Loppet är kört

Några månader före avtalet publicerade den amerikanske forskaren och säkerhetsanalytikern Kenneth M. Pollack boken Unthinkable. Han är en av USA:s främsta experter på Mellanöstern, han har skrivit en rad böcker och ansvarat för stora forskningsprojekt om situationen i området. Han har varit säkerhetsrådgivare åt Clintonadministrationen och är idag knuten till Brookingsinstitutet.

Unthinkable är en utomordentligt imponerande bok. Den vittnar om Pollacks initierade kunskaper och stora kontaktnät bland ledande militära och politiska kretsar i Mellanöstern, men den är framför allt skriven utifrån ett strikt analytiskt och rationalistiskt perspektiv där olika handlingsalternativ värderas på grundval av erfarenhetsbaserade fördelar och nackdelar. Utgångspunkten för Pollacks analys är frågan hur USA, efter ett årtionde av resultatlösa förhandlingar och påtryckningar, ska förhålla sig till det faktum att Iran (med stor sannolikhet) står närmare än någonsin att kunna skaffa sig kärnvapen. En stor del av boken analyserar just olika strategier för att få stopp på Irans förmodade kärnvapenprojekt.

Många frågar sig med vilken rätt USA och EU över huvud blandar sig i Irans inre angelägenheter. Anledningen är att Iran har undertecknat både icke-spridningsavtalet (ISA) från 1968 och 1997 års tilläggsavtal, vilka fråntar landet rätten att utveckla kärnvapen och underställer det FN:s kontrollorgan IAEA. Avtalen medger emellertid såväl möjligheten att utveckla kärnenergi för fredliga och civila ändamål som att anrika uran. Att anrika uran-238 till uran-235 är nödvändigt för både civila och militära syften. För civila syften används låganrikat och för militära höganrikat uran-235. Iran hävdar konsekvent att det är just fredlig anrikning man är i färd med. ISA förutsätter dock att alla verksamheter deklareras offentligt och står öppna för IAEA:s löpande inspektioner. I motsats till alla andra länder med kärnenergiproduktion för fredliga ändamål, har Iran emellertid systematiskt sökt dölja sitt program och försvårat eller helt förhindrat IAEA:s kontroller.

Vilka bevis finns det då för att Iran bedriver anrikning av uran för militära ändamål? Enligt Pollack, som år 2002 hävdade att Irak hade massförstörelsevapen och ägnar ett helt avsnitt av sin bok åt en jämförelse mellan informationerna om Irak då och Iran i dag, finns det inga definitiva bevis, ingen ”smoking gun”. Men indicierna som talar för att Irans syfte är militära är trots allt överväldigande. Först och främst fick IAEA 2002, genom en iransk oppositionsgrupp, veta att landet hade en plutoniumfabrik i Arak och en anrikningsanläggning i Natanz. Och år 2009 uppdagades att landet hade byggt ytterligare en anläggning för urananrikning, nu underjordisk, i Fordow nära Qom. Först efter avslöjandena har Iran erkänt dessas existens och accepterat enstaka inspektioner.

För det andra har IAEA konstaterat att Iran anrikar uran i en omfattning och till en nivå som vida överskrider dess ytterst ringa behov av låganrikat uran för civila ändamål – sådant uran skulle Iran dessutom kunna köpa av Brasilien eller Argentina för en bråkdel av de kostnader man nu drar på sig. Och för det tredje har Iran de senaste tjugo åren gjort en rad satsningar som inte har något med civil kärnenergi att göra: Under 1990-talet engagerades den ökände pakistanske kärnvapenexperten Ali Khan av Iran, och de senaste åren har landet inlett samarbete med Nordkorea inom kärn- och robotteknologi. Men mest komprometterande är ändå att Iran bedriver sitt kärnenergiprogram i strid med gällande internationella avtal. FN:s säkerhetsråd har antagit sex enhälliga resolutioner med krav på att landet skall stoppa sitt anrikningsarbete och öppna anläggningarna för IAEA:s inspektioner. Det är bara Irans hårdnackade vägran att åtlyda besluten som lett till sanktionerna. Varför driver Iran sitt kärnenergiprogram till priset av ödeläggande ekonomiska sanktioner och internationell pariastatus, om det inte är för att mörka sin strävan att skaffa kärnvapen – hade programmet varit fredligt finns det ju ingen anledning att dölja det?

Men varför väcker just Irans kärnvapenansträngningar sådan oro i omvärlden? Indien skaffade ju sig kärnvapen 1974, Pakistan 1998 och Israel förmodas på goda grunder inneha dem, utan att ha drabbats av internationella sanktioner. En viktig skillnad är naturligtvis att ingen av dessa stater, i motsats till Iran, har undertecknat ISA. Mer avgörande för omvärldens reaktioner, och i synnerhet då västmakternas och Israels, är emellertid att Iran ses som en roguestate, en destabiliserande faktor i världens mest konfliktfyllda område, en stat som sedan 1979 har utgjort en ständig källa till terror och inre oro i grannländerna och till spänningar i hela området.

Till detta kommer dock ytterligare en omständighet som i högsta grad oroar såväl USA som andra stormakter, och det är risken att ett iranskt kärnvapeninnehav ger upphov till spridningseffekter. Särskilt stor anses sannolikheten vara att Saudiarabien skaffar sig kärnvapen för att balansera Iran och för att inte vara helt utlämnat till USA:s stöd. Enligt Pollack har ledande företrädare för kungahuset i Riyadh vid upprepade tillfällen varnat USA, bland annat Pollack själv, för att Saudiarabien, om Iran skaffar sig kärnvapen, tveklöst kommer att göra detsamma. Det Riyadh, liksom Gulfstaterna, framför allt fruktar är att ett kärnvapeninnehav skulle öka Teherans geopolitiska aptit och tvinga ut dem själva på ett sluttande plan av eftergifter och anpassning till iranska intressen. Bakom denna oro ligger ett tilltagande tvivel på att USA i det långa loppet har viljan och förmågan att skydda sina allierade i Mellanöstern mot ett kärnvapenbestyckat Iran. Farhågorna i Israel är likartade (inte minst vad avser USA) men inte identiska. Jerusalem fruktar i första hand inte, om man får tro Pollacks informationer, en direkt kärnvapenattack – denna tror man sig kunna avskräcka genom sin överlägsna andraslagsförmåga. Nej, oron gäller att Iran i skydd av sina kärnvapen skulle stimulera Hizbollah och andra grupper till att intensifiera sina terror- och missilattacker mot Israel och därmed underminera landets geostrategiska säkerhet och kanske även maktbalansen i Mellanöstern.

Konsekvenserna av ett iranskt kärnvapeninnehav skulle således kunna bli svåröverskådliga. Glöm inte att omvärlden med USA i spetsen de senaste två årtiondena har tvingats till såväl militära ingrepp som ekonomiska sanktioner för att stoppa Iraks, Libyens, Syriens och Irans ambitioner att anskaffa kärnvapen. Skulle Iran likväl lyckas i sina ansträngningar och om Saudiarabien följer efter, är det inte uteslutet att Turkiet och kanske Egypten står på tur. Skulle detta ske, har i realiteten den internationella ISA-regimen brutit samman. Sett ur detta perspektiv är frågan om Irans kärnvapenprogram inte begränsad till situationen i Mellanöstern, utan rör hela den globala ordningen och säkerheten.

Vilka möjligheter finns det då att få stopp på Irans kärnvapenprojekt? Egentligen föreligger bara två grundläggande förhållningssätt till Teherans ambitioner: antingen hindrar man landet från att anskaffa kärnvapen eller avskräcker det från att hota med eller använda dem de lyckats skaffa – prevention eller inneslutning (containment) med andra ord.

Pollack analyserar fyra olika vägar till prevention. Först huruvida den aktuella förhandlingsprocessen under trycket av sanktioner kan övertyga Iran att avstå från sitt program. Detta är vad i synnerhet EU hoppas. Pollack menar att denna möjlighet bör prövas men hyser uppenbart ingen tilltro till den. All erfarenhet pekar på att iranierna kommer att fortsätta sin nukleära satsning, vilka löften de än ger för att slippa sanktionerna. För det andra kan omvärlden söka uppnå ett regimskifte i Teheran. Faktum är att denna väg har prövats på olika vis under lång tid, men utan resultat. Regimen har av allt att döma en icke obetydlig legitimitet och oppositionens utsikter att införa ett mer liberalt styre tycks nära noll. Ett tredje alternativ utgör en israelisk flygattack. Den är tekniskt möjlig, men Pollack anser inte att det israeliska flygvapnet har tillräckliga resurser för att mer än tillfälligt vingklippa iranierna – en slutsats som han dessutom hävdar att den israeliska flygledningen själv har kommit fram till. Till yttermera visso skulle ett israeliskt anfall för evigt övertyga iranierna om att de snarast möjligt måste skaffa kärnvapen. Det fjärde och sista alternativet att hindra Iran från att ”go nuclear” är givetvis en amerikansk intervention. USA har otvivelaktigt förmågan att först slå ut Irans luftförsvar och kommunikationssystem för att sedan kontinuerligt bomba dess kärnanläggningar under en period. Pollack menar emellertid att en efterföljande invasion blir ofrånkomlig – jobbet kan inte lämnas halvgjort; marktrupper måste på plats spåra upp och destruera allt vad Iran har av kärnanläggningar, forskningsinstitutioner och dataarkiv. Kostnaderna skulle därför kunna bli enorma: internationella iranska terrorattacker, missilangrepp på Israel, effekter på oljeleveranser och oljepriset med åtföljande risk för global recession, och så vidare. En sådan intervention skulle dessutom med nödvändighet bli större än både första och andra Irakinvasionen. Pollack utesluter inte att den kan bli nödvändig men anser att nackdelarna under nuvarande förhållanden överstiger fördelarna.

En komplikation, om det kan uttryckas så, med förhandlingsalternativet är att omvärlden inte kan vara säker på hur nära Iran är ett innehav av kärnvapen. Möjligheten finns nämligen att Iran kan ha eller vara på väg att uppnå en breakaway-förmåga. Denna innebär att landet i realiteten besitter allt nödvändigt kunnande och tillräckligt med höganrikat uran för att på kort tid producera ett eller flera fungerande kärnvapen och då bryta sig ut ur ISA-ordningen – som Nordkorea gjorde 2006, fastän det undertecknat avtalet 1985. Ja, Pollack tycks inte vilja utesluta att denna förmåga redan finns, men att högsta ledningen i Teheran har beslutat sig för att uppskjuta det slutliga steget att utträda. Resultatet av Genèveförhandlingarna skulle i så fall kunna bli att sanktionerna avvecklas samtidigt som Iran innehar eller förvärvar en oupptäckt och olaglig breakaway-förmåga. Pollacks analys av de fyra preventionsvägarna leder således till följande slutsats: varken förhandlingar, regimskifte eller israeliskt bombangrepp kan med någon större säkerhet hindra Iran från att skaffa kärnvapen; det kan bara en fullskalig amerikansk invasion.

När Pollack inte föreslår en sådan utan föredrar inneslutning och avskräckning (containment-deterrence) som amerikansk huvudstrategi, är mitt intryck att han menar att loppet är kört, att det är för sent för omvärlden att hindra ett iranskt kärnvapeninnehav. Ambitionen måste istället vara att innesluta Iran och avskräcka landet från att använda eller hota med kärnvapen, precis som USA med framgång gjorde gentemot Sovjetunionen. Strategin bygger emellertid på en enkel men fundamental utgångspunkt som Pollack utförligt diskuterar, nämligen att Iran agerar rationellt, i varje fall i den mening att regimen i Teheran inte sätter igång en händelsekedja där den spelar med såväl sin egen som hela landets undergång i ett massivt amerikanskt eller israeliskt motangrepp med kärnvapen. Givet denna förutsättning kan kanske inneslutning fungera, men den innebär, som Pollack understryker, en långdragen konfrontation med ayatollornas Teheran i syfte att inte bara avskräcka från användandet av kärnvapen, utan också för att begränsa och tvinga tillbaka Irans inflytande i regionen, och ytterst att verka för att den extremistiska regimen antingen störtas eller liberaliseras.

Om något visar Pollacks bok på ett övertygande vis att det inte finns någon snabb och enkel lösning på det iranska problemet. Att kritisera svagheterna i hans förslag om inneslutning och avskräckning uppfattar jag som en överloppsgärning – det finns nästan ingen invändning mot något av de alternativ han analyserar som han inte själv har examinerat. Pollack rekommenderar inte inneslutning av övertygelse och entusiasm. Han ser strategin som den minst dåliga av många otillräckliga och osäkra handlingsalternativ. Det kvarstående intrycket efter läsningen av Pollacks lysande genomgång är dels att även den informerade allmänheten i väst fullständigt underskattar allvaret i den iranska problematiken, dels att framtiden rymmer en explosiv snarare än en fredlig lösning. Pollacks framställning av situationen i Mellanöstern lämnar också ett annat obehagligt intryck, nämligen det bisarra i att väst de senaste två årtiondena har sökt tvinga Israel till ett fredsavtal inte bara med Fatah och Hamas (”palestinierna”), utan till ett avtal som skulle ha backats upp av Assads Syrien, det Hizbollahdominerade Libanon, Saddams Irak, Khaddafis Libyen, Mubaraks Egypten, saudiernas medeltidsrike och ayatollornas Iran.