Farväl till arbetslinjen

Det finns, vill jag påstå, grovt räknat två sorters framtidsspanare. Först har vi dem som tänker sig att framtiden nog kommer att gestalta sig ungefär som nuet, fast med litet mer av allting – litet mer av hysterisk konsumism och sociala medier, och så vidare. Sedan har vi dem som tänker mer i termer av genuin och genomgripande förändring, som menar att förändring faktiskt innebär just förändring och som försöker förstå vad en kraftfull acceleration inom digitalisering, interaktivitet och teknologiutveckling kommer att innebära för vårt samhälle och våra liv.

Herrarna Brynjolfsson och McAfee ingår, menar jag, i den förstnämnda och litet mer strömlinjeformade kategorin. De är också i grunden soliga till temperamentet och sällar sig med sin nya bok till det tekniska framstegets glada hejarklack. De har med egna ögon sett märkvärdiga maskiner, och de är mäkta begeistrade: en bil som kör sig själv, en dator som vinner över mänskliga frågesportsfantomer i Jeopardy!, en nätverkande gps-app som visar trafikflödet i realtid. Och så vidare. Teknikens landvinningar är häpnadsväckande: utvecklingskurvan stiger exponentiellt, vilket borgar för att framtiden inte bara blir annorlunda utan även bättre. Ja, de skriver faktiskt så. Den blir bättre helt enkelt därför att vi med tiden kan konsumera i större volymer och med större variation.

Det är sant att författarna erkänner förekomsten av utmaningar i framtiden. Märkvärdiga maskiner kommer obestridligen att slå ut ett antal arbetstillfällen, men den välståndsökning som är kopplad till en högre produktivitet kommer i gengäld att skapa stora mängder av nya arbeten, menar man. Vad det handlar om är att tillhandahålla god utbildning. Visserligen kan utvecklingen leda till vidgade klassklyftor när billiga maskiner ersätter dyra människor inom såväl produktion som service – det inkommande tidvattnet lyfter inte alla båtar lika mycket – men det är smällar man får ta. Framsidan av samma mynt är nämligen ett spektakulärt entreprenörskap à la Steve Jobs. Så även om framtidens bilar är förarlösa, sitter vi på något sätt ändå kvar i förarsätet. Det är vi människor och medborgare som bestämmer, och allt hänger nu bara på att vi fattar kloka beslut och implementerar listiga åtgärder. Maskinerna gör som vi säger.

Men det gör de ju inte. De har sin egen dagordning. Det som kan göras blir gjort. Jag tror att det en gång var Neil Postman som stillsamt påpekade att om man tar det gamla Europa och tillsätter exempelvis en tryckpress blir resultatet inte samma gamla Europa plus en märkvärdig maskin, utan ett helt nytt Europa. Och detsamma torde gälla den utveckling Brynjolfsson och McAfee försöker beskriva, i synnerhet som utvecklingskurvan stiger exponentiellt. Teknologin kommer att spela ut sin hand.

Den konsumtion som ska lyckliggöra oss är i själva verket extremt problematisk. Tack vare internet sitter nu konsumenten i förarsätet, det är verkligen sant. Vi kan jämföra priser på allt och köpa rikligt och varierat exakt där det är som billigast, inte sällan med kostnadsfri frakt dessutom. Och det låter ju toppen, alla vill vi fynda och ingen vill göda giriga köpmän i onödan. Men i andra änden blir det snabbt väldigt kallt och blåsigt. Marginalerna pressas hårt nedåt, också när omsättningen stiger kraftigt, se till exempel på nätjätten Amazon som snart kommer att prisdumpa ihjäl stora delar av den svenska bokbranschen, sanna mina ord. Men trycket är hårt och hårdnande mot alla led i alla branscher, och den oundvikliga konsekvensen är frenetiska angrepp mot kostnader. Och inga kostnadsställen är lika försvarslösa mot dessa angrepp som den arbetskraft som både är mer eller mindre högt avlönad och hårt beskattad. Bort med de anställda! Brynolfssons och McAfees märkvärdiga maskiner står beredda att avlösa dem utan några krav på övertidsersättning eller föräldraledighet. De blir ständigt allt bättre och billigare. Utvecklingskurvan stiger, som vi vet, exponentiellt.

Vi är redan en bra bit inne i denna onda spiral. Vi ser i många västländer hur medellönen stiger medan medianlönen och vanligt folks köpkraft sjunker. De fyndande konsumenterna i det gamla mellanskiktet ser sina intäkter minska eller försvinna helt, vilket intensifierar den alltmer desperata fyndjakten ytterligare, vilket i sin tur krymper marginalerna inom produktion och försäljning än mer och leder till en än mer skoningslös kostnadsslakt i form av alltmer drastiska personalminskningar. Och sådär håller det på. Digitalisering, globalisering och märkvärdiga maskiner driver på processen framåt och runt.

Man kan kanske ha ideologiska synpunkter på en alltmer ojämn fördelning, en allt hårdare koncentration av inkomster och kapital. Eller också inte. Men saken har också en mer praktisk sida som inte går att önsketänka bort med några drömmar om att den teknologiska utvecklingen i framtiden kommer att skapa arbeten genom någon hittills oupptäckt form av magi eller med förhoppningar om att resurser ska sippra ner till den nyfattiga underklassen när den rikaste kvartsprocenten anlägger sina infinity pools och tennisbanor.

De superrika är helt enkelt för få till antalet för att uppväga bortfallet i köpkraft när hela det gamla mellanskiktet drar åt en kollektiv svångrem med flera hål. Även om man är omåttligt förmögen behöver man bara en begränsad uppsättning av stekpannor, skolväskor och rakhyvlar. Konsumtionsmönstret blir ett annat, stora summor letar sig in i hedgefonder och liknande med hopp om god förräntning. I spåren av den strukturella arbetslöshet som ofrånkomligen uppstår i Brynjolfssons och McAfees andra maskinålder följer en efterfrågekris som hotar att gradvis paralysera världens varu- och tjänstemarknader om inte det ekonomiska systemet reformeras i grunden.

Ska vi gissa att det här med en ”arbetslinje” inte är en idé som har framtiden för sig? Åtminstone inte i en andra maskinålder? Vi kan kalla det för medborgarlön eller vad som helst, men om vi inte skjuter till en rejäl hacka att konsumera med också till dem som inte arbetar och aldrig kommer att arbeta, så kommer marknadsekonomin inte längre att kunna producera välstånd, just ingen kommer att efterfråga vad de rika människornas företag erbjuder, och stora massor av i princip icke anställningsbara människor kommer att förpassas permanent till samhällets otillgängligaste och obehagligaste marginaler.

Närhelst Sverigedemokraternas opinionssiffror eller valresultat diskuteras, får man höra de märkligaste resonemang om att etablerade partier inte vågar diskutera invandringens baksidor och integrationspolitikens misslyckanden. Men diskuteras det någonsin något annat? Jag menar tvärtom att dessa väljare och sympatisörer attraheras av folkhemsfascismen av fullt begripliga skäl. Deras analys är korrekt, de är mycket riktigt de stora förlorarna i den framtid som redan är här (om än litet ojämnt distribuerad, som William Gibson skriver), och deras proteströster mot den obevekliga förändringsprocess som pågår är fullt logiska. Det är integrationen av denna växande skara av förlorare som är den verkligt stora socialpolitiska utmaningen idag och imorgon. De invandrare som är företagsamma nog att ta sig till väst för att förbättra sina villkor, trots alla avskräckande hinder i deras väg, är i sammanhanget att betrakta som ett betydligt mindre problem.

Den alltjämt kvardröjande fixeringen vid lönearbete kommer gradvis att nötas bort när politiken till slut, ofrånkomligen, korrigeras av verkligheten. Såväl Platon som Aristoteles såg arbetet som något omänskligt och djupt förnedrande till vilket man var tvungen att använda slavar. Men slaveriet, skriver Aristoteles, vore inte längre nödvändigt ”om en skyttel vävde av sig själv eller strängarna på en harpa spelade av sig själva”. Och där är vi nu. Eller åtminstone snart. Varför frihetens timme nalkas för världens löneslavar.

Jan Söderqvist är författare och redaktör i Axess.