alla sina år i Anacapri.

Sin mottagning hade Dottoressan nere i Capri. Dit tog hon sig varje morgon till fots via Feniciska trappans cirka 800 steg. Senare på dagen traskade hon upp igen för att laga mat till sonen, för att sedan åter bege sig ner till mottagningen. ”Jag arbetade extremt hårt, men jag tjänade inte särskilt mycket, de som jag visste inte hade det särskilt bra, dem vägrade jag att ta betalt av.” Graham Greene mindes: ”I 40 år kom bönderna och fiskarna fram till henne på gatan för att få pulsen tagen eller hem till henne för att få blodtrycket mätt […] och nästa dag kom patienterna med ett arvode i form av en fisk, lite sallad eller frukt, en kaka, ibland en flaska vin som räckte i flera veckor.”

Dottoressan rönte dock inte bara uppskattning för sina insatser. Folket var fattigt och vid-skepligt och de sociala normerna stränga. Om en patient avled hände det inte sällan att släktingarna vände sig mot läkaren. En gång kallades hon till en bonde vars dotter var döende i lungsot. En kort tid efter att ­dottern avlidit attackerades Dottoressan av ett gäng med knölpåkar i händerna. Hon slogs blodig och blev sparkad på knän och axlar ”och andra ställen där man inte ska sparka”.

Dottoressan var okonventionell i sin läkargärning och hade ett sorglöst förhållande till lagarna. En gång kallades hon till ett hotell för att undersöka en servitris med magsmärtor. När hon kom dit fann hon ett dött barn vid sängen. Den unga kvinnan bönföll Dottoressan att inte berätta för någon om nedkomsten, vilket hon lovade. Istället tog hon med sig barnliket i läkarväskan och begravde det under apelsinträdet i sin trädgård. Hon hade en praktisk inställning till livet och inga problem med att senare begrava katterna som hennes boxer haft livet av under samma träd.

Krigsåren tillbringade Dottoressan i Schweiz. Kort efter att hon återvänt till Capri 1946 avled hennes son Andrea och på 1960-talet dog ett barnbarn av en elektrisk stöt i en skoaffär i Zürich, inför hennes ögon. Hon sjönk ner i en djup depression. När Greene föreslog att hon skulle tala in sina memoarer var tanken att projektet också skulle fungera som terapi.

Elisabeth Moor avled i Schweiz 1975, i sitt nittionde år. Ett par dagar innan hon dog fick hon se korrekturet på sina memoarer. När de publicerades senare samma år var det med ett efterord av Greene där han sammanfattade sin bild av henne: ”Dottoressa Moor var i sanning en omöjlig kvinna. Självisk i förhållande till alla utom sina patienter (för vilka hon var lite av en despot), egoistisk, ofta självömkande […]. Ändå förlät man henne allt, och Caprile och Anacapri tycks idag ha förlorat sin medelpunkt utan henne.”

I efterordet nämner Greene också att Dottoressan fått låna drag åt den excentriska, lagföraktande, äventyrs- och kärlekslystna mostern i romanen Resor med moster Augusta från 1969 (filmad 1972 med Maggie Smith i huvudrollen). Att det stämmer kan den som läst båda böckerna lätt övertyga sig om. På så vis kom Capri, där Greene vistades i fyrtio år utan att ön avsatte några spår i hans romaner, indirekt att få en plats i hans författarskap.