Politik är att välja

FÖRRA ÅRET VAR demonstrationernas år, med den medborgerliga kampen på Tahrirtorget i Kairo som främsta symbol. Det har redan hunnit sägas många gånger att den arabiska våren 2011 kommer att kräva många sidor i framtidens historieböcker.

Men det var inte bara i Egypten som uppretade folkmassor protesterade mot de styrandes tondövhet. Medan demonstranter återsamlades på Tahrirtorget i maj för att tvinga fram en fortsättning på övergången mot demokrati bildade tårgasen dimma runt demonstranterna i Aten, efter ytterligare en i raden av protester mot påtvingade sparpaket.

Dessa exempel uppvisar givetvis avgörande skillnader. Den arabiska våren handlar om att kasta ut tyranner, diktatorer och auktoritära ledare som innehaft sina poster i en halv evighet – tänk på att medelåldern i Egypten är 23 år och att Mubarak satt vid makten i 30 år. Få kan ifrågasätta legitimiteten i dessa protester.

GREKERNA, DÄREMOT, protesterar mot att de inte längre ska få bonus om de kommer i tid till jobbet, få extra månadslön vid jul och påsk samt att de inte ska få gå i pension vid 55. Jo, beskrivningen är vanvördig, men till mitt försvar vill jag anföra att jag stulit den från Anders Hellner, senior rådgivare på Utrikespolitiska institutet, som har svarat på frågan varför Grekland är i kris (Aftonbladet 30/4 2010).

De är inte ensamma. Krisen i Europa har lett till protester på flera håll i takt med att regeringarnas besparingsprogram blivit konkreta. Den som söker förklaringen i traditionell höger/vänster-politik får svårt att ro iland argumentationen, protesterna har riktats mot såväl det grekiska socialistpartiet som mot brittiska Tory.

Till det kommer förstås Occupy-rörelsen, som visserligen inte alls är så stor som vissa gör gällande (eller hoppas), men som trots allt i oktober arrangerade protester i 70 länder mot, som det heter, kapitalism i allmänhet och ”storbolagens girighet” i synnerhet.

Ända sedan finanskrisen slog till på allvar när Lehman Brothers gick i konkurs den 15 september 2008 har det talats om kapitalismens kris, och hur återverkningarna av den nu har spritt sig via Grekland och övriga PIIGS-länder till att utgöra ett konkret hot mot hela det europeiska unionsbygget. Kapitalismen, hävdas det, har visat sitt rätta (och hänsynslösa) ansikte där de rika har blivit rikare medan de fattigare tvingas betala notan.

Men det är varken första eller sista gången det demonstreras mot girighet eller kapitalism, och flera av protesterna får närmast betecknas som vår tids variant av anti-globaliseringsrörelsen. Inte heller är det nytt att förtryckta folk försöker kasta av sina förtryckares ok.

DET NYA SER VI istället i Grekland. För vilka är det grekerna demonstrerar emot? Grekland är trots allt en demokrati, där folket har valt sina företrädare i fria val sedan mitten av 1970-talet. När folket i ett folkstyre protesterar mot de styrande, är det inte i själva verket folket som protesterar mot sig självt?

Visst, det går att nyansera en sådan bild. Den grekiska demokratin framstår redan vid en ytlig granskning som allt annat än ett föredöme: ett fåtal familjer har dominerat politiken under lång tid, institutionerna är svaga och korruptionen omfattande, dessutom utgör den svarta sektorn en tredjedel av ekonomin. Men ändå. Det finns många länder i världen där demokratin är långtifrån perfekt. Greklands demokrati må vara en bristfällig i förhållande till statsvetenskapliga idealtyper, men inte i en internationell jämförelse. Se till exempel Economists demokratiindex 2010 där Grekland hamnar före såväl Frankrike och Estland, som Brasilien, Taiwan och Sydafrika – samtliga under rubriken ”flawed democracies”.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att den grekiska tragedi som nu utspelar sig faktiskt inte är särskilt unik. ”Vi har levt över våra tillgångar” kan ha varit en av de vanligaste fraserna som uttalades i Sverige i början av 1990-talet. Det som gör situationen unik är de potentiellt globala konsekvenserna. Det som bara för några år sedan allmänt betraktades som omöjligt – en kollaps för euron, en uppsplittring av EU – har plötsligt blivit alternativ som seriösa bedömare sätter sannolikhetssiffror på, även om det ännu inte uppfattas som huvudalternativ.

Vad detta beror på är viktigt att få svar på. Att söka förklaringen i finanskrisen och att placera skulden hos giriga direktörer känns kanske bekvämt. Ett för grekerna jobbigare men för tyskar och svenskar trevligare alternativ vore att betrakta problemen som en konsekvens av slapphänt Medelhavsmentalitet, som inte drabbar strävsamma protestanter i norr. Men vi svenskar vet av egen erfarenhet att det inte bara är greker och italienare som lever över sina tillgångar.

SÖKARLJUSET BEHÖVER istället riktas inåt, mot oss själva, i egenskap av styrande. Med makt följer ansvar. Och i en demokrati ligger därmed makten och ansvaret hos folket.

Den första stora demokratiseringsvågen i världen var en långsam process som ändå tog ett avgörande – och hittills oåterkalleligt – kliv framåt för lite drygt hundra år sedan. Vi kan godtyckligt sätta år 1906 som symboliskt startdatum, då Finland som första europeiska land införde allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Härmed inleds en hundraårig västerländsk demokratisk epok, som sträcker sig ända fram till nutid. De båda världskrigen och kalla kriget var tydliga bakslag, men under hela perioden fanns i stora delar av världen länder som styrs av och för folket, länder som också dominerar världsekonomin. Dessa länder låter också efterhand och i olika utsträckning staten överta allt fler sociala uppgifter och utvecklar varianter av välfärdsstaten.

I den svenska självbilden ingår att vi har kommit längst på denna utvecklingsväg, men inneboende i den tanken finns också insikten att alla rör sig i samma huvudriktning.

Demokratins inneboende löfte är att när vi – folket – nu har fått makten över våra liv ska vi äntligen utrota tillvarons bekymmer. David Marquand har med sin beskrivning av demokratisk kollektivism fångat kärnan i detta löfte (Britain Since 1918. The StrangeCareerof British Democracy, 2008). Eftersom marknaden är en ineffektiv, irrationell och orättvis mekanism borde den ersättas med en rationell och demokratisk ordning. Bort med tyranner, girigbukar och eliter – när vi får bestämma själva ordnar sig allt till det bästa!

NU, HUNDRA ÅR och många socialförsäkringssystem senare, kan vi konstatera att det inte var så enkelt. Politikens inneboende problem hanteras visserligen i många fall bättre i demokratier än i andra styrelseskick, men de försvinner inte. Politik, sa en gång Olof Palme, är att vilja – vilket förstås är nonsens.

Politisk vilja står sig slätt mot ekonomiska realiteter. Här blir det också tydligt att den grekiska krisen inte är speciellt grekisk. I själva verket är den mänsklig.

Det som förenar den kapitalistiska och den demokratiska krisen kan sammanfattas i två meningar. Den första utgör punkt nummer ett i ekonomipristagarens Thomas Sargents lista över lärdomar att hämta ur ekonomisk forskning: Många saker som är önskvärda är inte möjliga. Den andra är en allmän visdom: Om något låter för bra för att vara sant är det förmodligen det. Vad sägs till exempel om en monetär union från Lappland till Godahoppsudden baserad på löften från alla deltagande länders politiker att aldrig låta budgetunderskott skena, aldrig fixa med räkenskaperna och aldrig vältra över egna tillkortakommanden på andra deltagare.

Evigt stigande huspriser låter för bra för att vara sant. Riskfri ränta och riskfria placeringar likaså. Gratis sjukvård, ekonomisk trygghet vid sjukdom, arbetslöshet och andra oförutsedda kriser, generösa pensioner, kraftigt subventionerad barnomsorg, subventionerade studiemedel, gratis tillträde till såväl universitet som museer, omfattande föräldrapenning, äldreomsorg med värdighetsgaranti – allt detta åt alla! – får nog sammantaget placeras i denna kategori. Till dessa universella system kommer riktade subventioner som glesbygdsstöd, jordbrukssubventioner och riktade infrastruktursatsningar. Kraven må formuleras annorlunda i olika länder, men fenomenet är detsamma överallt – mycket är sådant som de allra flesta skulle betrakta som önskvärda.

OM DET ÄR NÅGOT Europas kris kan lära oss en gång för alla är det att politik inte handlar om att vilja, utan om att välja. Och det är som bekant inte lika roligt. Oviljan att erkänna detta – Palmes citat är ett utmärkt men långtifrån ensamt exempel – ligger bakom dagens demokratiska kris.

Två av EU:s medlemsländer styrs nu av expertregeringar, hela EU-maskineriet är på väg att fördjupa integrationen trots att det är tydligt att Europas befolkningar inte önskar det, samtidigt är populistiska partier på frammarsch. Vid en närmare granskning spricker illusionen. Rousseaus föreställning om allmänviljan var helt enkelt nonsens – motsättningar och målkonflikter försvinner inte. Demokratin visar sig vara en ineffektiv, irrationell och orättvis mekanism.

Nu är ju inte detta något nytt. Redan Schumpeter konstaterade att den moderna demokratin snarare handlade om politikerstyre än om folkstyre. Men så låter det aldrig vid demokratins högtidstal. Statsvetare må välja ord som polyarki (Robert Dahl) för att bättre beskriva dagens styrelseform, men det är ett ord som inte skapar någon resonans hos folket.

Istället handlar det om att insikten sprider sig till allt fler. Demokrati är inte längre något automatiskt gott, som ska spridas till andra länder med alla till buds stående medel (inklusive militärmakt). Istället bör vi kanske erinra oss Churchills berömda sentens: det värsta av styrelseskick, bortsett från alternativen. En del skulle kanske säga ungefär detsamma om kapitalismen, fast då om ekonomiska system, inte styrelseskick.

NU GÅR VI IN I en post-demokratisk era, men det är för tidigt att säga hur det kommer att bli. Viktigt att understryka är att post-demokratisk inte automatiskt betyder odemokratisk, utan snarare att tillvarons komplexitet blir tydligare. Det blir helt enkelt stökigare. Efterfrågan på en i alla delar bättre och tryggare tillvaro lär inte minska – däremot tilltron till politikers förmåga att göra det möjligt. Att navigera i ett sådant politiskt landskap kräver helt andra verktyg, personer, institutioner och berättelser än de som byggdes upp i demokratins barndom kring förra sekelskiftet.