Svårt få göra upp med sin barndom

Om man inte heter Yahya Hassan förstås och skriver dansk poesi om en utarmad och våldsam uppväxt och kallar sin religion för skit. Från ett förortsperspektiv, med rötter i ett annat land än ”majoritetskulturen”, och med ett kritiskt finger pekande mot en annan religion än kristendomen, är det av mottagandet att döma inte självklart att inkluderas i det ”vi” som har rätt att göra upp med sin barndom. Inte heller är det självklart att med den bakgrunden inlemmas i det ”vi” som skriver poesi. Hassan med sin bakgrund kan helt enkelt inte vara en otvivelaktig representant för ”oss”.

Det svenska mottagandet har varit fokuserat just på Yahya Hassans identitet – och därmed åskådliggjort den låsta svenska identitetspolititiska debatten, där representationstanken i själva verket tycks vara en essentialistisk uppfattning om människan. Den danska receptionen av Hassans poesi har istället beskrivits som att allt detta identitetstänkande vändes upp och ned. Yahya Hassans diktsamling blev ett före och efter i den debatten.

Ett demokratiskt tänkande bygger på synen att vi har representanter som kan fånga upp olika erfarenheter av livet, men inte nödvändigtvis själva behöver dela alla dessa erfarenheter. Grundtanken är att vi som människor har så pass mycket gemensamt att vi kan representera och förstå varandra.

Inom forskarvärlden är det till exempel självklart att man inte behöver dela de erfarenheter man utforskar hos individer och grupper. Jag behöver inte vara kristen för att analysera och undersöka kristendomen, inte muslim för att utforska islam. Inte man för att syssla med maskulinitetsforskning.

Men med en essentialistisk förståelse av människan kopplas istället identiteten till särart. Människor är olika och ska hållas åtskilda. Särarten kan ha olika byggstenar, såsom etnicitet eller kön, men också religion och kultur. Att förståelse för det egna enbart kan finns inom gruppen – och att det är så det ska vara – är en konsekvens av en sådan människosyn.

När kvinnor dras fram i de identitetspolitiska diskussionerna är det en parallell till andra grupper som haltar betänkligt. En minoritetsposition uppbyggd av religiösa eller andra ideologiska föreställningar ses vara lika stabil som könstillhörighet. Men religion, kultur och ideologi är något vi kan byta, förlora eller förändra. Dessa är val på sätt som kön inte är.

Det innebär inte att kön är något statiskt, men det de allra flesta kan komma överens om är att kön inte enbart är en mental process i en social kontext, utan även något mer. Dessutom är kvinnor, som det ofta handlar om, inte en minoritet.

Filosofen Simone de Beauvoir kretsade en del kring dessa frågeställningar. I Det andra könet (1949) exemplifierar hon med skeenden ur historien: slavar kan bli fria och människor kan lämna sin klass. Våra identiteter är inte fängelser.

Essentialismen är grundbulten i rasism och i totalitära system, såväl icke-religiösa som religiösa. Identitetspolitikens essentialism befäster därför det den bekämpar. I den debatten står två människouppfattningar mot varandra: Den som gör oss till främlingar för varandra och den som ser mänskligheten som en gemenskap där förståelse är möjlig.