De som löste Nilens gåta

Ändå var han vid bättre vigör än sin kamrat i upptäcktsresande, Richard F Burton. Den senaste knappa månaden hade Burton liggande på en bår burits av sex lånade slavar – åtta när terrängen var svår – och han skulle förbli liggande i elva månader till. Först ett år senare kunde Speke och Burton stiga i land på Zanzibar och åter möta relativ civilisation.

Ändå hade de tur. Listan över brittiska upptäcktsresande i Afrika som aldrig kom tillbaka var lång, redan innan Burton och Speke gav sig av. Mungo Park och Richard Lander mördades på Nigerfloden, Gordon Laing i närheten av Timbuktu. Hugh Clapperton dog av dysenteri i Sokoto och James Tuckey hann mindre än 16 mil uppför Kongofloden, efter dess första forsar, innan han och fjorton av hans trettio män gick under av febersjukdom.

Att kartlägga Afrika var, kort sagt, ingen tebjudning.

Tim Jeals bok, Explorers of the Nile, om jakten på den vita Nilens källa, blir tidvis en katalog av gräsligheter. Det är springmaskar, piskmaskar och blodiglar, kroniska sår, malaria och denguefeber. Till det kommer lokalbefolkningen som, efter årtionden av attacker från arabiska slavhandlare, är misstänksam mot utsocknes. De har också alldeles egna sedvänjor som borde avskräcka även den mest nyfikne. Mutesa, kabaka (kung) av Buganda, offrar 400 av sina undersåtar för att fira att han äntligen ska få se en vit man, när Speke på en andra resa 1862, närmar sig hans rike. När Henry Morton Stanley paddlar uppför Lualabafloden 1876, i färd med att upptäcka att han är på Kongoflodens upprinnelse, hörs ofta ropen ”Niama, niama!” från strandkanterna. Det betyder ”kött, kött!” och en av Stanleys kanoter är nära att fångas in i ett nät, särskilt uppsatt för att snärja middagen.

En del av äventyrarna tappar begripligt nog sugen. Men förvånansvärt många av dem glömmer inte sitt uppdrag, ens när döden ropar ”Granne kom!”. I februari 1873 har David Livingstone ådragit sig såväl en tropisk febersjukdom som dysenteri. Han blöder ur olika kroppsöppningar och är så svag att han måste bäras över vattendrag och sankmarker, och är samtidigt så skör att varje hand som tar i honom orsakar nästan outhärdlig smärta. Vid ett sådant tillfälle attackeras han av en koloni blodiglar. Det måste ha varit obehagligt över all måtta, men Livingstone tar tillfället i akt att notera blodiglarnas form och storlek och för in observationen i sin anteckningsbok för katalogisering. Inget tillåts hindra honom i hans arbete. Några veckor senare, på småtimmarna den sista mars, återfinns Livingstone i sin tältsäng, på knä med knäppta händer. Han är död.

I katalogen över de upptäcktsresandes elände finns vid sidan av sjukdomar och mordiska stammar alltid ett kapitel om bärare och livvakter som deserterar, stjäl, mördar och plundrar. Men Livingstones likfärd är kanske det bästa exemplet på att det också uppstod respekt och lojalitet mellan utforskarna och de lokalrekryterade underhuggare som gjorde färderna möjliga. Livingstones guider och bärare tömmer hans kropp på organ och låter den soltorka. Inbäddad i salt och inslagen i tjärad segelduk bär de sedan kroppen de dryga hundra milen till kusten och Zanzibar. Det tar fem månader, tio personer dör i sjukdomar under färden och den lilla karavanen utsätts för överfall. Ändå framhärdar likbärarna. Till dels möjligen i hopp om belöning, men huvudsakligen av respekt för sin döde arbetsgivare.

Efter sådana strapatser skulle man kunna tänka sig att de som klarade sig njöt av att komma hem. Men för många av dem erbjöds inte den möjligheten. Därhemma i England väntade inte nödvändigtvis hyllande välkomstkommittéer, utan lika ofta avundsjuka och intriganta länstolsgeografer i kretsarna kring Royal Geographical Society. Det fanns alltid något att slå ned på och ifrågasätta. Var verkligen den nyupptäckta Nyanzasjön, senare Victoriasjön, ett sammanhängande vatten, snarare än flera småsjöar? Hur kunde man säkert veta att Riponfallen i sjöns norra ände, var den Vita Nilens upprinnelse? Fanns några bevis för att Ruzizifloden rann in i Tanganyikasjön, snarare än ut ur densamma och vidare norrut, kanske i form av Nilen? Och så vidare.

Oginheten förvärrades av frågans dignitet. I tretusen år hade det spekulerats om Nilens källa, men ingen hade lyckats lösa gåtan. Den som gjorde det skulle bli en legend.

Riktigt så enkelt visade det sig inte vara. Det var John Henning Speke som tog hem priset, men han fick aldrig njuta triumfen. Hans tidigare medresenär och ledare, Richard Burton, lade ned avsevärd energi på att baktala honom och fick draghjälp av David Livingstone, som felaktigt fått för sig att Nilens källa låg längre söderut. Speke saknade den politiska talang som krävdes för att ta sig igenom den engelska djungeln av förtal och tvivel. Dagen före en debatt i frågan i Bath vådasköt han sig själv och avled. Inte ens när Stanley tio år senare kunde visa att Speke hade haft rätt fick han någon egentlig upprättelse. Kvar levde istället förtalet, inklusive grundlösa antydningar om att Speke tog livet av sig i skam över att hans upptäckter inte var så stora som han gjort gällande.

Klass och chauvinism spelade också en roll. David Livingstone började sitt liv som barnarbetare på bomullsfabrik i Glasgow. Han hade varken kontakter eller finanser till skänks. Stanley, född John Rowlands i Wales, övergavs av sin mor och sattes som liten pojke på fattighus. Efter att knappt arton år gammal ha emigrerat och därefter tagit del i det amerikanska inbördeskriget, på båda sidor, försökte han dölja sin bakgrund genom att låna en rik affärsmans namn för att framstå som amerikan. Det hjälpte honom inte nämnvärt i kretsen kring Royal Geographical Society, som såg ned på amerikaner, och särskilt inte efter det att Stanley 1871 genskjutit RGS:s egen expedition för att återfinna Livingstone. Tillbaka i London konstaterade Stanley, som inte uppskattat vedermödorna i Afrika, att den plåga han utsattes för i England var outhärdlig, jämfört med den relativa harmoni han upplevt under strapatserna i Afrika. Det var ett av skälen till att han återvände till den afrikanska kontinenten. Ett annat var lojalitet mot David Livingstones minne. Stanley ville visa att Livingstones idé om Nilens källa var den rätta. Istället bekräftade han Spekes rivaliserande hypotes och kartlade därtill Kongofloden från början till slut.

Tim Jeal berättar ytterst levande om alla dessa märkliga personer och deras dödsföraktande resor. Ibland blir han nästan passionerad, som i sina försök att återupprätta den, till och med av sina biografer, baktalade John Henning Speke. Samtidigt ägnar han sig inte åt spekulationer och lösa teorier, utan lägger systematiskt fram väl underbyggda fakta. Att boken sprudlar av vitalitet och får läsaren att för sitt inre öga se de miljöer som beskrivs, innebär inte heller att det är en anekdotsamling. Jeal har tidigare skrivit biografier över såväl David Livingstone som Henry Morton Stanley och kan sitt ämne. Han förstår tidens sociala väv, oavsett om det gäller klass, religion, kön eller moral. Han är också förmögen att dissekera de storpolitiska överväganden som med tiden blir avgörande för vad som sker på de landområden de viktorianska upptäcktsresandena kartlägger. Bokens andra, något kortare del, har helt enkelt rubriken ”The Consequences” och här återfinns tragedin i bokens undertitel.

Vissa av upptäcktsresandena hyste bara förakt för afrikanerna, medan andra solidariserade sig med lokalbefolkningen, inte minst i strid mot arabiska slavhandlare. När Östafrika väl kartlagts hjälpligt spelade den skillnaden inte längre någon roll. Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Belgien börjar slita i det som för européerna dittills hade varit en vit fläck på kartan och resultatet är allt annat än aptitligt.

Här finns en annan styrka i Jeals framställning. Hans skildring är väl balanserad. Han förskönar varken afrikaner eller upptäcktsresande britter. Det är uppenbart att han inte är anhängare av fantasin om den ädle vilden, men han är inte heller en kolonialromantiker. Han faller inte i fällan att ständigt recensera historien utifrån en samtida moderiktig mall, men väjer inte för att i klartext redogöra för äregirighet, cynism och ren dumhet. Resultatet är lika spännande som upplysande och lämnar läsaren med en besynnerlig känsla av lika delar hopp och förtvivlan. Östafrika under upptäcktsresornas tid väckte människans bästa egenskaper, men också hennes sämsta.

Det är mindre än 150 år sedan mysteriet med Nilens källa fick sin lösning. Tim Jeal lyckas mycket väl med att få det avståndet i tid och värld att verka just så futtigt som det faktiskt är.