Klockan klämtar för någon annan

Med jämna mellanrum blir atmosfären tvärtom hysterisk, som till exempel 1939 och 2014. Politikerna tävlar plötsligt i upprustning och folk ser periskop i varenda vik. Eftersom ledtiderna i försvarsplaneringen är flera decennier kommer uppvaknandet alltid för sent och injagar inte förtroende hos någon, allra minst omgivningen som drar sina egna slutsatser om kontrollen över strategiska delar av svenskt territorium.

Orsak och verkan i denna säregna process kan stavas med tre bokstäver: U S A.

Det är i skyddet av Pax Americana som den svenska exportekonomin och välfärdsstaten slagit ut i blom. Utan den amerikanska militära dominansen hade vi varit överkörda av nazister, kommunister eller islamister för länge sedan.

Under detta paraply har vädret förefallit så vackert att svensk försvarsplanering och försvarsdebatt förpassats till drömmarnas rike. Varpå vårt säkerhetspolitiska beroende av jänkarna, i praktiken, blivit ännu större.

Det politiska humöret i Washington är alltså viktigare för vår trygghet än huruvida Sveriges ÖB är utbränd, yrar om att landet bara kan försvaras i en vecka eller kallar till koleriska presskonferenser för att någon har observerat svallvågor i Stockholms skärgård.

Här gäller det att hålla åtminstone tre tankar i huvudet samtidigt:

1. Militärt våld är vedervärdigt och måste om möjligt undvikas.

2. USA är en nyckfull supermakt som begått tragiska misstag, till exempel under krigen i Guatemala, Vietnam och Irak.

3. Den amerikanska hegemonin är fredens, frihetens och folkrättens bästa chans. Alltså borde Sverige bidra till Nato i stället för att gnälla i baksätet.

Nästan varje dag får man tänkvärda belägg för den skruvade svenska inställningen i dessa frågor. Det reflexmässiga är ofta intressantast, eftersom det blottar ett kollektivt undermedvetet som bara en säregen nationell historia kunnat forma.

Ta reaktionerna på fjolårets framgångsrika amerikanska krigsfilmer, ”Fury” och ”American Sniper”. Man kan tycka bättre eller sämre om hur dessa problematiserar USA:s individuella krigserfarenheter, men DN:s recensenter gick steget längre:

”Religiösa fundamentalister slaktar tyskar.”

”Krigspropaganda om prickskytt med ångest.”

Det är ett barnsligt missförstånd att dessa filmer skulle glorifiera krig. Det speglar inte bara lättköpt antiamerikanism och oreflekterad pacifism, utan en omogen syn på plikt över huvud taget. Uppoffringar blir löjliga, just för att Sverige har förpassat dem till underhållningen.

Med den utgångspunkten är det inte konstigt att svenska recensenter stelnar till inför en karaktär som kallas ”Bible” och under den hopplösa slutstriden mot SS drar en vers ur Jesaja:

”Han sade: Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare? Jag svarade: Jag, sänd mig!”

Den scenen förtjänar ett bättre öde än att viftas bort som kristen fundamentalism. USA besegrade den tyska, japanska och sovjetiska militarismen – historiens värsta monster – i kraft av sin industri, men någon var ändå tvungen att göra skitjobbet vid fronten.