En förlorad värld

jag vet två män som ansetts så farliga att de transiterats genom Tyskland i plomberad järnvägsvagn. Den ene var Lenin, den andre farbror Carl.

Farbror Carl var inte alls min köttslige farbror, utan en mer avlägsen släkting på min mors sida. Till för några år sedan kände jag inte ens till hans existens. Mormor, som annars gärna berättade om släktens ärorika förflutna, hade nämligen helt råkat glömma att nämna farbror Carl. Jag fick därför vetskap om denna ättemedlem först genom en notis i Svenska Dagbladet med rubriken ”Fängslande homoerotik”. Där kunde man läsa om en utställning på Polismuseet av de bilder som 1903 beslagtogs vid en husrannsakan hos friherre Carl von Platen. Bilderna föreställer unga män i, låt oss säga, ovanliga poser och klädedräkter.

Lite efterforskningar i släktens annaler visade snabbt att Carl var farbror till den legendariske tidningsmannen Gustaf ”Buster” von Platen och dennes synnerligen skrivkunniga bröder. Genom memoarer och brorsbarnbarn lever nu minnet av farbror Carls oblida öde vidare: en färgstark men tragisk historia om utlevd olaglig homosexualitet, omyndigförklarande och ständig flykt genom Europa undan lagen. Carl von Platen köpte sig ofta fri från anklagelser med hjälp av en enorm förmögenhet som han hade ärvt av sin morfar Lars Johan Hierta, Aftonbladets grundare. Farbror Carl var en elegant estet, blek och lungsiktig, som skrev exotiska reseskildringar och en dålig poesihistoria. Omkring farbror Carl stod en air av fin-de-siècle – han var en svensk Oscar Wilde, om än inte som författare.

Om ett liknande människoöde i samma samhällsklass och vid samma tid, men i sin egen släkt, har nu Viveka Adelswärd skrivit en fascinerande berättelse. I ”Alltför adlig, alltför rik, alltför lättjefull”. Jacquesd’Adelswärd Fersen (Carlssons förlag) beskriver hon sitt sökande efter den sista manlige medlemmen av Adelswärdarnas franska ättegren, den bildsköne Jacques. Redan det koketta tillägget ”Fersen” skvallrar om en man som levde för att se och synas; en dandy som iscensatte sitt liv med den dekadente estetens alla accessoarer, inklusive en diktsamling tillägnad Marquis de Sade.

referensen till den likaledes vackre, och i Frankrike välkände, greve Axel von Fersen var naturligtvis avsedd att ytterligare öka strålglansen kring den unge baronen. Men i verkligheten kunde Jacques inte alls räkna von Fersen till sina anor; Marie Antoinettes älskare efterlämnade som bekant ingen äkta avkomma. Släktskapet var betydligt mer avlägset, men vem skulle ha den dåliga smaken att anmärka på det?

Högadlig, förmögen och ansedd som både vacker och begåvad, dessutom nyförlovad med den sköna Blanche de Maupeou – livsbanan låg, som Viveka Adelswärd skriver, ”utstakad – ljus och till synes lättgången”. Tills katastrofen inträffade.

Det var nämligen inte bara farbror Carl som fick besök av lagen – om än inte av rättvisan – 1903. Den 10 juli detta år, i samma nummer av Le Figaro där Jacques förlovning annonseras, finns också en notis med den olycksbådande rubriken ”Un scandal parisien” – en Parisskandal. Det efterföljande mediedrevet handlade om sodomitiska orgier, förförelse av minderåriga pojkar och så kallade svarta mässor med rituella barnamord. För den radikala pressen var detta bara ytterligare ett bevis på den dekadenta elitens umbärlighet och nödvändigheten av sociala reformer.

ett viktigt påpekande är att åtalspunkten gällde ”förförelse av minderårig”, inte homosexualitet. Den franska strafflagen, Code Penal, förbjöd nämligen inte homosexuella kontakter mellan samtyckande vuxna. I enlighet med arvet från upplysningen kriminaliserade man bara, som den lagstiftande församlingen stolt deklarerade 1793, ”verkliga brott, inte sådana utpekade av fördomen”.

Efter avtjänat straff, Jacques fick sex månader, tog han sin tillflykt till det vackra och toleranta Capri. Där byggde han sin spektakulära Villa Lysis, som fortfarande finns att beskåda, renoverad och sporadiskt öppen för besökare. Och där kunde han fortsätta att odla sin persona tillsammans med alla de andra i den tidens elit som av ett eller annat skäl vantrivdes i kulturen. Eller helt enkelt var på flykt undan rättvisan.

I slutkapitlet konstaterar Viveka Adel-swärd att projektets syfte, att få svar på frågan om vem Jacques d’Adelswärd var, nog inte har uppnåtts. I förbifarten har däremot hennes förståelse av den tid som kallas la belle époque fördjupats. Detsamma gäller oss läsare; Viveka Adelswärd ledsagar oss in i en främmande värld, nej en halvvärld, av demimonder, sidenfrasande togor och exklusiva opiumpipor.

Skildringen av Jacques livsbana, från aristokratisk frihet, obekymrad av den ängsliga småborgerlighetens konventioner, till undergången i sjaskigt blandmissbruk, blir också en skildring av en värld och en social ordning dömd till undergång. En värld där kapitalkoncentrationen på ett fåtal händer snart skulle krossas av det stora kriget, tillsammans med legitimiteten för aristokrati och ärvda privilegier. Jacques d’Adelswärds värld är en förlorad värld.