»Picasso brydde sig inte om teori«

Övriga meriter åsido kan George Steiner skryta med att ha deltagit i världens kanske kortaste anställningsintervju. När han 1969 sökte en fast tjänst vid Cambridge University inledde arbetsgivaren intervjun med att läsa upp följande mening ur en av Steiners egna essäer: ”Att skjuta någon för att du är oense med honom om Hegels dialektik är trots allt att hedra den mänskliga anden.” Han frågade Steiner om denne verkligen hade skrivit raden i fråga och om han menade allvar. Steiner svarade jakande på bägge frågor och intervjun var därefter över.

Steiner fick förstås inte jobbet, men hämtade sig väl karriärmässigt – kort därefter erbjöds han Edmund Wilsons gamla jobb som New Yorkers litteraturrecensent. Under de följande fyrtio åren har han undervisat vid några av världens mest prestigefyllda universitet och gjort sig ett namn som Europas kanske främste, eller åtminstone mest uppmärksammade, litteraturkritiker.

Förutom kritik inkluderar hans produktion översättningar, noveller, poesi och essäer på alla tänkbara teman samt en bästsäljande roman, den kontroversiella The Portage to San Cristobal of A.H. Efter att ha avslutat sin professur vid Harvard 2002 har han turnerat över hela världen som föreläsare samt regelbundet plockat upp nya hedersdoktorat, av vilka han idag har fl er än många av oss har pensionspoäng.

Om igelkotten kan en stor sak och räven många små saker kan vi bara dra slutsatsen att George Steiner är en unik korsning mellan de båda som, till skillnad från bägge arter, elokvent kan redogöra för sina kunskaper på fyra olika språk.

Jag fick möjlighet att tala en stund med George Steiner i samband med ett besök vid Karolinska institutet, dit han var inbjuden som gästföreläsare.

Erik W Larsson (EWl): Som tema för ditt föredrag valde du döden. Var det ditt eget val?

George Steiner (GS): Ja. Det var en del av en föredragsserie på temat ”Vad är livet?”, så jag tänkte att åtminstone ett av föredragen skulle representera den andra sidan.

EWL: Är döden något du tänker på ofta?

GS: Självklart. Jag är snart 81 år gammal, så döden finns alltid där.

EWL: Du har förutom din litterära karriär också en vetenskaplig bakgrund, och du talar ofta om vikten av att minska klyftan mellan de ”två kulturerna” [den vetenskapliga och den litterära] som C P Snow talade om för femtio år sedan. Varför är det så viktigt?

GS: Jag tror egentligen att Snow ignorerade den mest grundläggande klyftan. Inom humaniora tillhör 90 procent av allt som vi undervisar, studerar och läser gårdagen. Inom vetenskapen tillhör allting morgondagen. Vetenskapen befi nner sig i början av sin historia. Om vi skulle postulera att det i framtiden ej kommer att fi nnas någon ny Dante, Shakespeare, Mozart, Bach eller Michelangelo så går det ej att bevisa, en sådan fi gur skulle mycket väl kunna dyka upp imorgon bitti. Men vi tror förstås inte att något sådant kommer att inträff a. Det är en mycket komplicerad fråga. I väst har vi en stark känsla av att de stora estetiska, konstnärliga, musikaliska landvinningarna tillhör det förfl utna. Inom vetenskapen, däremot, innebär varje dag något nytt. Det tror jag är den mest grundläggande skillnaden, en skillnad som vi har svårt att förhålla oss till psykologiskt.

EWL: Mitt personliga intryck är att klyftan bara blir större, att naturvetare har allt mindre intresse för humaniora.

GS: Det är sant. Om inte humaniora, social fi losofi och historieteori kan göra sig mer bekanta med den vetenskapliga sfären så kommer de snart att bli rent museala ämnen. De kommer att bli förlegade. Det finns redan en stor risk att vi inom humaniora kommer att bli museiintendenter hela bunten. I mitt föredrag påpekade jag till exempel att organtransplantationer kommer att bli mycket vanliga i framtiden och att vi trots detta inte har en enda roman eller stycke poesi som rör detta ämne.

EWL: Du har ofta kritiserat litterär teori och postmodernism. Vilken roll tror du att de har spelat i humanioras sentida förfall?

GS: Storhetstider för teori infaller i allmänhet under perioder då produktionen är mycket svag. Epoker som präglas av ett starkt kreativt självför-troende har inget behov av teori. Herr Joyce och herr Picasso brydde sig inte om teori.

EWL: Du har också klagat över att ”specialisering har nått idiotiska höjder” och att ”lärda liv kastas bort på repetitiva bagateller”. Skulle du kunna utveckla det?

GS: För att få jobb och befordras inom akademin har människor med tiden börjat arbeta inom mindre och mindre områden och tagit färre och färre risker. Det förekommer numera löjligt mycket plagiering och miljoner doktorsavhandlingar skrivs varje dag på samma eller likartade ämnen. Väldigt många unga letar desperat efter en väg in i den akademiska världen, och det blir bara värre. Vi befinner oss nu i en mycket svår kris, där humaniora kommer att skäras ner betydligt. Det finns dock de som menar att det är hög tid för sådana åtgärder. Antalet människor som är tillräckligt utrustade intellektuellt och psykologiskt för att syssla med ren, humanistisk forskning är mycket mindre än vad den senaste akademiska inflationen har låtit påskina. Så man skulle kunna se optimistiskt på saken och säga att den närmaste tiden nog kommer att bli ganska otrevlig, men att det som kommer ut i andra änden förhoppningsvis kommer att vara närmare sanningen än det vi har idag.

EWL: När någon i din ställning anklagas för att vara elitist är det antingen för att de säger att alla människor borde läsa Kant, Spinoza, Joyce och Proust eller för att de säger att väldigt få människor borde läsa Kant, Spinoza, Joyce och Proust. Av dina tidigare uttalanden att döma hör du till den senare kategorin.

GS: Ordet ”borde” är fel, det ska vara ”kan”. Elitism betyder helt enkelt ypperlighet, och det handlar om hoppet om att dela med sig av något ypperligt. Spinoza sade själv att det som är ypperligt alltid är svårt, och det är sant. Jag är själv oförmögen att syssla med högre matematik, vilket innebär att en hel tankevärld för mig är helt otillgänglig. Att läsa Platon, Kant eller Spinoza är också mycket svårt. Det är inte något som alla människor vill göra, och det borde fi nnas maximal frihet för olika smaker och olika passioner. Huvudsaken är att vi ger var och en möjlighet och utrymme att utveckla sitt inre liv på sitt eget vis. Under 1800-talet förekom perioder då stor, klassisk litteratur sammanföll med massmarknaden; Victor Hugo och Charles Dickens var båda bästsäljare. Idag går fl er människor på museer och klassiska konserter än någonsin. Vi befi nner oss inte nödvändigtvis i en period av storartad litterär produktion, men vi får komma ihåg att väldigt få historiska epoker är framstående inom varje tänkbar konstform.

Vi får också komma ihåg att medier kan vara ett kraftfullt verktyg för utbildning. Katastrofen ligger i vad jag brukar kalla för ”pengarnas fascism”, det vill säga det faktum att medier idag nästan uteslutande används i pekunjära syfte. Det bästa exemplet, antar jag, är Berlusconis regering. En pengarnas fascism är på många sätt lika stark, eller till och med starkare, än politisk och ideologisk fascism. Idag handlar allt om att tjäna så mycket pengar som möjligt. Även detta kan förstås ha sina positiva sidor. Amazon.com kan idag leverera en bok till vem som helst på jordklotet inom ett par dagar. Det utgör ett hot mot bokhandlare och boktryckeri i traditionell mening, men är av enorm hjälp för läsaren. Det fi nns alltid två sidor, och vi är alltid på tok för otåliga med att få fram en klar och ensidig bild av en ny utveckling.

EWL: Fast på 1800-talet kunde man ju som sagt tjäna stora pengar på att publicera Dickens och Hugo, så har inte pengar alltid utgjort en viktig faktor i sammanhanget?

GS: Men varför vill du tjäna en massa pengar? Det är troligen den tråkigaste aktiviteten i hela världen. Om du endast vill tjäna pengar så är det förstås helt i sin ordning, men låtsas då inte vara del av den intellektuella världen. Bara medge att du är bankir och att du vill tjäna en massa pengar. Det är en väldigt sorglig syn på livet, men tyvärr har många av våra mest begåvade unga, fram till den senaste krisen, endast visat intresse för pengar. Hellre än att ge sig in i den intellektuella eller politiska sfären har de valt att bli aff ärsfolk. En utmärkt konsekvens av den fi nansiella katastrofen är att den har fått många unga människor att fundera en extra gång över vad det egentligen innebär att vara en bankir eller börsmäklare, och fråga sig om detta verkligen är ett idealiskt yrkesval.

EWL: Du har ofta klagat över ”gettofieringen” av humaniora och dess indelning i nya discipliner såsom etniska studier, afro-amerikanska studier, etcetera. Vari ligger problemen med en sådan indelning?

GS: Det finns grupper av människor där ute som vi vill hjälpa, men istället för att öppna dörrar för dem så stänger vi inne dem i getton såsom etniska studier och feministiska studier. De har blivit inlåsta i sina egna små världar. Detta kommer dock att förändras; många av de första fakulteter som stängs ned i samband med nedskärningar av amerikanska och brittiska universitet är de som sysslar med denna typ av ”gettostudier”.

EWL: Den specialisering som du talar om, är den inte oundviklig i dagens samhälle? Är det inte otänkbart att en tänkare idag helt skulle kunna dominera ett eller fl era områden såsom Marx eller Freud gjorde?

GS: Det sägs att den sista människan på jorden som fullkomligt dominerade inom såväl humaniora som vetenskap var Leibniz. När jag i min ungdom arbetade vid Institutet för avancerade studier vid Princeton så skulle man nog kunna säga att Oppenheimer fullkomligt dominerade inom vetenskap, åtminstone i den bemärkelsen att han alltid visste vem han kunde fråga för att få svar på allt. Idag är det förstås helt omöjligt. Vi har dock sett en hel del fantastiska individer under 1900-talet; Claude Lévi-Strauss, till exempel, förändrade många aspekter av kultur och filosofi. Men Freud, Marx, Einstein, Nietzsche och Darwin är sui generis, väldigt sällsynta figurer. De kommer säkerligen att inta andra former i framtiden. Men alla områden av våra liv; politik, sociologi, juridik; allt kommer att påverkas av de nya genetiska teknikerna. För att förstå den våldsamma debatt som pågår världen över om kloning, dödshjälp och artificiell insemination krävs en grundläggande vetenskaplig allmänbildning. Det finns annars en risk att de som är bäst kvalifi cerade, biologer, läkare och vetenskapsmän, ej kommer att ha tid att delta i den politiska debatten. Vi behöver ledning och guidning; någon som kan förklara för oss vad för värld vi håller på att äntra.

EWL: Många tidningar skär idag ner sina litteratursektioner. Är detta en tragisk utveckling?

GS: Tidningar är troligen på väg ut. Dagens unga människor läser inte tidningar, de skickar sms, tittar på sina Blackberries, etcetera. Jag misstänker att även televisionen är på väg ut, eller åtminstone på väg att reduceras till ett rent underhållningsmedium. Dagens unga människor får inte sin information via tv. Internet är idag mäktigare än vilken ideologi som helst. Konflikten mellan Google och den kinesiska regeringen är betydligt mer intressant än alla andra diplomatiska förvecklingar i den delen av världen.

EWL: En vanlig kritik riktad mot dig är att dina föreläsningar ofta är svårbegripliga och fullsmockade med esoteriska referenser. Jag var därför förvånad över hur lättfattligt ditt föredrag inför medicinstudenterna var. I ett skede märkte jag till och med att du var på väg att säga ”ontologisk”, men ändrade dig i sista sekund och använde ordet ”essentiell” istället. Har du med åren blivit mer villig att anpassa innehållet i dina föreläsningar efter publiken?

GS: Femtiotvå års undervisning över hela världen har lärt mig att anpassa mitt språk efter mina åhörare. Det viktigaste är att kasta bollen på ett sådant sätt att den befinner sig ett par centimeter ovanför åhörarens hand, så att man tvingar honom att sträcka på sig. Inte så högt så att han blir modstulen, men inte heller så lågt att det är enkelt för honom att fånga den. Jag har studenter på alla fem kontinenter som sedermera blivit lärare; en gigantisk familj som jag i stor utsträckning fortfarande har kontakt med. Det är det mest spännande med den här typen av arbete. Jag har haft en väldig tur.

EWL: I din andra bok The Death of Tragedy postulerar du att modernism och agnosticism har förstört tragedin som konstart. I ett försök att kvantifi era konstnärliga och vetenskapliga framsteg genom historien, drog sociologen Charles Murray slutsatsen att all stor konst är beroende av en stark gudstro. Tror du att detta stämmer, att stor konst är omöjlig utan Gud?

GS: Den religiösa passionens och symbolikens tillbakagång har förstås till stor del försvagat och underminerat den västerländska konstens struktur. Frågan är: Kan man ha en stor ateistisk konst? Ärligt talat vet jag inte, det är för tidigt att säga. Den som kommit närmast till att ställa och besvara frågan var Beckett, som med I väntan på Godot visade att det finns en tänkbar struktur. Förekomsten av författare som Beckett och Pinter indikerar att det finns en potential för en ny symbolik och nya stora metaforer, men det är som sagt för tidigt att avgöra.

EWL: Tror du att det finns någon poesi eller prosa skriven under den senare delen av 1900-talet som fortfarande kommer att läsas om hundra år?

GS: Absolut. Vi kommer att fortsätta läsa Salingers Räddaren i nöden, vi kommer att läsa Saul Bellow och Philip Roth, och så förstås de stora kvinnliga romanförfattarna. Författare som vi inte läser för närvarande kommer också att komma tillbaka. Frågan är snarare om vi kommer att läsa böcker över huvud taget eller om vi alla kommer att sitta framför små skärmar. Allt fler unga människor har idag stora svårigheter med att sitta själva och läsa i tystnad. Det är det stora problemet. Men se det så här: läsning på egen hand i tystnad började på Augustinus tid, så vi har haft ungefär två tusen år av läsning, vilket är ganska bra. Denna period föregicks i sin tur av hundratusentals år av muntlig berättartradition.

Jag är övertygad om att framtiden kommer att ge oss nya former. Det finns ingen poäng med att inbilla sig att saker kommer att fortsätta oförändrade för alltid. Jag skulle personligen inte kunna tänka mig en värld utan läsning i tystnad, men det är tydligt att dagens unga människor inte känner likadant. De skapar sina egna virtuella världar. Många barn klarar idag av att hantera komplexa logiska resonemang på datorer, såsom Mandelbrot- fraktaler, något som vi vuxna inte klarar av. När man talar med ett sådant barn framgår inte sällan att det aldrig någonsin läst en bok. Man säger till barnet: ”Du är illitterat!” och det svarar ”Du är illitterat!”. Sådana här saker är meningslösa att melodramatisera. Enorma förändringar är på gång och vi får försöka hantera dem bäst vi kan.

EWL: Finns det några nu aktiva författare som du betraktar som särskilt lovande?

GS: Massor. Men framför allt tycker jag att vi har många starka poeter för närvarande; Seamus Heaney, Paul Muldoon, Derek Walcott och så förstås Carol Ann Duffy, vår nya brittiska nationalskald. Offentliga uppläsningar av poesi har fått ett stort uppsving på sistone, vilket förstås var hur allting började. I mångt och mycket har Homeros mer gemensamt med dagens poeter än han har med Flaubert och Proust. På så sätt är jag en optimist.