Aldrig mer!

Det blev bara två decennier av fred i Europa, en kort andhämtning innan ett revanschlystet Tyskland under Hitler utlöste vad som blev andra världskriget. Båda gångerna räddades Europa genom ingripande av ett motvilligt USA. Generalerna ”Black Jack” Pershing och Ike Eisenhower ledde 1918 respektive 1944 de amerikanska styrkorna, utan vilka Tyskland mycket väl kunde ha segrat; kontrafaktuellt hade dock en tysk seger i första världskriget måhända besparat oss det andra. Men nu börjar istället en rad minnesår, särskilt smärtsamma för Tyskland, då händelser under såväl första som andra världskriget gör sig påminda; i år alltså starten på tre katastrofala europeiska decennier och 70-årsminnet av invasionen i Normandie. Först 2045 kan tyskarna pusta ut, 100 år efter andra världskrigets slut 1945.

År 1945 var inte bara slutet, det var också en början. Om detta år, år noll, har Ian Buruma skrivit en mycket tankeväckande och djuplodande bok: Year Zero. Buruma som är professor i mänskliga rättigheter och journalistik vid Bard College har holländsk bakgrund, och bokens inledande skildring av miljontals fångar, tvångsarbetare och flyktingar på väg till ett slags normalitet i ett förstört Europa tar sitt avstamp i faderns öde. Denne hade som ung student i Utrecht gripits av tyskarna och förpassats till tvångsarbete i Tyskland. Krigslutet fann honom i det sönderbombade och av ryssarna intagna Berlin. Till skillnad från många andra lyckades han dock ta sig helskinnad tillbaka till hemlandet.

För svenska läsare har boken ett särskilt värde. Den påminner om vår europeiska särställning: ett litet land i Europas periferi, som har besparats världskrigens fasor och de familjetragedier som förenar invånarna i övriga EU. I vårt kollektiva minne har de humanitära insatserna 1945 (diplomaten Raoul Wallenberg i Budapest och greve Folke Bernadotte med de ”vita bussarna” i norra Tyskland) fått inta en kompensatorisk och terapeutisk roll. Vår förmenta neutralitet under det kalla krig som började år noll och vårt idoga kramande av FN, ett annat årsbarn, är produkter av samma utanförskap. En självpåtagen mantel av humanitär storhet bidrar också till att dölja det faktumet att vår oförstörda produktionsapparat (som tjänade tysk upprustning under 1930-talet och levererade varor till Tyskland så sent som i oktober 1944) kunde sälja vad ett förstört Europa med amerikansk Marshallhjälp kunde köpa och behövde för sin uppbyggnad; i den snäva inhemska berättelsen glöms inte sällan detta bort, när annat såsom Saltsjöbadsandan och ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav lyfts fram som förklaring till vårt ”enastående” välfärdsbygge.

Vid samtal med utländska kolleger genom åren har det svenska utanförskapet också ofta markerats i en inofficiell rankning av de nordiska länderna under andra världskriget. Första plats intas av Norge, som slogs men ockuperades och hade sin av Kongen ledda exilregering i London. Andra platsen tar Finland, trots att landet tekniskt sett var i krig med de allierade genom vapenpakten med Tyskland, för sitt tappra och lyckade försvar av sin självständighet. Danmark kommer på tredje plats, ockuperat utan nämnvärt motstånd och med Kongen kvar i Byen. Sist kommer det neutrala Sverige, vars kullager- och malmleveranser till Tyskland så sent som 1944 inte är bortglömda.

Den som tar sig till Normandies stränder i jubileumstider (jag var där 1994) kan också se hur den norska flaggan stolt vajar bland de allierades (tillsammans med de polska och tjeckiska); Norge deltog nämligen i invasionen. Ett bra stycke därifrån finns Dannebrogen, bland de länders flaggor, vars handelsflottor verkade för de allierades sak. Den svenska finns ingenstans att skåda.

Island var fram till den 17 juni 1944 en del av Danmark. Den dagen, när Byen fortfarande var ockuperat av tyskarna men de allierade hade etablerat en flygbas på Island, passade islänningarna på att utropa sin självständighet. Också det är alltså ett 70-årsjubileum att uppmärksamma i år.

Buruma nämner inte Norden i sin bok. Och inte ens Raoul Wallenberg eller de Bernadotteska bussarna får de minsta omnämnande, trots att Budapest i krigets slutskede skildras, liksom koncentrationslägrens alla fasor.

Bokens tematiska uppbyggnad och geografiska bredd gör den särskilt värdefull. Vi får en genomgång av de många enskildas lidande, inte bara i det sönderslitna Europa (där Stig Dagermans reportagebok från 1947, Tysk höst, ger ytterligare illustration för svenska läsare), utan även på krigsskådeplatser som Indonesien, Indokina, Filippinerna, Kina och Korea, samt i det besegrade Japan. Han skildrar hur hämnd utövades mot kollaboratörer, och hur tidigare kolonier i Asien, sedan de japanska oket lyfts av, vägrade att acceptera att de franska, brittiska eller nederländska kolonisatörerna återtog makten.

För den som har glömt bakgrunden till Vietnamkriget ger Buruma en värdefull snabbteckning. Samma sak gäller Israels tillkomst och den brittiska tvetalan genom 1917 års Balfourdeklaration, vars löfte till såväl judiska sionister som araber har lagt grunden till de spänningar vi idag ser i regionen, där genomförandet av en tvåstatslösning med Israel och Palestina sida vid sida alltjämt ter sig mycket avlägsen. Britternas hantering av de kosacker som slagits med tyskarna mot ryssarna och vid fredsslutet hamnat i nuvarande Kärnten i Österrike är inte heller någon vacker uppvisning i humanitet.

Men Buruma beskriver också väl hur ockupationsmakten i Tyskland och Japan sökte lägga grunden för nya samhällen genom de tre D:na: Demilitarization, Denazification och Democratization; Japans militarism ansågs jämställd med tysk nazism. Gemensamt för de båda länderna var hur smidigt den ekonomiska eliten klarade sig helskinnad genom processen. Den behövdes för framtiden. General MacArthurs upplysta och pragmatiska despotism i Japan får sin skildring, liksom general Pattons bayerska styre. Den senare var inte så noga med vilka tyskar som såg till att den civila infrastrukturen fungerade. Buruma berör också i övrigt den brittiska och amerikanska antisemitism som tilläts slå igenom i den byråkratiska hanteringen på skilda områden.

De internationella brottmålsprocesserna i Nürnberg och Tokyo skildras, liksom de inhemska rättsliga uppgörelserna mot Laval och Pétain i Frankrike och Mussert i Nederländerna; en för svenskar mera närliggande skildring ger Ditlev Tamm i boken Retsopgøret efter besættelsen från 1984.

Churchill och somliga andra västliga allierade föredrog egentligen att tyska krigsförbrytare avrättades utan vidare prut, och ansåg en process onödig. Burumas – föga överraskande – slutsats är att den längre rättsstatliga vägen var den bästa, helt enkelt därför att summariska avrättningar skulle placera de allierade på samma förkastligt låga moraliska nivå som förbrytarna. Men det är klart, insikten att de sovjetiska domarna före Nürnbergrättegångens början föreslog sina allierade domarkolleger en skål för de dömda och snart avrättade tyskarna lämnar en bismak i munnen.

Nürnbergprocessen beskriver Buruma genom en ung jude, Ernst Michel, som överlevt Auschwitz och en dödsmarsch genom Polen, flytt och sedan genom den sovjetiska zonen tagit sig till hemstaden Mannheim. Ingen annan i hans familj hade överlevt Förintelsen. Men en tysk nyhetsbyrå lät honom rapportera från rättegången. Hans ”byline” var det nummer som han fått i Auschwitz, 104995. Som Michel anförtrodde Buruma, som intervjuade honom i New York 60 år senare, var Nürnbergprocessen ingen abstraktion, det handlade om honom själv.

Liknade tankar ger en annan ung Auschwitzöverlevare uttryck för, Thomas Bürgenthal, som senare blev en mycket framstående amerikansk jurist och ägnade sig åt mänskliga rättigheter och bland annat blev domare i Internationella domstolen i Haag: ”Jag visste när allt kom omkring vad en kränkning av mänskliga rättigheter var. Jag kände det in i märgen” (se boken Pojken som överlevde Förintelsen)

Nürnberg- och Tokyorättegångarna var också förebilder, när 40 år senare FN:s tribunaler (för före detta Jugoslavien och Rwanda) sattes upp av säkerhetsrådet, liksom därefter Internationella brottmålsdomstolen genom Romkonventionen för drygt tio år sedan. Den av MacArthur på Manilla regisserade militärdomstol som prövade den japanske befälhavaren Yamashita, var dock knappast en förebild, och associationerna går (vilket dock inte Buruma nämner) till amerikansk rättsskipning på Guantánamo.

I bokens avslutande avsnitt är temat ”Aldrig mer”. Det var denna önskan som låg bakom bildandet av FN. Och Buruma går igenom de drömmar och svårigheter, inte minst kalla kriget och amerikansk republikansk misstro mot kommunism, som ledde fram till San Francisco-konferensen och de femtiotal stater (dock ej Sverige) som utgjorde kärnan i FN. Buruma låter en ung brittisk underrättelseofficer, Brian Urquhart, som hade varit bland de första att befria koncentrationslägret Bergen-Belsen, representera en idealistisk generation, som nådde seniora poster i FN. Buruma nämner det inte, men Urquhart var, som bekant, en nära medarbetare till Dag Hammarskjöld. Denne är ju det närmaste vi i Sverige har ett modernt sekulärt helgon, symbolen för våra humanitära internationella aspirationer och vår (en smula naiva) tilltro till FN; vi svenskar tenderar att glömma att FN varken är mer eller mindre än summan av sina numera knappt 200 medlemsstater, varav en majoritet, dessvärre, fortfarande är hel- eller halvdiktaturer.

Burumas omdöme om en annan institution som föddes ur nollåret 1945, nämligen EU, förtjänar att återges i original: ”But the main monument of postwar planning is Europe itself, or rather the European Union, rotting and battered, yet still standing […] Above all, (however), a united Europe would ensure that Europeans would never go to war with one another again. In this sense, at least, so far the idealism of 1945 has paid off.”

Detta är något att tänka på, särskilt för fredsälskande svenskar apropå Europaparlamentsvalet detta minnesår 2014.