Schamaner eller charlataner?

Ur ett scientologiskt perspektiv är svaret utmärkt. Medan andra organisationer kämpar med att få ut sitt budskap, föredrar scientologerna en stegvis introduktion i kontakt med rörelsen. Att gemene man kopplar scientologin till kända och framgångsrika personer är därför närmast planenligt. Men tyvärr, ur rörelsens synvinkel, stannar inte svaren där. Efter Tom Cruise kommer andra associationer: till utomjordingar, en fantastisk kosmologi och ett sektliknande beteende.

På 1970-talet var scientologins hemligheter ännu tämligen väl dolda, men nu har böcker, domstolsfall och inte minst internet gjort hårt bevakad information tillgänglig på ett helt nytt sätt. IT-erans transparens innebär att det är det svårt att hålla något hemligt, vilket orsakar en identitetskris för många esoteriska rörelser.

Journalisten och Pulitzerpristagaren Lawrence Wright hör till dem som har granskat scientologin. Första gången år 2011 i ett reportage om manusförfattaren Paul Haggis (Million Dollar Baby, Crash), som då nyligen hade lämnat rörelsen. Nu har Wright följt upp denna artikel med en bok, som efter att den kom ut i januari gick direkt in på topp tre på New York Times bästsäljarlista för facklitteratur.

Going clear är omfattande (448 sidor), genomarbetad och medryckande. Det sistnämnda har givetvis att göra med att scientologin är en bra berättelse. Religion i kombination med pengar, sex och makt säljer bra. Men det beror också på att Wright låter sig fascineras. Han är förvisso kritisk till rörelsen, men han är ingen svartsynt cyniker, utan har förmågan att både förundras och se nyanser.

Wrights metod blir tydlig när han skildrar scientologins grundare L Ron Hubbards (1911–1986) liv. När det gäller Hubbards biografi står två berättelser mot varandra: scientologernas messianska tolkning och kritikernas bild av en karismatisk lurendrejare. Styrkan hos Wright ligger i att han sin kritik till trots är mer intresserad av att berätta än att bedöma.

I Hubbards biografi finner Wright tre nycklar till en förståelse av scientologin. Först Hubbards möte med Freud och psykoanalysen. Här grundas intresset för människans natur och mentala konstitution. Därefter hans tid som enormt produktiv pulp fiction-författare inom framför allt genren science fiction under 1930-talet. Genom detta hantverk utvecklar han sin kreativitet och förmågan att skapa alternativa världar. Slutligen den religiösa pusselbiten, som består av Hubbards engagemang i det fria och ibland ockult präglade, andliga sökandet i Kalifornien under efterkrigstiden.

Hubbard framställs som en mångsysslande lycksökare, som uppvisar ett enormt självförtroende men samtidigt kämpar med ett mindervärdeskomplex. Det är ett bitvis gripande porträtt av en man som fyller glappet mellan ideal och verklighet med myter. Men betyder det att Hubbard är en lurendrejare? Det svaret är för enkelt, menar Wright. Hubbard själv trodde utan tvivel på sitt eget projekt. Somliga har hävdat att han var galen, eller schizofren närmare bestämt, men som Wright påpekar talar hans högt utvecklade produktivitet mot detta. I stället föreslår han att Hubbard är ett slags schaman i moderniteten. Hos Hubbard finns, menar Wright, flera drag som normalt förknippas med schamanen: det visionära, den otydliga gränsen mellan illusion och verklighet, rollen som guide på en andlig resa och uppgiften att läka en gemenskap genom en sådan resa.

Hubbards genombrott kom år 1950 med självhjälpsboken Dianetics. Här finns grunden till det som blir scientologin. Formen är dock psykoanalys och inte religion, även om det är en flytande gräns mellan dessa företeelser. Hubbards teori är att människans hjärna registrerar allt smärtsamt som drabbar henne. Dessa trauman skapar blockeringar, så kallade engrams. Genom en form av terapi (auditing) kan dessa blockeringar lokaliseras, bearbetas och lösas upp. När det sker blir en person clear, eller rensad, vilket får en rad positiva effekter i form av hälsa, framgång och kreativitet.

Boken sågades av vetenskapssamhället, men blev en försäljningssuccé. Ett par år senare utvecklade Hubbard teorin från detta självhjälpsprojekt till religionen scientologi.

Det som fascinerar med scientologin är kombinationen av urgammalt och hypermodernt. Den grundläggande metafysiken är klassiskt gnostisk: den sanna verkligheten är andlig, sägs det, medan den materiella värld vi rör oss i är en lägre skenvärld. Människan är inte sin kropp, utan hon är en evig ande som bor i en kropp. Frälsningen handlar om att uppnå insikt om detta. Hubbard kunde ha kommit bra överens med senantika filosofer som Mani och Valentinus – eller med Matrix-filmernas skapare, för den delen.

Skepnaden är emellertid modern. Scientologin förstår sig själv, som namnet antyder, som en vetenskap. Hubbard har utvecklat en metod, som tillämpas med teknologiska hjälpmedel – exempelvis den e-meter som används vid auditing. Här finns rationalism och optimism: den som tillämpar metoden korrekt kommer att nå utlovade positiva resultat. Guds vägar är med andra ord inte outgrundliga; människan kan få kontroll, hon kan bemästra kosmos.

För en utomstående framstår scientologin som excentrisk, ändå lyckas den attrahera många någorlunda vanliga människor. Orsaken torde vara dess pragmatism; ännu ett modernt drag. En modern människa övertygas sällan till att byta världsåskådning genom argument. Mer avgörande är erfarenheten. Att se är att tro. Scientologin möter människor med en erfarenhet: den nyfikne prövar deras metod och märker – kanske – att den fungerar. Erfarenheten skapar ett förtroende som gör det möjligt att så småningom ta till sig kosmologin och trossatserna. I pingstväckelsen och karismatisk kristendom finns samma postmoderna ordning: först erfarenheten, sedan läran.

I inledningen anger Wright att han skriver för att förstå varför människor dras till scientologin. Tyvärr lyckas han inte helt med denna föresats. Fokus hamnar för mycket på Hubbard och prästerskapet av särskilt hängivna scientologer inom organisationen Sea Org. För att förstå attraktionskraften hade det krävts en bredare bild av scientologins roll i de vanliga troendes liv.

Wrights journalistiska ärende framträder tydligast i bokens andra och tredje del, där fokus ligger på rörelsens utveckling efter Hubbards död. Här beskrivs en auktoritär rörelse, präglad av sträng disciplin och maktmissbruk. I bakgrunden svävar frågan om vilket skydd det är rimligt att religionsfrihetslagstiftningen ger organisationer av detta slag; en fråga som också artikuleras i bokens epilog.

Historien om scientologin är en bra berättelse – kanske bitvis för bra. Wright kommenterar att Hubbards mer extravaganta läror tenderar att skymma de skarpsynta iakttagelser om människans natur som han faktiskt gör. På samma sätt skymmer de drastiska och destruktiva inslagen i Hubbards liv och rörelsens historia vardagen. Exempelvis sägs här mycket lite om hur rörelsens imponerande organisation har byggs upp. Jag har inga problem att förstå att en karismatisk och bitvis labil person kan skapa en religiös kosmologi – men vem byggde denna omfattande, disciplinerade och världsomspännande organisation? Vem skapade administration, byråkrati och vardag i rörelsen? Om det var Hubbard, är detta något som Wrights porträtt av honom inte förklarar. Kan en schaman faktiskt organisera en kyrka?