Kungen är ingen uppfostrare

När Vilhelm Moberg 1966 kom med en ny och utökad upplaga av Därför är jag republikan ömkade han den 20-årige kronprinsen: ”Denne yngling, Carl Gustaf Bernadotte, har min djupaste medkänsla…” Tronföljaren beskrevs som en fånge i färd med att förvandlas till ”martyr för sin börd”.

För monarkin som institution visade Moberg däremot ingen förståelse, ej heller för dess anhängare. I förordet är han tydlig med att han skriver ”i avsikt att såra monarkisterna” och gissla deras förmenta undersåtlighet, servilitet och kryperi.

Åsa Linderborg ser annorlunda på saken. I den knappt 700-sidiga Tjabo – sex gånger så lång som Mobergs ­paskill – är hon tydlig med sitt motstånd mot monarkin, men på ett långt mindre gallsprängt sätt, och hon begriper varför det finns många som uppskattar den. Dels har hon egen erfarenhet av omtyckta anhörigas nyfikenhet, dels ser hon det inte som så konstigt att människor uppskattar litet kontinuitet, glans och upplevd förtrolighet mitt i en snabbt föränderlig samtid. Dessutom finns det en viktig skillnad mellan de kungliga å ena sidan och politiker och opinionsbildare å den andra. De senare lanserar ständigt nya uppfordrande projekt; de förra nöjer sig med att vara och synas:

”Kungafamiljen”, skriver hon, ”har aldrig försökt uppfostra undersåtarna. De mästrar aldrig medborgarna för deras bensinbilar, vad de stoppar i sig eller vilka pronomen de använder. I jämförelse med kommentariatet framstår kungligheter som vänliga människor och även om de är verklighetsfrånvända, så muckar de i alla fall inte med en.” Monarkin lämnar människor i fred.

Hennes egen kritik går ut på att monarkin legitimerar klasskillnader, att den utövar informell makt genom sina prioriteringar och belöningar och att denna maktposition kan skruvas upp och bli farlig i lägen av kris.

Personligen tycker jag inte det övertygar. Skulle klasskillnaderna vara hårdare befästa i Skandinavien och Benelux än i Frankrike och USA? Skulle det vara ett problem att värdefulla insatser på allmänt gillade fält som kultur, idrott, företagsamhet och socialt engagemang uppmärksammas av nationens främsta företrädare? I vilka demokratier förekommer inte sådant? Och vad gäller riskerna för att det ska blottas huggtänder i något svårt pressat läge får jag helt enkelt erkänna att min fantasiförmåga inte kan mäta sig med Linderborgs.

Ändå, med allt detta sagt, finns här en rimlighet i ton och människosyn, som väldigt ofta saknas i opinionsbildningen för republik. (Linderborg själv konstaterar för övrigt att ”många antirojalister är humorlösa mobbare, skränfockar, rättshaverister”.)

Nåväl, lejonparten av boken är inte argumenterande utan syftar till att skildra hur kungens offentliga gestalt skapas i ett samspel mellan individ, institutioner och framförallt mediesamhälle.

I en nyckelpassage beskriver Linderborg hur Carl Gustaf som 22-årig kronprins besöker Helsingfors, deltar i ceremonier och lär känna president Kekkonen, men att sådant är av ringa intresse för pressen jämfört med nöjesliv och spekulationer om heta romanser: ”Det mesta Carl Gustaf gör kommer aldrig i tidningen och det som hamnar där är inte alltid till hans fördel.” Sedan ägnar hon tyvärr alltför många sidor åt att gång efter annan ge exempel på denna nedslående sanning. Det ena referatet ur skvaller- och kvällspress följer på det andra tills man som läsare blir proppmätt.

Linderborg präglas inte av överdriven kåranda utan tar gärna fram saltkaret emellanåt. Vid ett möte på Publicistklubben 1971 ställde kronprinsen och prinsessan Christina frågor om varför medierna var så elaka mot deras mamma, vilket uppenbarligen tog skruv. Linderborg: ”Eftersom journalister är opportunister gick de från en ytterlighet till en annan. Efter den kvällen blir Sibylla martyr i svensk press …” Ömsom är medierna hånfulla, ömsom stryker de medhårs. År efter år.

Tjabo är mycket innehållsrik. Den är ett veritabelt uppslagsverk om händelser – och medieskapade icke-händelser – i Carl XVI Gustafs liv. Det rymmer principdebatt och medie­kritik. Och den masochistiskt lagde läsaren kan frossa i ett rikt utbud av tidsbilder från den genom­politiserade och nuberusade epok i vilken dagens regeringsform kom till.