Kina räds sin historia

I sin nyligen utkomna bok Kinas vägval.Från himmelskt imperium till global stormakt tar sinologen Torbjörn Lodén upp kommunistpartiets historieförfalskning som ett av fyra avgörande vägval: ”Ska tystnaden och historieförfalskningen vad gäller Kinas nutidshistoria, och särskilt Kommunistpartiets och Mao Zedongs roll i den, fortsätta eller ska man lyfta på locket, ta itu med det förflutna och genomföra en kinesisk Vergangenheitsbewältigung, en uppgörelse med det förflutna som bygger på att sanningen kommer fram?”

Partiet har haft många möjligheter att göra upp med Mao men istället gett honom ikonstatus. Så skedde 2003, då jag var bosatt i Peking. Med anledning av 110-årsdagen av Maos födelse producerades idylliserande böcker och filmer om honom. Mao projicerades som familjefadern i kretsen av sina barnbarn. Blockbustern The Founding of the Republic, producerad inför Folkrepublikens 60-årsjubileum år 2009, är ett annat exempel. Mao framställs som den lyssnande ledaren som ville bygga koalitioner med ledargestalter för andra partier. Det nyöppnade Nationalmuseet i Peking, världens till ytan största, är ett tredje. I den stora avdelningen om perioden efter 1949 sägs ingenting om massavrättningar i början av 1950-talet, antihögerkampanjens brutalitet (1957), massvälten till följd av stora språnget (1958–62), kulturrevolutionen (1966–76) eller massakern vid Himmelska fridens torg (1989). Det är följdriktigt men tragiskt att Kina av år 2012 vill framställa sig så propagandistiskt, utan frågor som inspirerar till reflektion och djupare förståelse.

Därför väckte det stor förvåning då premiärminister Wen Jiabao i mitten av mars inte bara talade om behovet av reformer utan också förklarade att ”tragedier som kulturrevolutionen annars kunde inträffa”. Referensen till kulturrevolutionen var dock inte en inbjudan till en allmän omvärdering av historien utan ett sätt att kritisera den makthungrige populisten Bo Xilai. Denne hade ambitionen att vid stundande partikongress ta sig in i partiets högsta ledning och uppmanade i maoistisk stil befolkningen i staden Chongqing att ”sjunga rött och slå svart”, sjunga Maosånger och slå hårt mot maffia och korruption. Bo Xilai-dramat har försatt partiet i dess värsta kris sedan 1989.

Partiet är inte berett att omtolka historien. Partiets inre röta exponeras dock som aldrig förr. Mikrobloggar och andra sociala medier underminerar dess tolkningsmonopol. På nätet har på sistone också en viss debatt om stora språnget förekommit. Den regionale redaktören för Renmin Ribao (Folkets Dagblad) i provinsen Gansu skrev i slutet av april på sin mikroblogg att han inte trodde på påståendena om att landet under åren 1959–62 upplevt en stor svält. Hans ifrågasättande utlöste en omedelbar reaktion i form av tusentals kritiska inlägg. Svälten var ett faktum. Många kunde berätta om hur deras familjer lidit. Censuren ingrep inte och redaktören bad om ursäkt för sin okunnighet. Något sådant har aldrig tidigare inträffat i denna för hela Mao-eran centrala fråga. Partiet har uppenbarligen tillåtit en viss öppenhet i frågan, och därmed också fått en klarare bild av opinionsläget.

Under årens lopp har ett antal studier och böcker kommit som successivt blottlagt omfattningen av tragedin. Den holländske historiken Frank Dikötters prisbelönta bok Mao och den stora svälten fördjupar bilden i flera hänseenden. Dikötter, som för närvarande är professor i humaniora vid Hongkonguniversitetet, har haft tillgång till ett väsentligt större källmaterial än tidigare forskare. Äldre studier har ofta baserat sina slutsatser på demografiska uppskattningar av skillnader i dödstal. Redan några år efter Maos död gjorde partiet undersökningar på uppdrag av dåvarande, reforminriktade premiärministern Zhao Ziyang, som visade att flera tiotals miljoner dött. Dessa studier publicerades aldrig, men i exil hävdade en av författarna att man kommit fram till slutsatsen att mellan 43 och 46 miljoner dött. De uppgifterna var huvudkällan för den i Peking bosatte journalisten och författaren Jasper Beckers bok Hungry Ghosts (1996). Dikötters grundliga studier bekräftar de uppskattningarna. Hans fasansfulla slutsats är att ”antalet döda i förtid under den stora svältkatastrofen 1958–61 låg, försiktigt räknat, på minimum 45 miljoner”. Någon exakt siffra kan naturligtvis aldrig tas fram.

En för Dikötter central målsättning har, med hänvisning till Primo Levi, varit att ”förklara komplexiteten i människors uppträdande när katastrof råder”. Detta gör han på ett sätt som tidvis gör läsningen oerhört plågsam. I slutkapitlet ”Olika sätt att dö” analyseras med redovisning av dokument och andra källor den kannibalism som människors desperation på sina håll tog sig uttryck i. Hungersnöden hade lett till att en ”spöklig, onaturlig tystnad” sänkt sig över landsbygden. För det bär Mao ansvaret.

Utan Mao skulle en av 1900-talets absolut värsta katastrofer aldrig ha inträffat, och sannolikt inte heller kulturevolutionen. Vid den stora ”sjutusenkadrerskonferensen” i januari 1962 hade president Liu Shaoqi modet att öppet redovisa att svälten enligt bönderna huvudsakligen berodde på människor, och sålunda ytterst på Mao, och inte på naturen. Själva användandet av uttrycket ”katastrof som människor låg bakom” slog, konstaterar Dikötter, ”ned som en bomb och fick åhörarna att tappa andan”. 1966 kom Maos svar i form av uppmaningen till de unga att ”bombardera högkvarteret”.

Kulturrevolutionen var i hög grad Maos verk. Utan honom skulle ”de fyras gäng” ha varit maktlösa. Gänget bestod egentligen av fem personer, Mao var dess förutsättning. Riktigt så enkelt var det inte med stora språnget. Då Mao på hösten 1957 lanserade idén om att Kina genom en dramatisk satsning på kollektivisering och industriutveckling på femton år skulle hinna ikapp Storbritannien – på samma sätt som Chrusjtjov deklarerat att Sovjetunionen på femton år skulle lämna USA bakom sig – hyllades han för sin djärvhet. Också pragmatikern Deng Xiaoping ställde sig bakom politiken.

Efter Maos död år 1976 och Dengs uppstigande ett par år senare som Kinas odisputable ledare togs drastiska steg bort från Maos ideologi. För Deng gällde det att genom ”reform och öppning” komma ikapp länderna i regionen. Resultat var det enda som räknades. Partiets ledande roll fick dock inte ifrågasättas, och det var inte fråga om att demontera Mao. Deng ville inte bli någon kinesisk Chrusjtjov. År 1981 hade partiet officiellt tagit avstånd från Det stora språnget, men Deng var aldrig beredd att fördöma Mao.

Dikötters bok innehåller en klassisk bild från sjutusenkadrerskonferensen 1962 där Mao står i kretsen av partiets övriga nyckelpersoner: Zhou Enlai, Chen Yun, Liu Shaoqi och Deng Xiaoping. På ett seminarium helt nyligen på Moderna museet om kinesisk samtidskonst, arrangerat i anslutning till Magasin 3:s Ai Weiwei-utställning, visade Lars Nittve Hongkongkonstnären Danny Yungs fascinerande bildsvit ”In Search of New China” där ursprungsbilden av konstnären manipulerats i ett antal versioner som illustrerar maktförhållandena över tiden. En genial studie i fingerad historieförfalskning.

Dikötters arbete imponerar både genom sin bredd och sitt djup. Idag är det ett standardverk vars slutsatser utgör en given referenspunkt i forskningen om stora språnget och hela Maoepoken. Översättningen till svenska har tyvärr brister. Dikötter beskriver till exempel stora språnget som ”one of the most deadly mass killings i human history”. ”Mass killings” översätts med ”folkmord”, alltså genocid, en medveten och systematisk förstörelse av en etnisk, religiös eller nationell grupp. Det leder tankarna helt fel. Mao sägs i Dikötters text inte ha kunnat driva sin linje (”prevail”) om de två mäktigaste ledarna under honom hade gått emot honom. I översättningen sägs att Mao ”inte kunnat hålla sig kvar vid makten om de mäktigaste ledarna vid sidan av ordföranden […] agerat mot honom”. Det säger Dikötter förvisso inte. Översättaren tänjer på ett olyckligt sätt Dikötters redan mycket kritiska text.