Kvinnor drar det känslomässiga lasset

Jag känner en liten flicka, Ida, som inte tycker om choklad. Men när hennes syster fyller år äter hon ändå den obligatoriska chokladkakan utan att göra sura miner, för – som hon förklarade för mig när hon var åtta – hon vill ju inte vara negativ och dra uppmärksamheten till sig själv denna dag som ska tillhöra födelsedagsbarnet.

Denna visdom är inget hon lärt sig av att observera sin pappa, en sån där typ som när han går på restaurang allt som oftast blir missnöjd med det han beställt, inte tycker att standarden och atmosfären är goda nog, gnäller på servitrisen, och på så sätt gör sig själv till kvällens tragiska offer, någon som alla andra vid bordet måste dansa kring för att få honom på glatt humör igen. En erbjuder sig att byta sin oxfilé mot hans gnocchi med tomatsås. ”Nej, nej, det är okej”, svarar martyren. En annan försöker i det tysta reparera de diplomatiska relationerna med personalen. Trots deras ansträngningar blir kvällen inte speciellt trevlig. Och dessa ansträngningar: Hur ska man karaktärisera dem? I grunden handlar det om en känslomässig möda.

Begreppet ”emotional labor” myntades för drygt 40 år sedan av sociologiprofessorn Arlie Russell Hochschild, främst för att beskriva något som tjänsteutövare i allt högre grad förväntades tillhandahålla. Ett av hennes centrala exempel var flygvärdinnor, som uppmanades att alltid le. För en av deras viktigaste uppgifter var att få resenärerna att känna sig på ett visst sätt.

I sin popularisering och vidareutveckling av fenomenet hävdar journalisten Rose Hackman att känslomässigt arbete är nästan uteslutande kvinnogöra. (Att det helt uppenbart ingår i den manliga könsrollen att vara den stabiliserande kraft som låter kvinnan vara ängslig och upprörd, och ofta axla rollen som beslutsfattare, initiativtagare, och fixare, är inget Hackman diskuterar; hon säger bara att ”det enda” känslomässiga arbete män förväntas utföra är att projicera styrka. Men jag låter detta passera.)

Kvinnliga simlärare, rapporterar Hackman, varnas att de inte kan använda samma intonation som sina manliga kolleger när de ropar ”Sparka!” till eleverna – då klagar föräldrarna på att de är aggressiva. Mödrar och barnpassare måste hela tiden vara ”på” för att förutse och tillse barnens behov, och därmed bortse från de egna. Flickor och kvinnor måste kontinuer­ligt leva sig in i hur män uppfattar dem, och dubbelkolla allt de säger och gör så att de inte sänder ”fel signaler”, eftersom de i högre grad hålls ansvariga för de känslor män hyser gentemot dem än tvärtom. Och kvinnor låtsas ofta njuta av sex med män för att dessa inte ska känna sig otillräckliga.

Sådana ojämlikheter – att vi måste vara duktiga, snälla, mjuka, tillmötesgående, hjälpsamma och så vidare – har uppmärksammats i flera generationers grundläggande feministiska upplysning, men man har då mest talat om dem som inskränkningar av kvinnors frihet och om hur tjejer inte får lika mycket ut av livet och inte lär sig att stå upp för sig själva och därmed lättare kan utnyttjas. Begreppet ”känslomässigt arbete” tillför en ny dimension.

Ta simläraren som måste ropa med mjuk och feminin röst. Det som är riktigt ”jobbigt” med sådant känslomässigt jobb är att det tär på en att göra sig till. Det kan krävas en enorm möda, kännas förödmjukande, och göra en till en främling inte bara inför andra men också inför en själv. När Hochschild intervjuade flygvärdinnor som hela tiden uppmanades att le – ”Le som om ni verkligen menar det!” – sa vissa att de ibland till slut inte visste hur de egentligen kände sig.

Det svåra med att skriva om många feministiska frågor är att de på ytan ter sig så banala. Det orättvisa och ondskefulla gömmer sig i den vardagliga kvinnliga verkligheten av blöjor och bullar. Att dra fram detta är en bedrift, och vad som gör Hackmans bok kraftfull, angelägen och läsvärd är att hon lyckas med detta. Med några undantag har hon valt ut intressanta fallstudier som sammantaget representerar en bredd av exempel på känslomässigt arbete. (Alla rör inte blöj- och bullsfären – det blir långt bistrare.)

Intervjuobjekten får framträda med sina distinkta personligheter samtidigt som Hackman väver in sin träffande analys. Detta gör att det är värt att ha över­seende med de pinsamma okunskaper hon ibland visar prov på (om ekonomi och biologi, till exempel), samt den ibland barnsliga tonen (à la rättrådiga Guardian-krönikörer) och de många amerikanska identitetspolitiska klichéerna­ som mer än något annat känns som grupptillhörighetssignaler.

Arketypernas arketyp för känslomässigt arbete är mamman: även när detta arbete utförs utanför familjen har mycket av arbetet denna grundläggande form. Ta till exempel Evelyn, den ”community manager” Hackman intervjuar som har koll på alla på kontoret, vet vad hon ska säga till den och den på morgonen för att peppa eller lugna ner, som bakar kakor och bullar hon ställer i fikarummet med fyndiga små skyltar, och får allt att löpa smidigt utan att någon är medveten om hur mycket av detta som är hennes förtjänst. Banalt, eller hur? Men vid dagens slut är bläckfisken Evelyn utmattad i alla sina åtta armar och var och en av dess hjärnor.

Vi går vidare till andra slags mammor. Danielle, en svart, queer kvinna tillika professor i folkhälsa, bestämde sig som liten, när klasskamrater provocerade henne, att ”ha ihjäl dem med vänlighet” – alltså hålla god min så att de inte fick någon tillfredsställelse av att reta henne. (Ingen känsla mäktigare än den att vända andra kinden till.) Senare, när hon började undervisa om hur fördomar mot minoriteter inverkar på deras sjukvård, märkte hon att hennes mestadels vita studenter lärde sig bättre om hon delade med sig av sina egna, högst personliga, upplevelser.

Men detta var krävande för henne själv, känslomässigt. Och så småningom gjorde det tyvärr att en del av studenterna verkade betrakta henne som ett slags resurs, och att hon tappade i status. Hackman återger en episod (som dock var långt ifrån unik) då en vit manlig student bad att få träffa Danielle efter en lektion. Det visade sig att han ville berätta om en rasistisk incident han själv deltagit i. Han hade alltså inte någon fråga om kursmaterialet utan sökte istället ett slags botgöring vid hennes moderliga barm, så att säga, eller ett vittne till sin nyfunna dygd.

Sen har vi de bokstavliga mammorna, de med blöjor och bullar. Erica blir frust­rerad när hon kommer hem och hennes man inte har diskat så att hon inte kan börja laga den middag hon planerat. ”Varför beställer vi inte bara nå’t?” säger han. Hon vet att de bara kan beställa något, och att allt då blir enklare, och också att alla hennes nogsamma planer för att skapa något gott och trevligt och speciellt, samt omsorgen om hans hjärtproblem, då kommer till intet.

Antagligen är mannen trött efter jobbet (precis som Erica), men kanske är han också lat – inte bara en soffpotatis, utan vad jag vill kalla ”känslomässigt lat”, någon som saknar känslomässig uthållighet, tålamod för andras känslor. För Erica tar nästan aldrig upp saker hon är upprörd över med honom (inte bara vad gäller disk och mat). Kanske är han en sån där som, likt en del andra män och även många kvinnor, avleder dylika samtal med ett martyriskt eller ironiskt: ”Ja, okej, jag är en hemsk människa!”

För mig är det just här som begreppet ”känslomässigt arbete” är viktigast. För när den som har sårat en eller behandlat en orättvist vägrar tala om det eller erkänna det, så lastas arbetet för detta över på en själv. Någon måste mala ner dessa sopor och – för att litet fritt omformulera ett medicinskt faktum som Isaac i filmen Manhattan påpekar: ”Får man inte bli arg så får man cancer.” Och till skillnad från de flesta me too-fall, som i princip kan tas om hand av rättsväsendet, så har dessa smärre förtrytelser inte lagen på sin sida. De är för små för att ställas inför domstol, men de är för stora, har för mycket sten i sig, för att kunna avdunsta. Det enda man kan göra med dem är att, som Hackman gör, skriva om dem.

”Klaga på att känslor är jobb? Vad ska dessa damer hitta på att klaga på härnäst?” Så reagerar många män på begreppet ”känslomässigt arbete”, säger Hackman. Även jag själv morrade tyst första gången jag hörde termen, med dess klang av den sorts protestantiska marxism som ständigt söker driva ut det sakrala ur livet, precis som den krassa kapitalism den kritiserar för att kommodifiera allt som kommer i dess väg.

Här har Hackman svar på tal. Antingen uppskattas kvinnors känslomässiga arbete inte alls, eller också sägs det vara så oändligt värdefullt att det skulle vara helgerån att betrakta det som arbete – för att inte tala om att betala för det – snarare än något kvinnor bara gör av natur och fri vilja, för att de tycker om att göra det. ”Poängen med känslomässigt arbete”, skriver hon, ”är inte att det i sig innebär en orättvisa. När det ses, värderas eller uppskattas, eller när det är en del av ett utbyte, en ömsesidighet, ett eko­sy­stem där kärlek är makt” – en hänvisning till Martin Luther King – ”då behöver det inte vara exploatering. Tvärtom: att utföra känslomässigt arbete för folk som gör det för en själv är målet, inte problemet.”

Svar på tal: Ja, men jag hade velat att Hackman uttryckligen hänvisade till verkliga kulturer, till exempel traditionella kulturer i Mellanöstern, där kvinnor åtnjuter en vördnad för att de är familjens känslomässiga eldhärd. Att Hackman begränsar sina fallstudier till USA för att inte göra boken för tjock är förståe­ligt, men ett internationellt perspektiv hade kunnat vidga vyerna om vad för slags alternativt samhälle som var möjligt – och inom räckhåll. Det hade kunnat handla om syriska mammor, eller om svenska simlärare, som mig veterligt inte behöver låta tillgjort feminint.

Under läsningens gång känns Emotional Labor ofta kaotisk. Till synes helt olika fall följer på varandra i samma kapitel, vars titlar inte ger någon vidare vägledning om vad de kommer att handla om. Någonstans i kapitel fyra verkar det som om bokens koncentration späs ut för att bli en mer allmän feministisk introduktionskurs.

Det tar ett tag innan man förstår hur Hackman vill visa att känslomässigt arbete bara är en bland andra former av instrumentalisering av kvinnor. I själva verket är hennes tes i boken mer omfattande än vad titel och inledning avslöjar, och jag tror att den under arbetets gång började sträcka ut sig över ett bredare område än Hackman själv förväntat sig när hon började skriva den.

I sista kapitlet hänvisar hon till antropologen Margaret Mead som, när hon tillfrågades vad för slags arkeologiskt fynd hon betraktade som det första tecknet på civilisation varken angav lerkärl, verktyg, järn eller jordbruk, utan ett läkt lårbensbrott. Att någon som brutit lårbenet fått möjlighet att läka det, istället för att lämnas till vargarna medan resten av gruppen vandrade vidare, vittnade om att andra måste ha gjort betydande uppoffringar för att hjälpa vederbörande.

Här vet jag inte om man kan tala om känslomässigt arbete så mycket som om de vidare begreppen omsorg, medkänsla och solidaritet. Att dessa inte ryms under bokens titel betyder inte att de inte hör hemma i Hackmans projekt; det betyder att hennes ämne hör hemma i något större. Känslomässigt arbete är ingen liten nisch som några få sociologer och psykologer bör studera, utan själva civilisationens grund. Detta förstår man när man betänker dess plats i barnuppfostran: att entusiasmera, uppmuntra till medkänsla, distrahera från smärta, lära tålamod mot besvikelser, träna uthållighet.