Den vertikala järnvägen

Till den kategorin brukar även hissen räknas. Idag betraktas den som ett självklart inslag i vardagen, föga iögonfallande och knappast spektakulär. Men en blick i backspegeln öppnar för helt andra perspektiv. Enligt journalisten och forskaren Andreas Bernard satte hissen djupa avtryck i utvecklingskurvan. Dess historia illustrerar att företeelser, som numera verkar triviala, mycket väl kan ha varit omvälvande i sin samtid.

Historien tar sats 1854 då Elisha Otis lyckades konstruera ett hissverk utrustat med automatisk säkerhetsanordning som hindrade korgen från att störta till marken. Eftersom den gick på skenor i schaktet kallades den också vertikal järnväg. Tåg och räls var samtidens stora tekniska nyskapelser och utgjorde därför en självklar referenspunkt.

Geografiskt börjar framgångssagan i New York och redan under 1860-talet monterades hissar i de stora hotellen på den amerikanska östkusten. Introduktionen i Europa dröjde något decennium. Det nya vertikala transportsystemet fick tillika mer genomgripande betydelse i USA. Varje nytt flervåningshus uppfördes runt ett hisschakt. Öppna trapphus i kombination med hissar försvann mer eller mindre, men kom att finnas kvar i Europa.

Hissen fick också snabbt status i hotellbranschen. Dåtidens turistguideböcker rubricerade den som en stor tillgång. Men redan några decennier in på 1900-talet betraktades det vertikala transportmedlet som en självklarhet och nämndes inte i böckernas hotellöversikter annat än när det saknades.

Ursprungligen hade tekniken sina begränsningar. Tröga och långsamma maskinverk som tog stort utrymme. Men med elektrifieringen i 1900-talets inledning ökade hastigheten och maskinutrymmena krympte. Hisskorgens inredning blev också mer funktionell. Plyschsäten och ljuskronor försvann. Borgerskapets vardagsrum utgjorde inte längre stilidealet.

Hissen skapade förutsättningarna för skyskraporna. Förvisso var uppfinningen av stålkonstruktioner mot slutet av 1800-talet nödvändiga för att kunna bygga de höga husen. Men det var hissen som gjorde det bekvämt och funktionellt att nå de översta etagerna.

Med introduktionen av elevatorn förändrades inte bara den urbana miljön utan också flervåningshusens sociala hierarkier. Tidigare var det finast att bo på bottenplan, medan fattiga fick kliva upp alla trappor till de översta våningarna. Men med det vertikala transportmedlet förvandlades de fattigas bostäder till luxuösa våningar eller så kallade penthouse. Roof gardens blev också ett vanligt fenomen och vittnade om de översta etagernas status.

Hotellen genomgick en liknande förvandling. Personalens sovsalar flyttades till bottenvåningen medan översta planen förvandlades till enklav för de rika. I affärsvärldens kontorsbyggnader kallades översta etagen inte penthouse utan direktörssvit. Stora panoramafönster med imponerande utsikt över stadens silhuett vittnade om att chefen satt på hierarkins högsta punkt och synliggjorde därmed företagets maktstruktur. Taksviten fungerade som urbanitetens bergstopp. Med hissen vändes hierarkierna upp och ner och samhällspyramidens geometriska form blev synlig i flervåningshusens arkitektur.

Bernard är inte minst intresserad av tankar, idéer och fantasier som hissen framkallade och som bidrog till att omprogrammera föreställningar om flervåningshus. Tidigare kunde övergången mellan en byggnads vertikala skikt vara förvirrande. Fantasier om byggnader utan gränser kan bland annat avläsas i 1900-talets tidigare romaner som Franz Kafkas Rättegången. Elevatorn uppfann förvisso inte våningsplan, men definierade överskådligt genom att tydligt separera dem från varandra. Indelningen i våningar eliminerade i sin tur avvikelser och mellanliggande plan. Med elektriska tryckknappar och inneslutna schakt förvandlade hissen flervåningshus till en serie separata plattformar. Den klassificerade och sorterade utrymme och plats.

I de allt högre flervåningshusen upptog halvofficiella ytor som trapphus, korridorer och hissar relativt stor plats. På väg till lägenheternas inkapslade familjesfär ökade därmed möjligheten att möta främmande. Sådana möten förtätades enligt Bernard i en trång hisskorg och intensifierade den problematiska relationen mellan privat och offentligt, mellan intimitet och anonymitet. Ett hotell i Chicago försökte till dels lösa problemet med segregering, en ”ladies’ elevator” för ensamstående kvinnor och en ”gentlemen’s elevator” för män och gifta par.

Hisskorgen var oftast avskärmad från insyn och därför användbar i fiktionens värld, i film som böcker. Ögonblicket av absolut avskildhet gjorde hissen lämplig för iscensättningar av allt från mord till kärlek. Endast en obetydlig ingivelse behövdes för att förvandla två främmande till älskande under den korta färden. Hisskorgens hermetiska isolation förhöjde den erotiska spänningen.

Rädsla och ängslan inför det nya och moderna kan också avläsas i samtida reaktioner på elevatorn. Liksom andra av modernitetens nya fenomen förknippades den med faror och olyckor. Den första stora järnvägskraschen skrämde och bidrog enligt Bernard till att transportmedlens destruktiva potential kom att dominera kollektiva föreställningar om hissen. Med elektrifieringen avdramatiserades emellertid riskerna. Det elektriska dörrlåset eliminerade risken för att människor skulle störta ner i det olåsta hisschaktet.

Rädslan inför modernitetens tekniska innovationer förklarar också mängden av föreskrifter och instruktionsböcker. En i sin samtid mekaniskt komplicerad apparat krävde vägledning och manualer. Hisskötarens arbete jämfördes med lokförarens. Arbetsuppgiften gick ut på att garantera passagerarnas säkerhet, stanna hissen vid exakt rätt tidpunkt vid varje våningsplan, reglera korgens hastighet och överse att hissdörrarna alltid var stängda. Tekniken förenklades emellertid raskt och övergången från förar- till tryckknappsstyrda hissar gick snabbt. Sedan länge är hisskötarnas arbete endast ceremoniellt och signalerar en svunnen storhetstid. De finns kvar på de finaste hotellen som en sorts lyxmarkör.

Nymodigheter tenderar även att framkalla skräck för sjukdomar och hälsomyndigheter varnade för spridning av bakterier i trånga utrymmen som hissar. Vidare ansågs det moderna och mer specifikt förändringar i stadsmiljön framkallade neurotiska störningar. Agorafobi eller torgskräck registrerades under 1800-talets andra hälft och berodde enligt experter på att gamla röriga stadskärnor ersattes med boulevarder och öppna platser. Klaustrofobi sattes i samband med expansionen av offentliga transportmedel. Järnväg, spårvagn och inte minst hissen betydde att människor föstes samman på en liten yta. Sistnämnda fick närmast en paradigmatisk betydelse i synen på klaustrofobi. Sjukdomen utvecklades i skärningspunkten mellan rörlighet och begränsat utrymme.

Dagens hissar går betydligt snabbare och tystare än förra sekelskiftets. Men fortfarande finns det knappast några andra offentliga rum där man trots intimiteten kan känna sig så fullständigt ensam och anonym. I det avseendet representerar hissen kontinuitet. Möjligen är det också kontinuiteten som gör att vi lätt glömmer bort de omvälvande förändringarna som en av modernitetens många nyskapelser representerade; idag trivial men då närmast epokgörande.