O tempora, o mores!

Enligt Skolverkets statistik över kursbetyg 2014 läste endast 22 gymnasieelever klassisk grekiska. Latinet är mer populärt, 934 elever valde LATLAT01 (latin – språk och kulturliv) men de klassiska språken har knappast någon framskjuten plats i Utbildnings-Sverige.

I likhet med övriga ämnen styrs och påverkas språkens närvaro av sådant som kommunpolitikers rätt att prioritera skolresurser, av studentefterfrågan och av hur lärosäten väljer att (om)organisera sin verksamhet.

Det går visserligen lätt att rada upp exempel på att det är i hög grad levande språk, men det hjälper nog inte att cv, curriculum vitae, är ett av dessa exempel för att hävda latinets ställning i en tid där cv är grundbulten i den karriärplanering som numera inleds i tidiga tonåren.

Den som läser till präst måste fortfarande läsa klassisk grekiska (Nya testamentets språk).

Medicin och juridik förutsätter latinska termer men de senaste decennierna har otvivelaktigt inneburit en återkomst för de klassiska språken.

I ett examensarbete från ämneslärarutbildningen vid Malmö högskola belyser Ellen Fröh ”Latinämnets ställning i den svenska gymnasieskolan. En studie av förändringar med fokus på 1900-talet”, där hon summerar att ”studiet av latinämnet är en studie i nedskärningar”. Hon påminner också om språkets tidigare ställning, från 1500-talet blev latinet grundbulten i all undervisning, vetenskapens språk, vilket – bland annat – innebär att historiker, utan kunskaper i latin, får problem att ta del av medeltida material.

Under 1800-talet etablerades engelska och franska som lingua franca för diplomati och annan offentlighet.

Vidare stärktes de nationella språkens ställning.

Så småningom visade sig oron för de klassiska språkens överlevnad i sådant som bildandet av Svenska klassikerförbundet 1935, med syfte att verka för att bevara de klassiska vetenskapernas ställning i skola och samhälle. Behovet har sannolikt inte avtagit. 2015 är förbundet inte stort (cirka 350 medlemmar) men oförtrutet aktivt och ansvarar bland annat för utgivningen av Eranos, vetenskaplig tidskrift för klassiska språk.

I den historia av nedskärningar som Ellen Fröh beskriver markerar 1965 års gymnasiereform ett skifte, då det inte längre blev obligatoriskt att läsa latin på latinlinjen, som liksom reallinjen etablerades i och med 1856 års läroverksstadga.

1878 tillkom halvklassisk linje, senare medförde 1933 års läroverksstadga att franska blev obligatoriskt på latingymnasiet och engelska på realgymnasiet. Ansvarigt statsråd var socialdemokraten Arthur Engberg (som nog blivit mer ihågkommen för oförblommerade rasbiologiska och antisemitiska åsikter), vars skolpolitik kritiserades för att gynnandet av franskan fick eleverna att fly latinlinjen. Ecklesiastikminister Engberg var för övrigt aktiv för införandet av ett sjunde skolår samt tidigt ute när det gällde att avskaffa eller som han uttryckte saken, ”radikalt omgestalta” studentexamen, ett beslut som skulle dröja till 1964.

Året efter, 1965, införs förutnämnda gymnasiereform, Lgy70, som också innebar färre timmar för den som läste latin, ytterligare en gymnasiereform år 2000 förändrade den tidigare sammanhållna latinkursen till en uppdelning i tre något som, enligt Fröh, bidrog till att elever hoppade av efter första eller andra kursen.

Under 1990-talet förändrades också statsbidraget till kommunerna som nu fritt kunde disponera pengar utifrån vad kommunpolitiker identifierade som ”utbildningsbehov”. Det är ingen vild gissning att klassiska språk inte hamnade särskilt högt på den prioriteringslistan.

Därmed inte sagt att gymnasieskolansvariga struntar i latin, från Svenska klassikerförbundet framhåller man bland annat Europaskolan i Strängnäs.

Av gällande universitet och högskolor är det universiteten i Göteborg, Lund, Stockholm och Uppsala som dominerar utbudet av kurser i latin och grekiska. Vid Linköpings universitet och Umeå universitet ges, om man ser på utbudet för höstterminen 2015, kurser i nytestamentlig grekiska, vid Linnéuniversitetet en grundkurs i latin och vid Södertörn ”grekiska för filosofer”.

Men närvaron av klassiska språk är inte självklar, under senare år har nedläggningshot avvärjts i både Lund och Göteborg. 2012 planerade ledningen för humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet att helt avskaffa undervisning i grekiska, latin, ryska och fornkyrkoslaviska. Protesterna blev dock omfattande, bland annat engagerade sig Peter Englund, Svenska Akademiens dåvarande sekreterare, och fakultetsledningen tvingades backa.

En ovetenskaplig bedömning av dagsläget är att de klassiska språken idag inte hänger lika tungt mot repen, men de är ofrånkomligt – i likhet med all annan utbildning – beroende av studenternas intresse, det vill säga det söktrycket som påverkar lärosätenas ekonomi.

– Vi måste vara på vår vakt och värna vår identitet, vi lever och verkar i ett mycket pragmatiskt samhälle där humaniora inte står högt i kurs.

Det säger Denis Searby, professor i klassisk grekiska vid Stockholms universitet.

Han kom till Sverige under 1980-talet, efter att ha läst vid Columbiauniversitetet i New York, där han var antagen till en doktorandutbildning.

Istället blev det Uppsala och ”en mindre dynamisk miljö”, där han dessutom blev tvungen att välja mellan grekiska och latin, språk som vid Columbia var sammanflätade. Denis Searby släppte dock inte latinet, han har under åren översatt Heliga Birgittas skrifter från latin till engelska.

Och han har lärt sig uppskatta den svenska akademiska traditionen kring klassiska språk, istället för bredd och idéhistoria, mer ”hardcore-filologi”.

Och jodå, ämnena överlever vid Stockholms universitet, även om omorganisationer inneburit att institutionen försvunnit, idag är de klassiska språken sammanslagna med romanska språk. Storleken ses från ledningshåll som ett skydd mot sårbarhet, Denis Searby menar dock att mindre institutioner kan vara nog så effektiva.

Han konstaterar vidare att det numera finns två professorer i grekiska vid Stockholms universitet, och menar att det trots allt ser bättre ut för grekiska och latin vid Stockholms universitet och Uppsala universitet, om han jämför med hur det var för trettio år sedan.

Det finns vidare ett ”allmänt intresse” för de klassiska språken, från lite äldre studenter.

Och Denis Searby talar engagerat om kontakten mellan lärare och student, om att tillsammans närläsa en text på ett svårt språk, ”som man gjort i 2 000 år”.

Den blygsamma omfattningen av ut-bildningar i latin och grekiska innebär att ämnets status och ställning blir personberoende, både inom akademien och gymnasieskolan. Ellen Fröh konstaterar i sin uppsats att både den som läser och den som undervisar i latin också förväntas att ”marknadsföra” sitt ämne.

Ola Wikander, författare och teologie doktor, verksam vid Lunds universitet, tillhör de som i (medie)offentligheten (bland annat som skribent i Axess) frekvent talar om och pläderar för klassiska språk och språkforskning. Hans forskning innehåller också en alldeles särskild påminnelse om vikten av att med språk knyta samman historia, samtid med en avlägsen framtid. På uppdrag av SKB, Svensk Kärnbränslehantering, har Ola Wikander reflekterat kring hur varningar för kärnbränsleavfall skulle kunna förstås av kommande generationer.

Han beskriver latin och grekiska som oumbärliga ur ett tidlöst kulturarvsperspektiv, genom att studier ger tillgång till Europas två bildningsmodersmål.

Latin och grekiska verkar faktiskt också klara sig hyggligt när det stränga anställningsbarhets- och nyttodrevet går, som när Svenskt Näringsliv jagar det man kallar hobbykurser. Åtminstone latinet har fått vara ifred, samtidigt som annan språkforskning, som ortsnamnsforskning avfärdats.

Och den som av någon anledning vill samla näringslivsvänliga argument för klassiska språk kunde nyligen notera hur Michel Ortner, vd i mjukvaruföretaget Capterra, hyllade latinets betydelse. Förutom den bildningsaspekt som Ortner varmt förespråkar menar han att latinstudierna kraftigt gynnat hans logiska tänkande och därmed förmågan att göra bra affärer.

Till sist kan man påminna om det som Axess tidigare uppmärksammat, att Helene Hellmark Knutsson, minister med ansvar för högre utbildning och forskning, läste helklassisk linje på gymnasiet.

Vilket i och för sig inte vaccinerade henne mot (det avvärjda) försöket att lägga ned Medelhavsinstituten, men man kan ju också lägga märke till att en av ledamöterna i ministerns forskningsberedning, som ska bidra med kunskap inför kommande forskningsproposition, är Moa Ekbom, filosofie doktor i latin, vid Uppsala universitet.