Författaren som förkunnade ”författarens död”

Den 25 februari 1980 åt Roland Barthes lunch tillsammans med flera eminenta personer, bland andra François Mitterrand som ett år senare skulle väljas till Frankrikes president och Jack Lang, framtida kulturminister. Barthes lämnade lunchen, som ägde rum i Maraiskvarteret, tidigt och beslöt sig för att promenera till Collège de France som då var hans arbetsplats. När han skulle gå över rue des Écoles blev han påkörd av en skåpbil. Skadorna ansågs till en början inte vara livshotande men patientens tillstånd förvärrades. Den 26 mars dog Roland Barthes.

Han stod då på toppen av sin karriär. Han var professor vid Collège de France, hans sista bok hade blivit något av en bästsäljare, han kunde välja och vraka mellan inbjudningar till världens prestigeuniversitet, han tillbringade sina nätter på huvudstadens mest fashionabla nattklubbar tillsammans med personer som Yves Saint Laurent och Andy Warhol. Mot alla – eller åtminstone många – odds hade hans liv blivit en framgångssaga. Bättre än någon annan (Claude Lévi-Strauss får ursäkta) representerade han, åtminstone utåt, tidens modefilosofi strukturalismen.

Barthes föddes 1915 i Cherbourg. Redan ett år senare stupade hans far i det stora kriget. Han tillbringade sina första år i Bayonne i sydvästra Frankrike. År 1924 flyttade den lilla familjen till Paris och till de kvarter på vänstra stranden där Barthes skulle bo resten av sitt liv tillsammans med sin mor.

Han växte upp under ytterst knappa omständigheter som förvärrades av att han i tjugoårsåldern drabbades av tuberkulos som tvingade honom till långvariga vistelser på sanatorium. Läkarna påstod att det var de kvarvarande sviterna av denna sjukdom som gjorde att han inte överlevde olyckan på rue des Écoles. Sjukdomen och familjens prekära ekonomi hindrade Barthes att komma in på någon av ”de stora skolorna” som vanligen var – och väl fortfarande är – den säkraste vägen till en framgångsrik karriär i Frankrike. Hans ställning var redan från början marginell med perifera jobb. Genom en vän blev han fransk lektor i Bukarest och något liknande i Egypten. Ett tag talades det om en post i Uppsala. En riktig akademisk karriär tycktes stängd.

Roland Barthes flöt till synes planlöst omkring. Han studerade humaniora, då främst den franska litteraturen som på något vis redan från början var hans riktiga hemland. Visst kom han att uppskatta både Goethe och Brecht men något modernt främmande språk lärde han sig aldrig. Musiken blev tidigt viktig för honom. Han spelade piano – en kärlek som skulle vara livet ut, och då speciellt Robert Schumann. Under en period tog han sånglektioner men hans svaga lungor tvingade honom att sluta, men de tvingade honom aldrig från att sluta röka. Han involverades i en teatergrupp som spelade klassiker och lite senare kom han att bli en de första att propagera för Brechts teater.

Kultur och tragedi från 1942 är hans första publicerade text och det finns inte mycket i den som tyder på framtida storhet. I stället finns här en ganska konventionell blandning av humanism och marxism som inte var ovanlig för tiden. Han talar om massorna som varande korrumperade av en falsk kultur och hävdar att under tragedins storhetsperioder ”har mänskligheten kunnat finna en tragisk existentiell vision och, möjligen för gångs skull, så är det inte teatern som imiterar livet utan livet som av teatern får en värdighet och en i sanning storartad stil”. Sådana storvulna ord hörde man sällan från en senare Barthes.

Det skulle dröja ytterligare elva år innan Barthes hittade sin egen röst och stil eller rättare sagt den första av sina egna röster och stilar med boken Litteraturens nollpunkt, som blev ett slags manifest för ett nytt slags litteratur. Han vänder sig mot en realistisk typ av roman och letar istället efter en vit skrift som bryter mot traditionella förväntningar av hur en roman ser ut. I denna uppgörelse med vissa traditionella litterära former finns inslag av marxism men de som vill göra Barthes till en marxistisk kritiker har nog en nästintill omöjlig uppgift. Det är ett antiromantiskt projekt. Barthes skulle lite senare tala om ”författarens död”, nämligen den författare som närmast gudalikt skapar sitt verk ur intet. I den strukturalistiska kritiken blev författaren istället ett redskap för lingvistiska regler.

Som modell för denna vita skrift stod bland andra den Camus som skrev Främlingen, medan den allegoriska humanism som Camus hemföll till några år senare i Pesten inte alls passade in i Barthes litteraturmodell. Till omfånget var Litteraturens nollpunkt föga omfattande men den blev ändå något av en sensation i de i och för sig ganska begränsade kretsar som intresserade sig för dylika ämnen. Den kom att framstå som ett manifest både för en ny kritik och en ny litteratur. Den nya romanen fick i Barthes en av sina första försvarare. Den litteraturens degrézérosom i Barthes hade funnit sin teoretiker hade i Alain Robbe-Grillets romaner hittat en praktik som radikalt bröt med Sartres humanism. Sartre må ha varit hur radikal som helst i sina politiska ställningstaganden men i sin litterära praktik, i romaner som Frihetens vägar, kom han alltmer att framstå som närmast reaktionär eller åtminstone konservativ. I det tilltagande strukturalistiska klimatet var Sartre motståndaren, fadersfiguren som måste störtas.

Konflikten mellan existentialism och strukturalism började under 1950-talet. Den var väl inte så märkbar i den alltid eklektiske Barthes som hämtade modeller och förebilder lite varstans. Tydligast var den mellan Sartre och antropologen Claude Lévi-Strauss som använde sig av en förklaringsmodell vars statiska strukturer inte alls gillades av Sartre som menade att människan väljer sig själv. Hon är alls inte fjättrad i några mer eller mindre påhittade strukturer.

Relationen mellan Lévi-Strauss och Barthes var något reserverad. När Barthes bad honom att bli rådgivare för den doktorsavhandling han planerade men aldrig skrev avböjde Lévi-Strauss, som med de flesta av sina verk hade vetenskapliga ambitioner som Barthes saknade.

Trots att Barthes till slut hamnade på toppen av sitt lands akademiska karriärstege rådde det alltid en viss ömsesidig misstro mellan honom och många ”vanliga” professorer, lessorbonnards. Dessa, menade han, stod för en förkalkad, trist och faktapositivistisk syn på litteraturen och studiet av den. Hans motståndare menade å sin sida att Barthes var en charlatan som inte hade något nytt att säga men skickligt dolde denna tomhet genom att använda en komplicerad vokabulär som ville ge intryck av vetenskaplig exakthet där ingen sådan fanns.

Att Barthes älskade litteratur är ingen nyhet men det är oklart om man ska kalla honom litteraturkritiker. Kanske det, men andra möjliga yrkestitlar är semiolog eller semiotiker eftersom han snabbt kom att etablera sig som det kanske ledande namnet i den modevetenskap som hämtade inspiration från lingvistiken, speciellt från Saussure och hans Cours de linguistiquegénérale. Från lingvistiken extrapolerade man sedan dess metod till andra fenomen. Det slutliga målet var att läsa hela samhället som man läser en text.

I några tidskriftsartiklar studerade Barthes sin franska samtid. Det kunde handla om ämnen som fribrottning, Tour de France eller den första världskongressen för tvättmedel som ägde rum i Paris 1954. Artiklarna samlades i bokform under titeln Mythologies och blev Barthes första lite mera populära framgång. Det var en ideologisk kritik av masskulturens språk och en semiotisk dekonstruktion av detta språk. Han ville visa att det rörde sig om samtida myter som styrdes av en helt egen logik som han med lätt hand och en god portion ironi blottlade. Det var samtidens aldrig uttalade mytologier som han tyckte sig kunna tydliggöra genom att så att säga filtrera dem genom en av Saussure influerad semiologi.

Under denna tid var lingvistiken den övergripande vetenskapen som alla strukturalister med självaktning refererade till. Lévi-Strauss gjorde tillsammans med Roman Jakobson en virtuos läsning av en dikt av Baudelaire. De fick den att framstå som ett exempel på bestämda språkliga strategier och lingvistiska lagar, och det till den grad att mången läsare tycker att poesin försvinner. Jacques Lacan hävdade i för de flesta av oss ogenomträngliga skrifter och föreläsningar att människans undermedvetna var strukturerat som ett språk.

Alla dessa tendenser fanns i de böcker som redan nämnts men skulle blomma ut i full skala i de som följde: Système de la Mode från 1967 och S/Z tre år senare. Den första handlar inte om mode i sig utan om det sätt man talar och skriver om det. Barthes renodlar här och tillämpar mera systematiskt metoden från Mytologier och visar hur modespråket är ett alldeles eget, slutet system. Barthes säger att ”det handlar om att i ett enkelt budskap – beskrivningen av en klänning på modet – visa hur olika betydelsesystem lagras på varandra; å en sidan det som man skulle kunna kalla ’klädkoden’ som styr ett visst antal sätt att använda den, och å andra sidan retoriken, det vill säga det sätt som modetidningen uttrycker denna kod och då hänvisar till en viss världsbild, till en ideologi. Den semiologiska analysen låter oss placera ideologin i den allmänna betydelseläran.”

S/Z framstår för mig fortfarande som strukturalism när den är som mest extrem. Barthes benar upp och dissekerar en novell av Balzac ner till dess minsta beståndsdelar. Förvisso en virtuos uppvisning av tekniskt avancerad litteraturkritik men ganska snart blir den strukturalistiska apparaten så avancerad och skrymmande att den, åtminstone för mig, skymmer Balzacs text. Analysen i S/Z blir ett mål i sig, som om Barthes ville säga: se vad duktig jag är, se vad jag kan göra. Och kanske var det delvis motiv av det slaget som låg bakom boken. Den är resultatet av ett tvåårigt seminarium vid École pratique des hautes études, som under många år var hans akademiska hemvist.

Han kände sig länge, ja, kanske hela livet, som en outsider. Han hade ingen fin examen från en fin skola. Att han dessutom var homosexuell förstärkte denna känsla. Så S/Z kan läsas som ett uttryck för ett slags revanschbegär där han visar att han kan slå de etablerade akademiska litteraturvetarna i vetenskaplighet, noggrannhet och metodisk stringens. Han hade några år tidigare råkat i ett häftigt gräl med ledande representanter för det akademiska etablissemanget genom att läsa Racine på ett nytt och personligt vis. För detta blev han skarpt tillrättavisad av René Picard – en ledandesorbonnards – som klandrade honom för ”äventyrliga konstruktioner, galopperande systematiseringar, sexuell besatthet, absurditeter”, och – ve och fasa – ett systematiskt bortseende från akademiska arbeten. Det var två världar som kolliderade eller kanske, skulle det visa sig, som rörde sig i parallella banor som helst skulle ha så liten kontakt som möjligt med varandra.

Det är lätt att entydigt ta ställning för Barthes, förklara honom som vinnare eftersom hans böcker ständigt kommer ut i nya upplagor medan Picard knappast längre är känd annat än för bataljen med Barthes. Men kanske var han ändå något på spåren. Barthes var ingen savant, ingen lärd akademiker. Ibland närmast koketterade han med sin dilettantism, ett ord som går tillbaka till ett latinskt verb som betyder njuta eller glädjas. Visst hade han läst flera böcker än många andra och begripit mer än de flesta, men det verkade alltid vara något osystematiskt över hans läsning.

Böcker som Système de la Mode, S/Z, bråket med Sorbonne – allt detta visar att han kunde var lika akademisk och polemisk som sina fiender. Men det skulle visa sig att strukturalismen i sina strängaste former hade vad han själv kallade en steriliserande effekt på honom, tvingade in honom i ett sätt att läsa texter som fick honom att känna sig begränsad.

I början av 1970-talet hade Barthes en sådan ställning att han kunde göra ungefär vad han ville och då valde han att avstå från allt som liknar avhandlingsarbete. Bokförlaget Le Seuil hade en serie kallad Ecrivains de toujours som bestod av illustrerade introduktioner till framstående författare. År 1975 var det dags för Barthes att få en volym tillägnad sitt författarskap. Han skrev den själv (och recenserade den också i tidskriften La Quinzainelittéraire – alltså en artikel av Barthes som handlade om Barthes om Barthes). Till formen knyter han an till den fragmentariska stil han börjat odla tidigare men satt i system i Le plaisir du texte. Den stränge strukturalisten är på väg att förvandlas till en oansvarig textnjutare som inte längre bedömer en text utifrån dess lingvistiska strategier eller utifrån vad den kan tänkas säga om det borgerliga subjektet utan utifrån textens förmåga att generera nöje och njutning, plaisir et jouissance. Barthes upphör att vara en kritiker eller sociolog eller semiotiker som underordnar sig texten utan blir i stället en läsare som använder sig av den för sina egna subjektiva behov och manar sina läsare att följa hans exempel. Han drar sig tillbaka från det kritiska uppdraget för ”om jag accepterar att bedöma en text utifrån dess nöje kan jag inte längre tillåta mig att säga: den är bra, den är dålig”.

Barthes började nu alltmer odla den fragmentariska, subjektiva formen, en form som legat honom varmt om hjärtat alltsedan hans första bok om Michelet. Det var en form som inte var särskilt gångbar i den akademiska miljö där han försökte skapa sig en karriär. När han väl hade lyckats med det så kunde han göra som han ville. Att det var en ny Barthes framgick med allra största tydlighet i den bok som blev hans största framgång i bokhandeln, Fragments d’un discours amoureux från 1977 där han beskriver kärlekens gester, röster, tonfall i vad som blir ett kärleksspråkets fenomenologi. Han använder litterära förlagor – Goethe, Proust, Heine, Novalis – men det är ingen lärd kommentar till dessa utan ett hänsynslöst och subjektivt utnyttjande av tidigare praktikanter av kärlekens många diskurser. Det är en bok som egentligen är omöjlig att kategorisera – en subjektiv essä med starka skönlitterära inslag. Och just skönlitteraturen skulle alltmer komma att locka honom.

Det ryktades om att Barthes själv höll på att skriva en roman, men han kom aldrig så långt. Hans sista föreläsningsserie vid Collège de France handlade om förberedelser för romanen. Det blev en lite självupptagen meditation över hur verket blir till och där han verkar vara lika intresserad av en haiku som av Flaubert och Proust. Tonen är omisskännligt Barthes’, subjektiv och analytisk men också tilltagande melankolisk. Den slutar i ett erkännande av ett slags misslyckande: ”Vad skulle vara föreläsningsseriens avslutning? Verket självt.” I den bästa av världar hade hans kurs avslutats med publiceringen av Verket men det förblir frånvarande.

Barthes mor dog i oktober 1977. Hennes död försatte honom i djup depression som han aldrig lyckades ta sig ur. Sorgen blev bara djupare, så djup att somliga har spekulerat om att det kanske inte var en olyckshändelse att den där skåpbilen körde på honom. De sista åren av hans liv vetter mot det tragiska och han har själv skrivit om dem i fragmentariska anteckningar som har publicerats. Han yttre framgångar dolde en tilltagande inre misär. Olyckliga och tillfälliga erotiska relationer gav honom kanske en kortvarig jouissance men ingen plaisir.

Det är nu mer än 30 år sedan Barthes dog. Vad finns kvar av verket? Strukturalismen försvann och ersattes av poststrukturalismen som också den har övergått i något annat, ännu så länge oklart vad. Några av Barthes texter utgör närmast kanoniska bidrag till båda dessa riktningar, som inte alltid är lätta att skilja. Strukturalismen i sin strängaste form har väl aldrig varit tydligare än S/Z men i Fragments d’un discours amoureux är det svårt att hitta den.

Till skillnad från sina strukturalistiska kolleger Michel Foucault och Claude Lévi-Strauss har Barthes speciella sätt att skriva om omvärlden och om litteratur aldrig bildat någon skola. Han har på så vis inga efterföljare. Hans stil, hans sätt att se på världen, var alltför personliga för att förvandlas till redskap som andra kan använda.

Visserligen har hans bok om sig själv ansetts vara den paradigmatiska postmoderna självbiografin men jag har svårt att se hur stilen och metoden generellt skulle kunna anammas. I och för sig finns det anledning att beklaga detta eftersom bokfloden varje år är full av långa och pretentiösa memoarer och biografier där författarna är i färd att konstruera monument över sig själva. De flesta av dessa skulle må bra av att lära sig lite av Barthes med lätt hand utförda dekonstruktion av det egna jaget.

Vid första påseende kan hans samlade verk göra ett lite spretigt intryck, böcker och essäer i de mest skilda ämnen. Mycket är i allra högsta grad tillfällighetsskriverier med kortvarig livslängd men sammantagna och i efterhand finns här ett slags komplex enhet eller helhet. Kanske utgör det till slut det Œuvre– det verk – som han efterlyser i slutet av sin sista föreläsning.

Då kommer det att visa sig att Barthes, som ofta kallas litteraturkritiker, var något mer och annat, nämligen en författare in hisown right där texterna inte längre är parasitära på olika litterära förlagor utan lever sitt eget liv. Det vill säga: numera läser man Barthes inte i första hand för att lära sig något om andra författare. Man läser Barthes för att lära sig något om Barthes.

Han har blivit författare med en egen stil, temperament och sätt att se på världen. Han skapade en ny genre som han själv fulländade och som verkar ha dött med honom. För mig framstår han som en av de verkligt betydande franska skribenterna under senare halvan av 1900-talet. Andra får avgöra i vilket fack de vill placera honom. Om det nu alls ska vara nödvändigt.