Den existentialistiske tennisspelaren

Jag är alltid annorlunda heter en avhandling om Lars Gustafssons författarskap. Det är en bra titel såtillvida att den sätter fingret på ett centralt inslag i författarens självbild. Det är uppenbart att Gustafsson vill se sig själv som den som inte låter sig fixeras. Liksom existentialisterna vill han vara den föränderlige, som gång på gång rycker upp sina bopålar för att börja om från början.

På många sätt finns det fog för denna självbild. Det är sant att det finns mycket av omprövningar och tvära kast i Gustafssons liv och författarskap. Likväl kan man bakom föränderligheten också hitta mycket som är konstant. Det vimlar av formuleringar, motiv och hela idékomplex som återkommer från bok till bok.

Detta behöver givetvis inte vara en nackdel. Det påminns vi om i en volym med titeln Tre korta klassiker, utgiven av Modernista. Det är en nyutgåva av tre av Gustafssons romaner: Tennisspelarna (1977), En biodlares död (1978) och En kakelsättares eftermiddag (1991).

Detta urval speglar både föränderligheten och konstansen i Gustafssons författarskap. Vid en första genomläsning kan de tre berättelserna visserligen framstå som spretiga och mycket olika varandra. Ändå finns där ett antal teman som ofta återkommer i olika förklädnader.

Det visar redan Tennisspelarna, den första av de tre romanerna i Tre korta klassiker. Det är en underbart rolig blandning av självbiografi, skröna och filosofisk kåserisamling, som i komprimerad form innehåller många av de viktigaste komponenterna i Gustafssons författarskap.

Tennisspelarna börjar som en någorlunda trovärdig skildring av berättarens upplevelser under ett år som gästprofessor i skandinavisk litteratur vid universitetet i Austin, i Texas. Kanske finns det också en kärna av sanning i berättelsens huvudhandling – konflikten mellan universitetets rektor och två politiker som på maffians uppdrag vill avskaffa den akademiska friheten. Men hos Gustafsson växer denna berättelse ut till en farsartad skröna med politiska, konstnärliga och existentiella dimensioner. Skrönan fungerar i sin tur som avskjutningsramp för ett bländade fyrverkeri av filosofiska kåserier om sådant som Nietzsche, Strindberg, språkfilosofi, tennis, zenbuddism, cybernetik och mycket annat.

resultatet av denna säregna blandning är mycket underhållande. Tennisspelarna är utan tvivel den roligaste av Gustafssons böcker (och det vill inte säga lite!). Om man aldrig förut läst något ur detta märkliga författarskap, är det här man ska börja.

Likväl är det nog ändå En biodlares död som har störst förutsättningar att leva upp till beteckningen ”klassiker”. För det talar den lista över förra århundradets 100 viktigaste böcker, som i anslutning till millennieskiftet publicerades i en fransk litteraturtidskrift. De enda svenska texter, som nämndes där var En biodlares död och Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga (och den sistnämnda kom ju strängt taget redan 1891, åtminstone i Sverige).

I En biodlares död har inslaget av skröna tonats ner. I berättelsens centrum står den förtidspensionerade läraren Lars Westin. Han har varit gift, men nu lever han ensam i en vinterbonad sommarstuga i norra Västmanland, där han ägnar sig åt biodling och drömmar om det förflutna.

Denna lugna tillvaro skall dock inte bli slutstationen på Lars Westins livsresa. En dag händer något, som får honom att inse att det inte går att undandra sig livets realiteter. Han känner plötsligt en allt starkare buksmärta, som tvingar honom att se på världen med nya ögon.

Att smärtan förebådar hans egen död förstår läsaren mycket snart, men Lars Westin själv vägrar att acceptera den slutsatsen. När dödsdomen slutligen anländer i ett brunt kuvert från Västerås sjukhus kastar han det oläst i brasan, och i sina tankar upprepar han ett av romanens existentialistiskt färgade ledmotiv: ”Vi börjar om igen. Vi ger oss inte.” Därmed har han också gjort ett existentiellt val. Istället för att överlåta sin död åt den medicinska expertisen väljer han att själv ta den på sig.

Valet släpper loss ett plötsligt skred i Lars Westins verklighetsuppfattning. Nu förstår han att han egentligen aldrig har levt ett autentiskt liv; han har bara passivt väntat på att livet skulle komma till honom. Samtidigt växer det fram en insikt, som fungerat som ett ledmotiv i Gustafssons hela författarskap – att varje människa själv måste ge mening åt sitt liv. Istället för att skjuta över ansvaret på Gud eller överheten måste vi själva skapa våra livsvärden.

Denna insikt utgör också det centrala budskapet i En kakelsättares eftermiddag, den kortroman från 1991 som avslutar Tre korta klassiker. Här berättar Gustafsson om hantverkaren Torsten Bergman, som fått ett svårhanterligt uppdrag. Under ytterst oklara omständigheter ska han under en kaotisk eftermiddag renovera en kakelvägg, men han saknar såväl verktyg och arbetsmaterial som tillräckliga instruktioner från sin uppdragsgivare. Det är därför inte särskilt överraskande att Bergmans ansträngningar rinner ut i sanden, vilket alls inte gör honom nedslagen. I stället upplever han en paradoxal blandning av munterhet och total desillusion som bottnar i insikten att varje människa har en möjlighet att själv skapa mening i en tillvaro som i sig är helt meningslös.

Denna insikt har uppenbarligen inspirerats av den existentialistiska tradition som under 1800-talet tog sin början med Kierkegaard och Nietzsche och under 1900-talet fördes vidare av Jean-Paul Sartre och Albert Camus.

det framgår redan av det oöversatta citat från Sartres filosofiska verk L’être et le néant, som inleder En kakelsättares eftermiddag. Citatet lyder: ”L’histoire d’une vie, quelle qu’elle soit, est l’histoire d’un échec.” (”Historien om vilken som helst liv är historien om ett misslyckande.”) Om vi tänker oss kakelsättarens eftermiddag som ett koncentrat av hans liv, blir det en träffande sammanfattning av handlingen i Gustafssons roman.

Detta kanske låter dystert, men så behöver man inte tolka det. Det framgår klart av vad Gustafsson skrivit i artiklar och essäer om Sartres författarskap. Gång på gång understryks där, att människan har en paradoxal möjlighet att omskapa sina misslyckanden till något meningsfullt.

Den viktigaste av de existentialistiska förebilderna för En kakelsättares eftermiddag är nog ändå Albert Camus (låt vara att denne ville svära sig fri från sitt beroende av existentialismen med den vilseledande motiveringen att den skulle ha varit en kristen tanketradition).

Hos Camus blir misslyckandet inte endast en väg till frihet. Han menar också att vi kan förhålla oss till vårt misslyckande på ett sätt som gör oss till lyckliga människor. Det framgår då han i den epokgörande essän Myten om Sisyfos (1942) skriver: ”Man måste tänka sig Sisyfos som lycklig.”

Utgångspunkten för Camus tolkning av Sisyfosgestalten är en passage i Homeros Odysséen som handlar om Tartarus, den del av dödsriket där illgärningsmän efter döden straffas för sina brott. Bland dessa missdådare finns Sisyfos, vars straff består i att han i all evighet måste rulla en väldig sten uppför en backe. I samma ögonblick som han når krönet rullar stenen tillbaka ner igen, och han måste börja om från början.

hos homeros uppfattas detta straff som ett evigt lidande, men Camus ger myten en helt annan tolkning. Han ser Sisyfos som prototypen för ”den absurda människan”. Med detta avser han en människa som gör uppror mot ”det absurda” – mot den absurditet som uppstår ur konflikten mellan å ena sidan livets grymma, brutala irrationalitet och å andra sidan människans längtan efter klarhet, enhet och begriplighet. Upproret är visserligen fruktlöst, men Sisyfos vägrar ändå att ge upp. Genom att vägra övervinner han sitt öde och når därmed en heroisk storhet som gör honom lycklig.

På samma sätt ska vi uppfatta kakelsättare Bergmans skenbart fåfängliga arbete i Gustafssons roman. Det understryks på många sätt, men framförallt i den kapitelrubrik som lyder: ”Vi måste tänka oss Sisyfos som glad.”

Det innebär att Gustafsson ansluter sig till en tradition som under åren efter andra världskriget fick ett starkt genomslag i den svenska litteraturen. Det ser vi hos författare som Eyvind Johnson, Karl Vennberg, Lars Ahlin, Werner Aspenström, Stig Dagerman, Lars Gyllensten och många andra.

Denna existentialistiska tradition har dock på senare år varit tillbakaträngd av postmodernistiskt inspirerade tänkare, som hävdat att människan saknar möjlighet att bestämma över sitt öde. Kanske kan återutgivningen av Tre korta klassiker bidra till att ge nytt liv åt existentialismen. Det skulle den förtjäna.