Kasta tärningen!

December månad är höjdpunkten för sällskapsspel. Det är då tidningarna publicerar sina speltester och det är under julhelgen som familj och släkt samlas för att spela. Tyvärr lider den svenska spelbranschen av stora brister, vilket skiljer den från andra länder, särskilt från Tyskland.

Den stora spelmässan Spiel äger rum i Essen i oktober varje år och firade 2012 trettioårsjubileum. Inbitna spelare vallfärdar till Ruhrområdet för att prova nya spel, träffa likasinnade eller rentav försöka marknadsföra sina alster. Likheterna med Bok & Biblioteksmässan i Göteborg är påtagliga; de större förlagen har gigantiska montrar medan den brokiga skaran besökare gör det möjligt även för mindre och hobbybetonade projekt att nå sin publik.

Hur ser det ut i Sverige? Som erfaren sällskapsspelare är det varje år lika svårt att förstå det relativa lättsinne med vilket spelkritiken hanteras av svenska tidningar. Det görs ”speltest” och ges betyg: elementär konsumentupplysning, som har större likheter med test av elvispar och täckjackor för barn, än med recensioner av böcker, filmer och teaterföreställningar. Till och med datorspel förlänas numera en seriös och kunnig inramning.

varför är det så? Spel är kultur, där kombinationen av kommersialism och möjligheten att uppleva andra världar och se saker ur ett annat perspektiv påminner om romanläsarens eller biobesökarens upplevelser. Till detta kommer tävlingsmomentet: att utforska de strategier som finns, manövrera sig fram mellan motspelarnas drag och möjligen stå som välförtjänt segrare.

Ett spel är en uppsättning regler för interaktion mellan människor. Och utifrån spelets förmåga att skapa intressanta beslutssituationer, överraskningar och ren glädje borde bedömningen ske.

Men fortfarande är nostalgifaktorn så förödande stark att gamla klassiker dominerar i Sverige. Det gäller alltifrån schack och backgammon, via internationella storsäljare som Risk och Monopol till spelen från Algas storhetstid, som Tjuv och Polis eller Nya Bondespelet. Och sällskapsspel har i Sverige kommit att bli närmast liktydigt med olika typer av fråge- och partyspel, alltså lekar förpackade i en låda.

Kanske har branschen sig själv att skylla. Den skickar sina spel till tidningsredaktionerna och är glada för uppmärksamhet. Någon mer genomtänkt idé om att redaktioner eller läsare skulle kunna bli genuint intresserade verkar inte finnas. Och de flesta som titulerar sig själva som gamers är ofta mer intresserade av att utforska nya spel tillsammans med redan inbitna, än att sprida hobbyn i vidare kretsar.

alla som har dåliga minnen av att ha blivit bankrutt i Monopol eller krossade i Risk borde få veta att i de flesta nya, genomtänkta spel som släpps på marknaden, så är det spännande in i det sista. Inga fler evighetsomgångar där någon eller några inte längre får vara med.

Skillnaden mellan de spel som dominerar den svenska marknaden och den kategori av sällskapsspel som kallas German Games eller Eurogames, och som erbjuder en kompakt uppsättning svåra beslut, är påtaglig. Det är mer intellektuellt utmanande att väga för- och nackdelar under sitt drag än att slå en tärning och se vad som händer.

I spelet Dixit gäller det att hitta fantasifulla och lagom vaga förklaringar till närmast surrealistiska bilder. I Ticket to Ride samlar du tågkort för att kunna expandera dina linjer. I Zooloretto bygger du en djurpark. Samtliga dessa spel har fått utmärkelsen Spiel des Jahres i Tyskland och är samtidigt så variationsrika och ändå enkla att förstå att familjer kan spela dem, likaväl som kompisgäng eller enbart vuxna. Svensk sällskapsspelskultur borde lyfta sig några snäpp. Det finns en värld att upptäcka.