Ett land utan rättsstat

Ett framträdande motiv i den grekiska tragedin från 400-talet före Kristus är relationen mellan stat och individ. Redan hos Aischylos tematiseras själva grunden för rättsskipning. Orestes hämnd på sin fars mördare i Orestien-trilogin tar form inom ramen för ett vidare resonemang där den egna släktens ära kontrasteras mot en idé om en högre instans – en rättsordning som är överordnad klanens eller familjens krav på vedergällning som hotar att hålla individerna fångna i repetitiva mönster av ständigt pågående släktfejder. I ett vidare perspektiv kan man se grunden för den moderna rättsstaten ta form i erinyernas förvandling i dramat till eumenider, vilket innebär ett accepterande av den nya samhällsordningen. Där ersätts solidariteten med blodsband av solidariteten med samhället:

Hör min bön. Måtte aldrig tvedräkt, tvist, som ej kan bli mätt på ofärd, fylla staden med sitt larm. Aldrig må marken som druckit av medborgarblodet ropa på hämnd och dråp, störta er stad i fördärv.

Det ter sig onekligen paradoxalt att det Grekland, där själva grunden för den moderna rättsskipningen och den sekulära staten formulerades, idag brottas med ekonomiska problem, vilka har sin grund i en bristande tilltro till just stat och rättsväsende.

Vassilios Rapanos, styrelseordförande i Greklands största bank, National Bank of Greece, påpekar för mig och några andra tillresta svenska journalister, att bankväsendet i Grekland – till skillnad från många av de andra länder som har drabbats hårdast av den senaste finanskrisen – emellertid står stadigt. De grekiska problemen härrör, menar han, inte minst från en rad strukturella problem i den grekiska ekonomin, problem som i hög grad är kopplade till framväxten av en svart marknad, vilken antas omfatta så mycket som en tredjedel av den grekiska ekonomin. En rad invecklade regleringar, som uppstått inte minst som följd av starka intresseorganisationer, har skapat ett system där mutor uppmuntrats snarare än motverkats.

Yrkeskategorier, som apotekare och advokater, har varit låsta i ett slags skråsystem, där etableringsrätten hållits inom strikt begränsade grupper. Därmed har dynamik och konkurrenskraft dämpats. Extremt komplicerade regelverk för till exempel lastbilstransporter har gjort att behovet av frakt bara har kunnat tillfredsställas genom framväxten av en svart marknad.

En rad högutbildade yrkeskategorier som läkare och lärare har tjänat hälften så mycket som buss och tunnelbaneförare, men ändå kunnat leva gott genom fakelaki, ett slags mellanting mellan dricks och muta, det vill säga det sorts smörjmedel som med automatik tenderar att uppkomma i alltför strikt reglerade ekonomier. Men som givetvis inte genererar skatteinkomster. Vilket måste sägas vara katastrofalt i ett land med ett budgetunderskott på nästan 16 procent och med en statsskuld på 150 procent av BNP, vars räntor äter upp nästan 40 procent av skatteintäkterna.

Hur kan det då komma sig att förtroendet för staten är så pass lågt och institutionerna så pass svaga i den kultur, ur vilken det västerländska rättstänkandet ytterst sett är sprunget? Vasilis Rapanos påpekar, liksom många andra med insyn i den grekiska krisen, att den nutida grekiska mentaliteten snarare härrör ur den ottomanska än ur den klassiskt grekiska kulturen. Dagens greker har mer gemensamt med folken på Balkan och i Turkiet än med de tyskar och svenskar som gärna betonar det klassiska Grekland som sina kulturers vagga.

Icke desto mindre förefaller krismedvetenheten stor hos dagens greker. Stödet för den nuvarande regeringen och dess reformer är starkt. Befolkningen tycks vara beredd att göra de uppoffringar som krävs av den förmyndare som det grekiska samhället numera är satt under: den trojka bestående av Europeiska centralbanken, Internationella valutafonden och EU-kommissionen, som lånat ut 110 miljarder euro till Grekland. Dessa stämmer en gång i kvartalet av hur statsförvaltningen klarar av det krisprogram som arbetats fram tillsammans med Pasok-regeringen. Det inbegriper sänkta löner (med upp till 20–30 procent), sänkt pensionsålder (från i vissa fall 50 år till 65), nedskärningar av offentliganställda samt ökad transparens i statsförvaltningen.

Det paradoxala är inte bara att det är en socialdemokratisk regering som nu avreglerar arbetsmarknaden och att den som tvingas städa upp är sonen till den socialdemokratiske premiärministern Andreas Papandreou, som på 1980-talet lade grunden till de eskalerande offentliga utgifterna. Nej, det paradoxala är också att det är just via den svarta sektorn som konsumtionen fortsätter att hållas på en förhållandevis hög nivå, vilket förser marknaden med pengar och därmed dämpar krisen – liksom folkets missnöje. Den stora utmaningen nu är att ta itu med korruptionen: att skapa ett system med betydande sanktioner mot dem som vidmakthåller korruptionen; att visa att man menar allvar; att utdöma kännbara fängelsestraff – också, eller kanske i första hand – för dem som sitter på olika maktpositioner i samhället.

Kanske finns det i det avseendet anledning att vända tillbaka till de antika tragöderna och aktivt återknyta kontakten med den kungslinje i europeiskt tänkande som man tappade bort någonstans på vägen. Men då gäller det att agera snabbt. Under 2011 menar många att landets öde avgörs. Ska Grekland utplåna skulden eller ska skulden utplåna Grekland?