AfD – ett stresstest för den tyska demokratin

Samtidigt som jag i slutet av april läser de sista sidorna i Michael Kraske och Dirk Laabs alarmistiska bok Angriff auf Deutschland. Die schlei­chende Machtergreifung der AfD rapporterar Ekot att partiet numera är Tysklands största. Det nådde 20 procent i vinterns nyval men har nu klättrat ännu högre. CDU/CSU ligger efter och SPD är distanserat med bred marginal.

Boken är en mycket kritisk genomgång av AfD:s partikultur och visar en uppenbar klyfta mellan partiprogrammet och verkligheten. Det går inte att skrämma små barn med Alice Weidel och hennes multikulturella familj, men författarna har hittat mycket annat som motiverar både vaksamhet och handlingsberedskap från den demokratiska rättsstaten Tysklands sida. Glöm professorspartiet som på högerliberal grund ville hejda EU:s utveckling mot superstat. Det var mycket länge sedan. AfD är inte en större variant av Fremskrittspartiet eller Sverigedemokraterna. Det är något mycket mer problematiskt och därför också mycket svårare att hantera.

Boken redovisar otaliga exempel på att rågången mellan AfD och den yttersta högern, inklusive kretsarna som inte för så länge sedan försökte göra en prins från det arkaiska furstehuset Reuss till auktoritär statschef efter en noggrant planerad kupp, i praktiken inte finns. Männi­skor rör sig sömlöst mellan partiet, dess administration och beslutande organ och diverse mer eller mindre obskyra extremistgrupper.

Det är inget unikt att valda politiker visar sig ha kvar täta band till grupper som av alla normala människor betraktas som både extrema och öppet rasistiska. Den så kallade ”Reichbürgerrörelsen” är bara ett exempel. Detsamma gäller små partier som är besläktade med det nationalsocialistiska NSDAP. Gemensamma demonstrationer organiseras och förvånande många av extremisternas fotsoldater får sitt levebröd genom att under kortare eller längre tid arbeta för AfD på lokal, regional eller nationell nivå.

Författarna menar att denna situation har gjort det lättare för AfD att växa – extremistgruppernas anhängare har kunnat ersätta den partiorganisation som till en början inte fanns. Den förbluffande snabba tillväxten i de nya förbundsländerna talar för att det ligger något i resonemanget. Samtidigt har de ständiga skandalerna kopplade till samarbetet med ytterlighetsgrupperna kostat på. Partiledningen har tvingats försvara och bortförklara det uppenbara.

Hittills har de undvikit större bakslag. Parallellt med medieskandalerna har en strid ström av valda politiker tvingats lämna sina uppdrag. Det går inte hem i möblerade rum att bara några år bakåt i tiden ha tydliga kopplingar till nazism och andra öppet rasistiska grupperingar. Det går inte hem i Berlin men får uppenbarligen inte väljarna i Thüringen, Sachsen-Anhalt och Sachsen att reagera. AfD fortsätter att växa, trots kritiken, skandalerna och den brandmur som hittills blockerat partiets möjligheter att få direkt makt på nationell nivå.

AfD klagar ofta på att de angrips genom ”guilt by association”. Det kan stämma i enskilda fall. I huvudsak används dock metoden för att det inte är några som helst problem att hitta ständigt nya kopplingar mellan partiet och extremism. Då håller inte försvaret.

Det är sorgligt att se hur stor toleransen för AfD:s extremism är i det tidigare DDR. Den som besöker förbundsländerna i öster möts av ett vackert landskap fyllt av gemytliga städer, massor med kultur och historia och en positiv känsla för hembygden. Det känns inte som en naturlig grogrund för demokratins dödgrävare.

Samtidigt genomlevde man mellan 1933 och 1989 56 år av nazistisk och kommunistisk diktatur. Det påverkar naturligtvis ett samhälle att officiellt ha lögnen som högsta sanning under så lång tid. Det var kanske därför kvinnan som hade nattskiftet på mitt hotell i Dresden nyligen var så trött på partierna och föreslog att en man borde få ta hand om makten. ”Fast inte Hitler”, lade hon till innan jag lite förvånad retirerade till mitt rum. Det kallas visst ”anekdotisk bevisföring”, men sätter ändå fart på tankarna.

Lokalt håller inte brandmuren mot AfD. När det är grannarna som representerar partiet i kommunfullmäktige och ämnet för dagen är en ny fotbollsplan eller reparation av en rondell, känns inte kampen för demokratin lika relevant. Det går inte att socialt isolera barnens skolkamraters föräldrar – åtminstone inte så länge inga dramatiska aktioner genomförs på de lokala gatorna. På förbundslandsnivå har gränsen dock i princip hållits.

Isoleringen av enbart AfD är liksom i många andra länder inte helt logisk. Partiet har fler exempel på övertramp och extremister i sina led än de andra, men även Die Linke och Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW) har åtskilliga Putinkramare och ärkekommunister under fanorna. Det är här man hittar dem som en gång representerade ”enhetspartiet” SED i DDR. BSW har dessutom en invandringspolitik som påminner om den som Alice Weidel driver i AfD. Det skorrar falskt när både politiken och medierna framställer AfD:s framgångar som ett livsfarligt hot samtidigt som de gamla kommunisternas Die Linkes oväntade framgångar i valet beskrevs som en charmig överraskning.  

Den senare tidens framgångar för AfD kan ha en koppling till det nya koalitionsprogrammet. Som i de flesta liknande sammanhang har SPD fått ett oproportionerligt stort inflytande över resultatet, sitt katastrofala valresultat till trots. Så fungerar det i proportionella valsystem när valutslaget ger få alternativa regeringskoalitioner. För många väljare måste det framstå som ologiskt att motståndaren efter förlusten kan bromsa så mycket av det som utlovats av Friedrich Merz under valrörelsen. Det måste hända saker med både ekonomin och integrationen om inte AfD än en gång ska göra ett segerval.

Boken avslutas med ett intressant avsnitt om partiförbud. Förbundsrepubliken har använt metoden några få gånger mot nationalsocialistiska och kommunistiska partier som på goda grunder ansågs verka för att rasera det demokratiska systemet. Rättssystemet avstod betydligt fler gånger från att använda verktyget.

Det strider naturligtvis delvis mot demokratins idé att förbjuda de partier som anses tänka fel. Å andra sidan har Tyskland bittra erfarenheter av hur det kan gå om man väntar alltför länge med att vidta nödvändiga åtgärder. Demokratin bör enligt författningen inte vara en självmordspakt. Samtidigt kräver ett partiförbud uttryckligen att partiet ska utgöra ett verkligt hot. Det gör det först när det har fått ett betydande stöd bland de tyska väljarna.

Ett annat problematiskt exempel är det yrkesförbud som i förbundsrepubliken drabbade en mindre grupp kommunister och nazister under efterkrigstiden. Det ansågs rimligt att stänga ute motståndare till demokratin från viktiga poster. Samtidigt anser många att metoden skärpte motsättningarna i samhället och delvis stärkte snarare än motverkade, de grupper som hotade den demokratiska samhällsordningen.

I dagsläget diskuteras juridiska åtgärder mot AfD. Ett partiförbud skulle kunna gälla delar av partiet på olika nivåer – det behöver inte handla om allt eller inget. I Thüringen bevakas AfD redan av det nationella författningsskyddet, eftersom det anses vara extremt. Ett antal domare, poliser och militärer har avstängts från sina tjänster på grund av medlemskap i AfD. Processerna har tagit lång tid men till slut gått i mål.

I början av maj fattade författningsskyddet ett nytt beslut. Den här gången stämplades hela partiet – i samtliga förbundsländer – som extremt. Detta beslut har gett nytt bränsle till diskussionen om AfD:s framtid i tysk politik. Den omedelbara konsekvensen är att de polisiära myndigheterna ytterligare har skärpt sin bevakning av verksamheten.

Författarna tar tydligt ställning för ett partiförbud. De noterar problemen och de demokratiska självmotsägelserna, men ser det ändå som ett pris värt att betala – innan AfD börjar bryta igenom brandmuren på förbundslands­nivå i Dresden, Erfurt och Magdeburg. Den dag det händer blir det svårt att använda rättsväsendet som en sköld mot partiet.

Kraske och Laab konstaterar samtidigt att hotet om radikala motåtgärder kanske kan få många inom partiet att tänka om. För åtskilliga av representanterna på regional och nationell nivå är posterna, och den ersättning de ger rätt till, oerhört värdefulla. De har aldrig tidigare varit i närheten av en sådan social status. De kan vara villiga att anpassa sig och partiet för att inte tvingas gå tillbaka till det betydligt mindre intressanta liv de en gång levde.

Svagheten i Angriff auf Deutschland är det tydliga underliggande vänsterperspektivet. Det är definitivt en seriös och välskriven bok, men utgångspunkten är det som gällde i Sverige före 2015. Nästan all kritik mot bristfällig integration, öppna gränser, klanbrottslighet och religiös extremism kategoriseras som rasism eller någon form av fascism. Med den startpunkten blir det naturligtvis extra svårt att förstå varför AfD, alla sina brister till trots, kunnat bli det stora folkpartiet i de flesta förbundsländerna i det som en gång var DDR.

Politiken bedrivs inte i ett vakuum. Det finns en verklighet bakom parollerna och opinionens svängningar. Idag gäller stormvarning öster om den gamla järnridån.