Turistens klagan och fascination

Med detta personlighetsbagage har hon begivit sig ut i Europa för att för tredje gången försöka få styr på sin bild av kontinenten. I två tidigare böcker – Resans syster, poesin (1994) och Den nya kvinnostaden (2005) – har hon redovisat sina föregående försök. Den här gången slår hon följe med floder, först Rhône, sedan Rhen och slutligen Themsen. Hon söker sig till deras respektive källor och följer dem i tur och ordning till havet.

Visst kan Nina Burtons vilja att omfatta allt stundtals driva henne in i ett slags turistbroschyrsprosa. Hon måste ju bara få med ditt och datt om Nibelungenlied och Loreley, om Salter’s Steamers och stadsomvandlingen av Dockland i London. Men hennes lika okuvliga vilja att ständigt söka ”bakgrund och sammanhang” kommer henne snart till räddning. Den enskilda informationen bringas att samspela med andra uppgifter. Bit läggs till bit och fram träder en bild som finns på stort avstånd från turistbroschyrsvärldsbilden, ja, en livsinställning som skiljs med en avgrund från turistbroschyrsintentioner och turistbroschyrsbelåtenhet.

Ta bara det här med vattnet. ”Jag tycker det är vackert att vattnet jag dricker har flutit genom en oändlig ström av människor, djur och växter. Det är en flytande stafett som binder ihop planetens liv”, skriver hon inledningsvis. Sedan återkommer hon med uträkningen att 40 000 liter vatten måste ha runnit genom hennes nyss avlidna mamma. Ytterligare senare tänker hon sig att Themsen strömmar också genom engelsmännen, inte sällan som öl eller te. Bryggerierna kring floden har varit legio, och te värmer i regnet. En vattendroppe som lämnar Kemble eller Seven springs, upplyser hon, har innan den når havet blivit drucken och renad åtta gånger.

Perspektiven är typiska för Nina Burtons blick. Tiden är för henne lika närvarande som rummet. Det är ingen tillfällighet att hon mot slutet av sin framställning stannar framför observatoriemuseet i Greenwich och rör vid en 4 500 miljoner år gammal meteorit. Sitt starkaste uttryck vinner det väldiga tidsperspektivet annars redan vid Rhône, när hon besöker Ardèche och Orgnacs grotta. ”Jag har kommit hit med hjälp av en bensin som raffinerats av hundratusenåriga växtdelar och är i en värld som formats innan några människor fanns”, kommenterar hon landskapet av raukar och klippvalv. I själva grottan kan hon se de målningar som en kvinna fann 1994, målningar av kattdjur, björnar och noshörningar, konstskickligt utförda med skuggningar och perspektiv – och kanske 30 000 år gamla. Föreställningen om bildkonstens historia som en framgångssaga mot allt bättre återgivningsteknik skakar ögonblickligen sönder.

Tidsdjupet kan föranleda tankar om moderniteten. År 2004 tvingade en fiskare på Rhône motvilliga myndigheter att undersöka vattenkvaliteten. Han var ute efter att få bevisat att fisk från floden var god föda, vilket åtskilliga konsumenter hade börjat tvivla på eftersom så många döda sjöfåglar hittades på stränderna. Undersökningen visade dock att hela floden var förgiftad, och allt fiske blev omedelbart och varaktigt förbjudet. Kemiska industrier och statliga reningsverk hade släppt ut oerhörda mängder av miljögiftet PCB. Och kärnkraftverket i Tricastin hade vid ett par tillfällen låtit uran läcka ut i floden.

Burton gör nu en burtonsk reflektion, ställer samman vad hon har sett i Orgnacs grotta med vad hon har fått veta om kärnkraftverket i Tricastin:

Omigen tänker jag på tiden. Det ligger minst 25 000 år mellan oss och paleolitikums gåtfulla grottbilder. I en ännu väldigare tidsrymd, ja kanske i 100 000 år, måste det dödliga kärnkraftsavfall som produceras i Tricastin gömmas i någon grotta för att skydda alla efterkommande. Så villigt vi låter miljoner generationer ansvara för våra bländande decennier. Nog innehöll stenålderns grottor ett ödmjukare arv.

Som resenär illustrerar Burton hur mycket den kan se som skaffar sig kunskap som gör det möjligt att se vad man ser. Landskapet kring floderna och städerna och byarna som finns längs stränderna är bemängda med avtryck, rymmer spår av individer som har levt här och händelser som har timat här. Inte sällan finns det skäl att referera till romarna, som odlare och stadsgrundare, som konstruktörer av termer och broar. Och det finns skäl att påminna om gestalter som Nina Burton känner sig befryndad med, tidigare ”stor-frågare” och ”alternativa kartritare”. Vid Rhône handlar det om Petrarca, som tillbringade sin barndom i Avignon och återvände dit som 22-åring. Vid Rhen handlar det om Erasmus, som främst förknippas med Rotterdam men som dyker upp redan i Basel, där han tillsammans med Hans Holbein den yngre och Paracelsus huserade hos boktryckaren Froben. Vid Themsen handlar det om Roger Bacon men också om Richard Burton, som hade rätt om var Nilen rann upp, och Robert Burton, som skrev The Anatomy of Melancholy. Alla de nämnda odlade ”kärleken till samtalet och stilen” och ”lusten att från källorna knyta ihop Europa”.

Jag tillåter mig en petimäteraktig anmärkning. Petrarca hade begrundat hur antikens förutsättningslösa kunskapssökande och fria intellektuella diskussion hade betvingats av kristen politisk korrekthet. Som lärd och boksamlare önskade han väcka rösterna från det gamla Aten och Rom till liv, göra dem delaktiga i sin samtids meningsutbyte. Burton tänker sig att Petrarca själv visste att han var inspiratör till ”renässansen” och att han betraktade den kristna politiska korrekthetens era ”som en parentes, en medeltid”. Men så var det inte. Anders Bergman har nyligen gett besked därom i en liten elegant volym i Italienska kulturinstitutets skriftserie, Petrarca och litteraturen. För Petrarca existerade endast ”den visa antiken och den barbariska tiden därefter”, skriver Bergman och anför en uppsjö citat till stöd för sitt påstående, till exempel: ”Jag lever, men är full av förakt över mitt öde, som låtit mig födas till dessa trista tider och leva i de värsta år.”

Hos Burton finns något av samma vantrivsel i samtiden. Lika fascinerad som hon är när hon får redogöra för förutsättningarna för ålens orienteringsförmåga, för bakgrunden till schweizarnas färdighet som urmakare eller för de betingelser som tvingade kelterna att släppa kontrollen över Rhens, Donaus, Saônes och Rhônes vattenvägar och bege sig till Bretagne, Cornwall, Wales, Irland, Skottland och Isle of Man, lika sorgsen är hon när hon förmedlar ögonblicksintryck från en ”frossarfarkost” på Rhône eller ”sensationsfyrverkerier” vid Rhône, från en stadsdel i Wiesbaden vid Rhen som har förvandlats till ”spa und casinotown” eller från Southend, där hon ”pliktskyldigt” följer ”den feta popcornlukten några kilometer bland spelhallar, bungy jump och blinkande skyltar som Electric Avenue, Palace of Fun och Happidrome”.

Jag har lätt att dela både Nina Burtons fascination och hennes sorgsenhet. Jag läser hennes enastående bok i stark kontakt med båda stämningarna.