När våldet blir ett sätt att leva

Scenerna och vittnesmålen från katastrofen i Norge är svåra att värja sig mot. Bilder av barn och ungdomar som simmande försöker undkomma mördarens kulor fastnar på näthinnan och dröjer sig kvar, liksom insikten om den metodiska och ohyggliga kallblodighet som kännetecknar attentaten. I mångt och mycket tar orden slut och avgrunden öppnar sig. De fantasier som ständigt florerar i de extremistiska undergroundvärldarna på internet har plötsligt förvandlats till en ohygglig verklighet.

Det är ännu för tidigt att göra några mer djupgående analyser av vad som har skett och varför. Det finns inga enkla förklaringar, och vi bör värja oss mot sådana. En händelse av det här slaget kräver en djup och mångsidig analys – det är vi skyldiga offren. Men några reflektioner är ändå möjliga att göra.

De föreställningar om samhället som återfinns i Anders Behring Breiviks manifest återfinns på en mängd ljusskygga sajter på internet. Där odlas övertygelsen om en pågående ”islamisering av Europa”, där omtalas de etablerade politiska partierna som förrädare, vilka har sålt ut den västerländska civilisationen. Särskilt hätska är angreppen på socialdemokratin och liberalismen. Det är samhället och dess företrädare, politiker, byråkrater, medier, forskare och lärare, som är huvudfienderna. Det är dessa krafter som ligger bakom, uppmuntrar och möjliggör ”islamiseringen”. Med denna logik förvandlas de därmed till huvudmål i ett pågående krig.

Centralt för dessa internets skymningsvärldar är de ständiga referenserna till den kommande väpnade kampen, liksom tanken om en korrupt elit som undertrycker motreaktionen mot ”islamiseringen”. I Breiviks manifest målas bilden upp av det oundvikliga europeiska inbördeskriget, där aktivisterna inte har andra möjligheter än att gripa till vapen. Vi sägs stå inför ett inbördeskrig som inte kan sluta med mindre än att ”förrädarna” har likviderats och de muslimer som inte har konverterat till kristendomen fördrivits. Särskilt viktiga i dessa utopiska visioner om historiens annalkande slut och inträdet i det utopiska lyckoriket, är referenserna till och myterna om de historiska krigargestalter som tidigare har visat vägen – i Breiviks fall antar de formen av kristna korsriddare. Om detta skriver Breivik i sitt manifest:

Many brothers and sisters have fallen already, the pioneers, the brave heroes, and the first to pick up their guns. We are the legacy of these first ’unknown’ pioneers. We did not want this but we are left no choice. Armed struggle is the only rational approach.

Breviks manifest och miljöerna från vilka han har hämtat sin inspiration liknar i viss mån de grupper som den amerikanske forskaren Jeffrey Kaplan benämner som den femte vågens terrorgrupper. Vad som kännetecknar dem är inte bara drömmen om att skapa en ny utopisk värld, utan också föreställningen om att detta är möjligt under en livstid. För att uppnå denna dröm är ett massivt storskaligt dö- dande inte bara nödvändigt utan ett eftersträvansvärt medel för att nå det glorifierade slutet: lyckorikets ankomst. Våldet blir för anhängarna ett sätt att leva.

Breivik ser sig alltså som en försvarare av den västerländska kristna civilisation, vilken hotas av undergång. Men trots att det här finns kopplingar till den antimuslimska retorik som förekommer inom partier som Sverigedemokraterna och norska Fremskrittspartiet, bör man akta sig för att göra dessa partier ansvariga för det som har skett. Det är viktigt att vi värjer oss mot kollektiv skuldbeläggning – på samma sätt som när det gäller terrordåd som begås i andra ideologier och religioners namn. Distinktioner av denna typ är nödvändiga för den som verkligen är intresserad av att blottlägga de mekanismer som i sina mest extrema former leder fram till bombattentatet i Oslo och massmordet på Utöya.

Breivik tycks inte vara en företrädare för någon rörelse i egentlig mening. Även om han beskriver sig som del i en större sammanslutning, har han en ensamvargs karakteristika. Han kan därigenom ses som en exponent för vad som kallas det ledarlösa motståndets strategi. Detta kännetecknas av att en terrorattack begås av en enskild individ eller en mycket liten grupp, oberoende av en organisation uppbyggd kring ledare eller nätverk. Detta hindrar dock inte motivet till attacken från att vara i högsta grad ideologiskt och ligga i linje med de uppfattningar som finns inom olika extrema miljöer.

Många av dem som befolkar denna sorts lösliga nätverk ser sig som bärare av sanningen – en stigmatiserad sanning som anses förtigas och förtryckas av ett omgivande fientligt samhälle. Andra ser sig som soldater i en växande motståndsrörelse. Eller som Breivik skriver: ”We, the patriotic Europeans, will continue to effectively revolt against the ’Nazis of our time’; the cultural Marxist/multiculturalist elites, who are leading us to the cultural slaughterhouse by selling us into Muslim slavery.”

En central del av motståndsrörelseretoriken är de ständiga referenserna till ”krigarna”, som ska ”kliva fram ur skuggorna” och visa vägen för kampen. Av allt att döma ser sig Breivik just som en sådan. Politiska analyser blandas med mysticism och millenariska föreställningar om historiens slut – den annalkande apokalypsen, slutstriden mellan ”det goda” och ”det onda”, vilken ska resultera i uppkomsten av ett gudsrike – det ”ariska tusenårsriket” eller någon annan utopisk vision om ett kommande lyckorike. Vid en given tidpunkt kan en Timothy McVeigh (Oklahomabombaren) eller en Anders Behring Breivik förvandla dessa föreställningar, vilka för de flesta i dessa miljöer stannar vid drömmar, till en ohygglig verklighet.

Långt innan ensamvargen eller den mindre gruppen omsätter sina tankar i praktisk handling, inleds dock en process där skiljelinjen bryts ner mellan myndigheterna, mainstreamkulturen och ”de andra”, det vill säga muslimer, judar, svarta, homosexuella eller vilken grupp det nu gäller. Allt blandas samman i ett konspirationsteoretiskt system, där aktivisterna distanserar sig alltmer, fysiskt såväl som mentalt, från det omgivande samhället. Samhället uppfattas bokstavligt talat som demoniskt. Att slå till mot dess olika ansikten blir i realiteten som att bekämpa Djävulen själv. I denna värld uppfattar sig aktivisterna som de utvalda krigarna i en hemlig motståndsrörelse, vilkas uppgift är att visa vägen för kommande generationer. Eller som Robert Jay Mathews, ledare för den amerikanska vit makt-gruppen The Order, uttryckte sig i det avskedsbrev som han skrev innan han dödades i samband med FBI:s raid mot gruppens högkvarter 1984:

 Jag visste igår natt att idag skulle vara min sista dag i livet. När jag gick till sängs såg jag alla mina älskade så klart, som om de var här med mig. Alla mina minnen passerade. Jag har varit en god soldat, en orädd krigare. Jag kommer att dö med att ära och förena mig med mina bröder i Valhall. För blod och ära, för tro och ras. För mina barns framtid. För mina förfäders gröna gravar.

Just detta att efterlämna ett budskap till världen är något som återfinns i nästan alla extrema grupperingar. Det kan vara i en form av en politisk eller religiös deklaration, som förklarar varför handlingen var nödvändig. Det kan vara genom en dokumentation av hur själva kampen har bedrivits eller i vissa fall en självbiografi. Breiviks manifest faller in i samtliga av dessa tre kategorier. Här återfinns den politiska och historiska analysen av samhällsutvecklingen – i detta fall den hotande ”islamiseringen av Europa”. I den delen av manuskriptet – ett hopkok av källor som Breivik inspirerats och fått sin världsbild bekräftad av – återfinns även den i de här sammanhangen vanliga beskrivningen av hur ”folket” successivt genom propaganda har förlorat sin själ, degenererats och blivit uppfyllt av ”självhat”. Här beskrivs bland annat hur de ansvariga för denna ”degenerering” genom hatspråk har försökt tysta oppositionen.

I Breiviks argumentation byter grupper plats – här är aktivisterna offren för hatbrott och hets från samhällets sida. Detta är typiskt för en europeisk trend hos extremnationalistiska grupperingar: att framställa sig själva som offer för en intolerant omgivning – som de ”sanna försvararna av yttrandefriheten”. Men Breiviks manifest fungerar även som en personlig dagbok över de vägval han har gjort, och som en praktisk instruktionsbok i hur kampen ska drivas, hur bomber ska tillverkas och mediestrategier utarbetas. I sin utformning följer den mönstret från undergroundklassikern The Anarchist Cook Book och framåt. Egentligen är Breiviks manifest en rad olika böcker, enkelt sammanfogade med hjälp av modern informationsteknologi.

I olika extremistiska miljöer har det under lång tid funnits två tankar kring hur den väpnade kampen ska bedrivas. Den ena innefattar små terrorgrupper och den andra den ensamme attentatsmannen. Dessa föreställningar kommer till exempel till uttryck hos den amerikanske ideologen William Pierce, som fram till sin död 2002 var en av den moderna vit makt-rörelsens mest centrala ideologiska ledargestalter. Pierce skrev de bägge romanerna Turner Diaries och Hunter. Den förra kom att användas som inspirationskälla för bland annat den tidigare nämnda amerikanska gruppen The Order, det tysta brödraskapet, vilken var verksam på 1980-talet, men också för den svenska gruppen Vitt Ariskt Motstånd, som opererade på 1990-talet. Romanen beskriver hur ”vita aktivister” skapar en motståndsrörelse för att slå tillbaka mot en värld kontrollerad av ”den sionistiska ockupationsmakten”. Det är en strid som utmynnar i apokalypsen, där alla ”förrädare”, judar och ”mindervärdigare raser” utplånas och det ariska tusenårsriket inträder.

Hunter däremot handlar om hur en ensam, vit aktivist, ”jägaren”, startar sitt eget privata ”raskrig” mot judar, medier, politiker och andra ”ZOG-lakejer” och ”rasförrädare”. Hunter skulle kunna karakteriseras som en omvänd deckare, där den ensamma seriemördaren är bokens hjälte, det godas representant, medan de traditionella hjältarna inom kriminallitteraturen, såsom poliser och journalister, är representanter för ondskan. Hunter tillägnades den rasistiska seriemördaren Joe Franklin, som – besatt av hat mot ”blandraspar” och judar – bedrev sitt privata krig mellan åren 1977 och 1980. Han dömdes sedermera till döden för nio mord samt attentat mot synagogor.

Hunter och Turner Diaries har fått många efterföljare, även i Sverige. Böckerna fungerar både som underhållningslitteratur, propagandamaterial, ideologiska läroböcker och handböcker i hur den politiska kampen bör bedrivas. Det finns också ett juridiskt skäl till att skildra kampen i romanform: Hur åtalar man en roman för uppvigling eller för att fungera som terroristmanual?

Ensamvargen som ideal och taktik är långt ifrån förbehållen rasideologiska miljöer, utan återfinns även inom den tidiga anarkismen, inom ockulta sekter och inom olika extrema religiösa grupperingar. Det är viktigt att komma ihåg att denna sorts undergroundmiljöer, oavsett ideologisk inriktning, är mycket komplexa och inte på något sätt enhetliga. Inom varje kategori ryms en mängd olika fraktioner med skilda uppfattningar om ideologi, val av kampmetoder och slutmål. Här pågår ständiga debatter, där idéer och föreställningar förskjuts och bryts mot varandra. Jeffrey Kaplan liknar dessa ljusskygga grupperingar vid de kanariefåglar som gruvarbetarna tidigare tog med sig ner i gruvorna för att varna för kommande skalv. Och han påpekar att långt innan denna sorts idéer når mainstreamsamhället, har de debatterats, accepterats, förkastats och modifierats i dessa miljöer. På samma sätt påverkas givetvis dessa miljöer av det omgivande samhället och de strömningar som rör sig där. De existerar inte i ett vakuum.

Det finns många andra undergroundvärldar än dem från vilka Anders Behring Breivik har hämtat sin inspiration, som i mångt och mycket liknar hans egen – även om de ideologiska och religiösa föreställningarna är radikalt annorlunda. Till exempel har han långt mer gemensamt med 11 september-attentatsmannen Mohammed Atta än man kan tro. De är på många sätt varandras spegelbilder i sina tankar om det nödvändiga ” heliga kriget” som skall resultera i historiens slut och i uppkomsten av det utopiska lyckoriket – även om de i det krig som de föreställer sig naturligtvis är varandras fiender.

Mänskligheten har knappast producerat en mer destruktiv version av sig själv än dessa människor som är övertygade om att de är utvalda att visa mänskligheten vägen till lyckoriket och som är beredda att överskrida alla gränser för att uppnå detta lyckorike i dess religiösa eller politiska form. Hur ohyggliga handlingarna än är motiveras de av att de tjänar ett högre syfte. De är ”beklagliga men nödvändiga” för ”mänsklighetens bästa”. Och de som utpekas som fiender reduceras till ickemänniskor, till symboler för ondskan eller för de ”förlorade förrädarna”. Få har tydligare uttryckt denna föreställning om att vara utvald att genomföra en ohygglig men för mänskligheten nödvändig plikt än SS-ledaren Heinrich Himmler. I sitt tal till SS-männen i Posen den 4 oktober 1943 påpekade han med hänvisning till förintelsen av de europeiska judarna: ”Vi har fullgjort detta ytterst svåra uppdrag av kärlek till vårt folk, och vi har inte tagit någon skada av det i vårt innersta, i vår själ, i vår karaktär.”

Internet har i hög grad förändrat det extremistiska landskapet med avseende på hur idéer uppkommer, utvecklas och sprids. Men vi måste också hålla i minnet att internet inte bara har skapat nya möjligheter att nå ut för de extrema grupperingarna. Det har också förändrat våra möjligheter att – ett knapptryck bort – få en uppfattning om vilka strömningar som rör sig i miljöer som tidigare var svåråtkomliga för omvärlden. Vi har en historiskt unik möjlighet att – om vi verkligen vill – se vad som rör sig i dunklet innan det exploderar i offentligheten. Vi måste i studiet av dessa undergroundvärldar, av vad de i sina mest extrema former är kapabla till och hur de korsbefruktningar varandra, förmå att hålla mer än en hotbild i huvudet samtidigt.

Vi får inte fastna i övertygelsen om att de extrema politiska och religiösa föreställningarna är för evigt givna. De extremistiska idébildningarna modifieras och utvecklas. Nya uppstår som är kombinationer av gamla och som därför ibland kan innehålla oväntade ideologiska kombinationer. Därför är det viktigt att inte hamna i fördomsfulla föreställningar om hur ”terroristen” eller ”extremisten” ser ut. Han eller hon motsvarar sällan den förväntade stereotypen.