Borgerlig feminism utan kompass

Den ansågs välbehövlig för att den gjorde mot en grupp vad samma grupp tidigare ansågs ha utsatt andra för. En hederlig argumentationsanalys, och vi hade sluppit den introverta debatten om Scummanifestets lämplighet som gymnasielitteratur eller dito teaterföreställning. Intellektuellt hederlig analys och gymnasieeleverna hade sannolikt sluppit föreställningen.

Turteatern, som under hösten gav Valerie Solanas Scummanifestet, har all rätt att sätta upp manifest och vadhelst den behagar på sin scen. Den som har andra preferenser än Society for cutting up men (Scum) kan helt enkelt låta bli att besöka nämnda teater. De som dessutom tycker att Valerie Solanas inte hör till de skribenter eller dramatiker som måste prioriteras under svenska gymnasieelevers i tid högst begränsade kultur- och svenskundervisning, kan istället debattera frågan.

Så gjordes, men utöver elitfeminismens debattörer bara av ett fåtal. Såväl självförtroende som engagemang verkade fattas hos intellektuella borgerliga debattörer, som också med några få undantag saknades i debatten.

Betydligt fler var de som försvarade, eller hyllade, Turteaterns nostalgiskt färgade tonårsuppror. Nina Lekander och hennes kamrater var förtjusta och nog påminde deras upphetsade försvarstal om den vuxnes sentimentala försvar av pubertala snedsteg. Sådana beskrivs inte sällan som just uppfriskande och i sammanhanget härligt avvikande.

Intellektuellt följde deras försvar en välkänd men orimlig argumentationslinje. När kritikerna problematiserade Scummanifestetshatiska budskap mot en grupp i samhället, män, försvarades detsamma med att motsvarande hat i alla tider har riktats mot en annan grupp: kvinnorna. Frågan är hur något som är fel i en tid och mot en grupp, kan rättfärdigas i en annan tid mot en annan grupp med hänvisning just till de fel som begicks tidigare.

Blir historiens misogyni mindre eller lättare att leva med om samma hatbrott upprepas mot gruppen män?

De som försvarar budskapet i Valerie Solanas Scummanifestet återkommer gärna till att Strindberg i sina verk uttrycker en föraktfull syn på kvinnor. Därav, menar de, följer en logisk skyldighet att från teaterscenen uttrycka motsvarande förakt mot män. Det man anser vara felaktigt av Strindberg berättigas hos Solanas med hänvisning till just Strindbergs fientliga synsätt.

För dem som tror på hämndteori, det vill säga att ett samhälle når harmoni först när kollektiv skuld har bemötts med kollektivt straff, är Scummanifestets budskap absolut relevant. För oss andra kan såväl manifestet som debatten om Turteatern utgöra ett mått på den nationella feminist- och jämställdhetsdebattens prestanda.

Överst tronar delar av huvudstadens tyckarelit som försvarar radikalfeministiska kulturyttringar med att sådana är uppfriskande och nödvändiga för att balansera det patriarkala enväldet. Om än alltmer marginaliserade och med uppenbara problem att formulera en egen agenda, är elitfeministerna fortfarande de som mer än någon annan grupp påverkar den svenska jämställdhetsdebattens dagordning.

Men även elitfeministerna är vilsna. Kanske är deras yrvakna förtjusning över att ha återuppväckt Scummanifestet ett tecken på just detta. Deras på kultursidorna förda interndebatt om den tomma feministiska agendan, förstärker bilden av en tyckarelit utan udd. Kajsa Ekis Ekman skriver i Dagens Nyheter den 7 januari att ’’feminismen har förlorat greppet’’ och att ’’den debatt som finns agerar ofta utifrån ryggmärgsreflexer över svunna tiders orättvisa’’. Ekman verkar uppleva sig som en del av en feministisk rörelse som famlar efter nya frågor. Hon hoppas ha funnit ett svar hos Nina Power. I Den endimensionella kvinnan skriver Power bland annat om konsumtionshets och Ekman gillar det hon läser: ’’Här står kritiken av konsumtionshetsen i centrum och jag säger bara, äntligen!’’ Hennes artikel går ut på att feminismen behöver nya frågor och att konsumtionskritik kan vara en sådan.

Vore jag elitfeminist skulle jag känna oro för vad de egna debattörernas famlande tecken på. Det är inte att förnya sin agenda att uttrycka konsumtionskritik, eller att ägna sig åt nostalgiska utsvävningar i Solanas tankevärld. Konsumtionshets kritiseras av de flesta. Till och med livsstilsmagasinen ger uttryck för konsumtionsskepsis och djupdyker i autentiska miljöer och stilar där material och produkter håller länge – slit och släng är ute. Helt ovetande gör Ekis Ekman även gemensam sak med kyrkan, som ofta återkommer till beskrivningen av den kortsiktiga konsumtionseuforin som en motsättning till andligt välmående. På Moderaternas senaste partistämma i november förra året gjorde även Fredrik Reinfeldt i sitt inledningsanförande konsumtionskritiken till ett av sina huvudnummer.

Föga radikalt alltså, att utse konsumtionskritik till den nya stora frågan. Betyder detta att vänsterfeminismen har blivit allmängiltigt tankegods eller att den har förlorat utrymme i den offentliga debatten? Sannolikt är svaret det för 2000-talet så typiska: både och. I brist på intresse och egen idéutveckling på området har borgerligheten fullständigt accepterat vänsterns idéer om vad jämställdhet är. Såväl begrepp som lösningar har tacksamt tagits emot av idéfattiga jämställdhetspolitiska talesmän för regeringspartierna. Medan begrepp som könsmaktsordning och strukturellt förtryck har blivit användbara uttryck också för medelmåttiga borgerliga riksdagsledamöter, kippar elitfeministerna efter luft och nya uttryck. Strax under den vilsna tyckareliten ser vi en borgerlighet som bekvämt sätter sig tillrätta, nöjd med medieelitens uppskattning.

Per Schlingmann log bredare än vanligt när han kom ut som kvoteringsförespråkare och hyllades av Veckans Affärer (21/1 2010). Men Schlingmanns utspel innehöll mer än kvoteringsiver. Partiets analys hade, enligt Schlingmann, gått från att vara individfokuserat till att utgå från strukturella modeller: ’’Vi har gått från ett tydligt individperspektiv till att vi nu ser påtagliga strukturella problem som innebär att kvinnor har mindre makt, tjänar mindre, äger mindre än män och alla de konsekvenser som följer därav (—) Men om man också gör samhällsanalysen att det finns strukturella problem, då måste man också överväga strukturella lösningar.’’

Med den reservationen att Per Schlingmann inte är Moderaterna, är hans utspel i Veckans Affärer ett tecken på hur borgerligheten har tagit steget fullt ut och inkorporerar såväl vänsterns begrepp som dess analys av jämställdhetsfrågan. Man lämnar individperspektivet och talar om strukturer med en glöd som får Gudrun Schyman att blekna i jämförelse.

Intellektuella borgerliga feminister med en begåvad analys saknas dock inte. Ett exempel är författaren Susanna Popova och det är i sammanhanget tidstypiskt att hon aldrig har fått det understöd hon förtjänar från kollegerna på den borgerliga kanten. Möjligen har Popova befunnit sig på en intellektuell nivå som gjort att borgerliga jämställdhetspolitiker inte varit helt bekväma i diskussionen. Länge nöjde de sig istället, på traditionellt borgerligt 1900-talsvis, med en analys av vad borgerlig politik inte är.

Borgerlig politik var under lång tid bara negativet till det socialdemokratiska idébygget och borgerliga politiker såg sig alltid i relation till sina kolleger på andra sidan mittlinjen. Emil Uddhammar har beskrivit detta i sin avhandling Partierna och den stora staten (1993). Under många år var borgerlig politik synonym med den socialdemokratiska – ambitionsnivå och reformtakt var bara något lägre.

Thorbjörn Fälldin fick 1976 i uppgift av talmannen att bilda en ’’icke-socialistisk regering’’. Ola Ullstens uppgift två år senare var densamma. Ännu 2002 användes begreppet av borgerligheten. När Maud Olofsson och hennes borgerliga kolleger i SVT:s valdebatt fick i uppdrag att formulera en gemensam valslogan var det en resolut centerledare som förde pennan och skrev: ’’För en icke-socialistisk politik.”

Sakta och med växande självförtroende har vår tids borgerlighet lyckats formulera en värderingsbaserad borgerlig politik. Den omfattande skatteomläggningen som genomförts under en och en halv mandatperiod är i högsta grad ideologisk. Makt förflyttas från stat till medborgare och den självständiga och självförsörjande medborgaren har stärkts.

När det kommer till jämställdhetsfrågor har det motsatta skett. Från att vara vänsterns negativ har man nu blivit dess borgerliga uttolkare, och idédebattörer som Popova göre sig icke besvär.

Den 7 januari presenterade tre borgerliga kvinnoförbundsordförande sin jämställdhetspolitik på DN Debatt. Deras text leder tankarna till den betydligt elegantare Taubetexten i ”Skärgårdsfrun”: ’’Håll babord! Håll styrbord! Håll rätt som det går!’’Såväl lyrik som rytm och tonsättning övertygar vem som helst om vikten av att hitta rätt kurs mellan skären, något artikelförfattarna uppenbarligen haft stora problem med.

Den liberala farleden, där fostrande politiska instrument som lockar vänstern och de konservativa saknas, verkar inte ens ha varit ett alternativ för kvinnoförbundens skeppare.

Debattartiklar i Dagens Nyheter överskattas ofta, men den av kvinnoförbunden gemensamt författade artikeln om borgerlig jämställdhetspolitik är ett utmärkt exempel på hur politiker som inte leds av egna värderingar hamnar fullständigt fel. Istället för att göra en egen analys har skribenterna accepterat de premisser som vänstern sedan länge har formulerat för jämställdhetsdebatten. Den överordnade målsättningen är att med politisk styrning skapa ett tillstånd där utfallet av människors val blir så lika som möjligt.

Det förvånar heller inte att kvinnoförbunden inför sitt gemensamma problemformuleringsarbete bjöd in representanter för näringsliv, fack och forskarvärlden för vägledning. Det orimligt populära tillvägagångssättet att först ‘’lyssna in’’ vad väljarna anser för att sedan bestämma vad man som politisk företrädare ska tycka, gör inte halt vid kvinnoförbunden. För den som saknar analys och förankring i en egen värdegrund är lyssnandet naturligtvis bekvämare än att initiera idédebatt.

Ett ack så vanligt tilltag när jämställdhetspolitiska åtgärder formuleras är att falla för underlättandets falska välvilja. Kvinnor anses ofta behöva olika former av stöd för att nå upp till mål som politiker formulerat. Det finns exempelvis feminister som förespråkar särskilda banker för kvinnor eftersom de affärsdrivande bankerna anses vara alldeles för komplicerade och krävande. I den aktuella artikeln föreslås i samma anda dels att statligt företagsstöd ska fördelas jämnare mellan män och kvinnor, dels att kvinnor på ledande poster bör erbjudas särskilt stöd som skiljer sig från dagens traditionella. ”Att erbjudas en assistent eller hushållsnära tjänster är förmåner som kan betyda mer än en tjänstebil’’ för kvinnor, förklarar man.

Sakine Madon, redaktör på debattsajten Newsmill och krönikör i Expressen, skrev i sin krönika den 7 januari om missriktad välvilja: ”För några år sedan delade Folkpartiets kvinnoförbund ut ’kvinnoanpassade’ broschyrer, med enklare formuleringar, om EU och EMU. Hur skulle arma kvinnor annars förstå sig på så komplicerade ting som ekonomi och politik?’’ Madon gör en begåvad och underhållande analys av stora delar av den feministiska debatten.

Den klassiska feminismens krav på lika rättigheter har ersatts av krav på särbehandling och detta grundläggande skifte verkar mer eller mindre ha passerat borgerligheten obemärkt.

Den feministiska rörelsen har utgått från att lika rättigheter alltid är rätt och krävt likabehandling. Kvinnor skulle ha samma rättigheter som män: rösträtt, äganderätt, utbildning och tillgång till samtliga ämbeten. Det skulle inte göras skillnad mellan kvinnor och män i moralisk eller juridisk mening. Men medan den klassiska och liberala feminismen krävde lika rättigheter, skriver vår tids feminister istället särbehandling och särlagstiftning på sina fanor.

När lika rättigheter inte direkt ledde till lika utfall började någon kräva särskilda rättigheter för att justera resultaten av människors fria val. Nu gör borgerligheten precis samma felanalys och går i spinn, när den övertrumfar vänsterpolitiker i konsten att presentera speciallösningar. Man har sagt adjö till en individualistisk människosyn och omfamnar, medvetet eller ej, analysen att kvinnor och män är, eller genom kulturell påverkan har blivit, väsensskilda och därför måste ges olika villkor.

Konservativa debattörer som av någon anledning kastar sig in i den feministiska debatten brukar ställa den retoriska frågan om feminister som hävdar lika rättigheter verkligen inte har livserfarenhet nog att se de uppenbara skillnaderna mellan män och kvinnor. Och visst finns olikheter mellan könen, men utöver de uppenbara fysiska olikheterna är skillnaderna individer emellan större än skillnaderna mellan könen. Det som skiljer biologister från övriga är uppfattningen att olikheterna kommer också av arv och inte uteslutande av miljö. Var och en som någon gång har varit inne i en klädaffär för barn vet att den sociala fostran börjar tidigt och är tydligt målad i rosa och blått, i prinsessklänning och Superman-kostym. Där följer dock inte att genusneutrala leksaker och dito kläder ska subventioneras eller att föräldrar bör bojkotta Hennes & Mauritz bedårande söta barnkläder. Tvärtom ska det stå var och en fritt att välja såväl leksaker som form av uppfostran. (Med tiden har det till och med blivit föräldrars rätt att välja skolform för sina barn.) Men att förneka att social fostran finns vore naivt.

Man behöver inte ha med ettåringar att göra för att möta en rigid uppfattning om hur män respektive kvinnor är. Den som har genomlidit ett antal seminarier och konferenser på teman som Kvinnlig kompetens eller Kvinnligt ledarskap upptäcker snart återkommande inslag. Först beskrivs kvinnors så kallade underrepresentation på olika nivåer, därefter dras teorier om varför statistiken ser ut som den gör och avslutningsvis ges en brinnande appell för kvinnors urkompetens och alldeles unika egenskaper.

Vid ett tillfälle hade arrangörerna bjudit in en ansedd bankman som under sin tid som vd i Sparbanken hade lyckats särskilt väl med rekrytering av kvinnor. Han beskrev hur han under sin tid som vd hade fokuserat på att rekrytera kvinnor och motiverade sin insats med att kvinnor tänker och arbetar på ett annat sätt och därmed tillförde de rekryterade kvinnorna också en alldeles särskild kvinnlig kompetens. På den direkta frågan om bankmannens synsätt inte innebar att varje kvinna kan ersättas med vilken annan kvinna som helst, förklarade han sig felciterad och misstolkad.

Såväl tal om underrepresentation som om ovärderlig kvinnlig kompetens kommer av just den särartsfeministiska analysen. När en kvinna innehar en post benämns hon så gott som alltid som en kvinnlig representant. I politiska församlingar blir begreppet kvinnorepresentant särskilt missvisande. En politiker representerar aldrig någon annan än sina väljare. Aldrig någonsin representerar en manlig riksdagsledamot andra män och lika lite representerar hans kvinnliga kolleger alla svenska kvinnor.

Medan borgerlighetens jämställdhetspolitiker skriver artiklar, ”lyssnar in” eller debatterar med varandra, sitter vänsterradikala feminister sida vid sida med konservativa reaktionärer och skrockar belåtet på punschverandan. Med fokus på mäns och kvinnors olikhet faller de för de stereotypa bilderna av könen och med dessa för ögonen förminskas våra personligheter till förmån för kollektivet.

På samma veranda finns ingen plats eller intresse för den ism som hävdar varje kvinnas rätt att bli bedömd, berömd och bemött som den person hon är och inte som en del av ett kollektiv. Såväl våra tillkortakommanden som våra begåvningar ska tillskrivas oss som personer och inte förminskas i schabloner av typiska kvinnor och typiska karlar.

Om borgerligheten överhuvudtaget ska göra anspråk på att vara en väsentlig del av den feministiska debatten krävs något större ansträngning än att låna storasyster elitfeminists paroller. För detta är frågorna alldeles för viktiga.

Det krävs åtskilligt tankearbete för att borgerligheten ska vinna, eller åtminstone överleva, debatten om feminismens definition. Varje diskussion om jämställdhet tvingar den liberala debattören att trotsigt svara ingenting på frågan om vad man vill göra för att ändra utfallet av människors fria val. För att ge ett sådant svar krävs en del förarbete.

Själva premisserna för diskussionen måste i grunden ifrågasättas och det är just vad borgerligheten har missat. Det har varit bekvämare att acceptera vänsterns problemformulering.

Få politiker har idag fantasi eller mod nog att redovisa mindre politik som bästa tänkbara åtgärd på ett samhällsproblem.

Maria Ludvigsson är ledarskribent på Svenska Dagbladet