Alla dessa tappade fotfästen

Boktiteln kan omformuleras med frågan: Hur kan ett klassiskt och i grunden djupt konservativt land överleva i den moderna elektronikens tidevarv?

Den polska televisionens mångåriga Moskvakorrespondent, och numera politiska kommentator, Barbara Wlodarczyk har gett sin bok en dubbeltydig titel: Nie ma jednej Rosji (Det finns inte ett Ryssland). Boktiteln kan också uttolkas som: det finns inget Förenade Ryssland, det vill säga: landets största parti är en politisk illusion med sitt splittrade program, spretiga väljarkår och toppstyrda partiledning.

Många ryssar, inte bara bland de fattigaste och socialt marginaliserade, har tappat fotfästet i den postsovjetiska tillvaron. Dit hör German Sterligov. På det vilda 1990-talet blev han, 23 år gammal, Rysslands första dollarmiljonär. Han rumlade om och, som det heter, levde livet: dyra märkeskläder, flotta restauranger, bostad i Moskvas rikemansgetto Rublovka och penthouse i New York. År 2004 ställde han till och med upp som presidentkandidat. Putin vann visserligen, men för en framgångsrik biznesman i den glansfulla världen var nästan allt möjligt.

Idag bor Sterligov med fru och fyra söner i en timrad stuga i en gudsförgäten håla på landet. Han har skägg som en pop och har sadlat om till fåraherde – ”världens äldsta yrke”, hävdar han – men han vaktar också getter, svin och gäss. Han har blivit en djupt religiös man. Varje dag studerar han och familjen evangelierna – på gammalryska. I huset finns varken tv, radio eller dator. Om barnen har tråkigt? Inte alls, de roar sig till exempel med att skjuta med kalasjnikov. Under den blide faderns överseende, naturligtvis. Hustrun Alona tillåts inte träffa väninnor eller bära byxor. Reportern Barbara Wlodarczyk uppmanas att torka bort sminket innan hon träffar familjen, en stränghet som inte ens den ortodoxa kyrkan tillämpar, påpekar hon. Men Sterligov ger inte mycket för den ortodoxa kyrkans slapphet.

Den förre mångmiljonären, presidentkandidaten och förlorade sonen må ur ett strängt kristet perspektiv äntligen ha hittat hem. Ur ett allmänmänskligt perspektiv är fåraherden Sterligov inget annat än ett vilsegånget får. Han är en av de många människorna i det mäktiga Ryssland utan själaherde. Inte alla fall är lika extrema som Sterligovs, men den svindlande snabba förflyttningen från Marx till marknad, från kommunismen till putinismen har gjort många ryssar förtappade, i olika grad, på olika nivåer.

Vi hittar dem i Wlodarczyks reportage om flickorna på Moskvas enda kadettskola, där de yngsta är tio år gamla. Skolan startade 2004 och eleverna hälsas varje morgon med: ”God morgon, kamrater kadetter.” Dessa barnmilitärer kan plocka isär en kalasjnikov på åtta sekunder. I skolan gäller samma normer som i den professionella armén.

Eller ta Radziwinowicz’ skildring av Moskvapolisen. En snut tjänar 1 200 rubel i månaden, men drar in 2 000 om dagen i mutor, och det mesta av pengarna vandrar vidare uppåt i polishierarkin. Mest lönsamt är att jaga alla ”svarta och gula”, kaukasier och centralasiater som saknar uppehållstillstånd i Moskva. Högst tre dagar får människor uppehålla sig i huvudstaden, därefter kan de arresteras. Sannolikt finns det fyra miljoner illegala i Moskva, eller Londongrad som den dygnetruntöppna staden kallas för på grund av sitt omättliga behov av svart arbetskraft.

Polisyrket har i den omfattande grå ekonomin – ”skugglinjen” som ryssarna säger – en stor dragningskraft. En intervjuad yngling drömmer om att bli antingen gangster eller snut, troligtvis snut ”som är en bättre sorts gangster eftersom allt är tillåtet”.

Ryssland är till ytan världens största land, större än månens halva yta, och med 140 miljoner människor. Ryssland är både Europa och Asien och ser helt olika ut ur Kaliningrads och Vladivostoks perspektiv. De många minoriteterna och den sociala hierarkin gör ryssarna olika som lingon.

För att hålla ihop landet och systemet krävs män med hårda nypor. Eftersom reportageförfattarna är uppvuxna i imperiets slagskugga har de en särskild talang för att skildra sovjetiska och ryska ledare. Radziwinowicz’ skildring av Leonid Brezjnev är obetalbar i sin blandning av indignation och befriande humor. Mannen som i 18 år styrde imperiet hade i sin krafts dagar tre stora intressen: brudar, bilar och jakt.

Radziwinowicz’ minns honom för Brezjnevdoktrinen, för psykiatriska sjukhus där dissidenter placerades och som symbolen för stagnation, korruption och byråkrati. Men också för alla roliga historier som Brezjnev gav upphov till. Hälften var sanna.

Telefonen ringer hemma hos familjen Brezjnev. Hustrun svarar. Kvinnan i andra änden ber att få tala med Leonid: Vi är gamla skolkamrater, säger hon. Men fru Brezjnev avbryter: Försök inte, min Lonka (smeknamn för Leonid) har aldrig gått i nån skola.

Brezjnev älskade att hänga på sig lull-lull. Inte mindre än fyra gånger utsmyckades han med imperiets högsta orden: Sovjetunionens hjälte i guld. Och en gång med Det socialistiska arbetets hjälte. Han tilldelades den högsta militära utnämningen Segerorden med 124 briljanter och Leninpriset, den mest prestigefyllda litterära utmärkelsen. Vid sin död hade Brezjnev 200 ordnar, fler än alla företrädare hade tillsammans. På begravningen bars medaljerna liggande på specialsydda kuddar av 44 officerare. Den polske korrespondenten behöver inte ställa frågan, den infinner sig alldeles naturligt: Kan och ska en figur som Brezjnev skildras med respekt?

I polackernas självbild ingår ofta (för ofta?) att man betonar gränslinjen mellan det kulturella Polen och det barbariska Ryssland, en knivskarp gräns mellan de båda slaviska ländernas kultur, historia och mentalitet. Rysk ortodoxi, kommunism och slavmentalitet ställs mot katolicism, liberalism och västlig kultursfär. Rysslands/Sovjetrysslands alla oförrätter mot Polen tvingar fram den skarpa gränsdragningen. De båda reportageböckernas författare har dock modet att peka på Polens och Rysslands gemensamma arv, både historiskt och kulturellt.

Det finns ett arv att vårda och utveckla. Ryska intellektuella läste under kommuniståren polska tidskrifter som Przekroj och Polityka, de njöt av den frispråkiga polska filmen och läste Hemingways förbjudna Klockan klämtar för dig på polska. Men det var ingen enkelriktad gata. ”Utan de ryska dissidenterna hade det inte funnits någon demokratisk opposition i Polen – de var först”, citeras den polske dissidentikonen Adam Michnik.

Rysslands och Polens gemensamma kommunistiska historia gör att de polska korrespondenterna, djärvare än sina västeuropeiska kolleger, vågar driva med kommunistisk mentalitet, nyrikedom och maffiakultur. Ryssarnas ointresse för den kommunistiska tiden irriterar. 600 massgravar från Stalins skräckvälde har grävts fram; det kan låta mycket men är bara en tiondedel av alla gravar som finns.

Tack vare mina polska kollegers förmåga att smälta in i den främmande miljön kommer den ryska verkligheten närmare än när västerlänningar är ute och wallraffar. Det kan gälla en skildring av den ryska maffians bläckfiskarmar eller den växande nyfascismen som vägrar låta sig filmas. Men Blut und Boden blir en dörröppnare för Barbara Wlodarczyk och hennes tv-team.

– Vanligtvis släpper vi inte in televisionen, men eftersom ni är från ett slaviskt land, våra blodsbröder, får ni komma in, säger nynazisten välkomnande till högkvarteret.

50 000 ungdomar hör till den hårda kärnan, men långt fler ställer sig bakom parollen ”Ryssland för ryssar”, ser sig som nationens elit, den överlägsna vita rasen. Ur högtalarna dånar musik av olika fascistiska rockband: ”Rysk makt ska en dag härska i Ryssland.” Varje år mördas några tjogtal ”svarta och gula” av ryska nynazister. Samhällets reaktion: en axelryckning.

Reportagen om den miljonstarka ryska armén berättar om 5 000 desertörer årligen. 1 000 ungdomar dör varje år under militärtjänstgöringen, var tredje rekryt har varit i klammeri med rättvisan, soldaterna är alltför smala och befälen alltför tjocka.

Betydligt mer vältränade framstår medlemmarna i den jättearmé som är det nya innejobbet: bodyguard. Sannolikt är hela 800 000 livvakter verksamma i Ryssland. Det är åtta gånger mer än hela den polska armén.

Det ligger i den västerländska politiska och publicistiska traditionen att mystifiera Ryssland. Hokuspokus som ”Gåtan Putin” och ”Den ryska själen” slipper man i de polska böckerna. Nyckeln till förståelse heter hårt arbete. Det är ”bara” att lära sig språket ordentligt (onekligen lättare för polacker än svenskar eller amerikaner), läsa på, resa mycket och tala med många människor. Färre stabsanalyser och fler fältreportage, mindre omtugg om Putin och mer kontakt med ryssar.

Trots det vanligt förekommande påståendet om Ryssland som ogenomträngligt går det att förstå Ryssland. Det visar Waclaw Radziwinowicz och Barbara Wlodarczyk. Och att alla åsikter inte är så förbaskat vattenkammade är befriande. Varför är, till exempel, mutor lika vanligt förekommande idag som på Gogols tid? Radziwinowicz skriver: ”År efter år, årtionde efter årtionde, århundrade efter århundrade, gång på gång förklarar Ryssland krig mot korruptionen. Och gång på gång förloras kriget. Framförallt därför att korruptionen för den vanlige ryssen inte är av ondo utan en mekanism som tillåter honom att leva ett normalt liv.”

Ingen av de båda böckerna kommer att översättas till svenska. Det är synd. Att se på ett stort grannland som Ryssland med något annat än blågula eller anglosaxiska glasögon ger nya perspektiv och upptäckter.