Public services ömma punkt

Omprövningen – och slimningen – av BBC har givit en ingång för att genomlysa också svensk licensfinansierad radio och tv, menar han. Banden mellan den brittiska så kallade public service-modern och Sveriges Radio och SVT är täta. Eller: När det regnar på prästen så stänker det på klockaren, som ordspråket säger.

Men det finns väsentliga skillnader. BBC har inte samma slags monopol på public service-idén som Sveriges Radio, SVT och UR har. I Storbritannien finns kommersiella kanaler som åtagit sig och utfört public service-uppdrag. Det innebär att begreppet ”public service” där knyts till innehållet och inte till avsändaren, som är fallet i Sverige. I svensk debatt har public service, alltså journalistik i ”allmänhetens tjänst”, varit så hårt associerad till de tre bolagen att ingen annan ens har kunnat pröva begreppet. ”Det som SVT, Sveriges Radio och UR gör kal­las public service”, som det helt brutalt stod att läsa i ett material från Radiotjänst häromåret. Den som använder språket på det här Orwellska viset får förstås räkna med att undringar uppstår. Står verkligen ett grilltips i SVT mer i allmänhetens tjänst än en kommungranskning i en lokaltidning? Är skvalmusiken i P 4 egentligen mer omistligt demokratigrundande än ett avslöjande reportage i TV 4?

BBC har också varit mer noggrann med att signalera sitt beroende av medborgarna/licensbetalarnas engagemang och förtroende. I den pågående diskussionen kring det brittiska bolagets nya roller har gemene man och kvinna bjudits in att ha åsikter. I Sverige är public service-frågorna tvärtom förbluffande känsliga och triggar en fascinerande snarstuckenhet på Gärdet.

Olle Lidbom fingrar också på den ömma punkten varför vi i Sverige har tre public service-bolag istället för ett. Hans relevanta slutsats är att de borde limmas ihop såsom man gjort i andra ­ ­länder. Att upprätthålla tre hierarkier istället för en är inte bara dyrt utan också ineffektivt. Medan övriga branschen snabbt utvecklat nya, multikompetenta journalistroller, där en allmänreporter numera antas kunna berätta i såväl text som radio och tv-inslag, håller public service-bolagen envist isär uttrycksformerna. En radiojournalist pratar utan bild och en tv-journalist pratar med bild. Uppdelningen i olika bolag, med inbördes konkurrens, får emellanåt ofrivilligt komiska konsekvenser.

För en tid sedan skulle jag vara med i en kulturdiskussion i P 1. Det skulle ske via studiolänk. Men när det var dags visade det sig att radiostudion i min hemstad var obemannad just den här dagen. ”Okej, då åker jag till grannkommunen”, sa jag. Men också där var det ont om folk, ja faktiskt ingen alls som jobbade. Det visade sig sedan att hela landskapet Hälsingland saknade radiojournalistisk public service-kompetens just denna dag. Alltså fick jag fick välja mellan att åka en timme norrut eller 90 minuter söderut. Att ta hjälp från SVT, som har redaktionen vägg i vägg med min dåvarande arbetsplats, var uteslutet. Den här irrationella organisationen förstärker också den olyckliga centraliseringen (och urbaniseringen) av ”hela Sveriges radio och television”. Public service-bolagen väljer samma platser (utan att i realiteten samarbeta) och det blir allt längre mellan redaktionerna utanför storstäderna.

Ett viktigt skäl till att slå ihop bolagen är att den publika utväxlingskraften då bättre kan tas tillvara. Här finns fin erfarenhet att hämta till exempel hos NRK i Norge, där resurserna ligger under samma tak. Efter Utøyatragedin ställdes public service-tanken på sin spets. Hur rapportera? Hur gestalta en nation i chock utan att förstärka traumat? Hur slå vakt om den gemensamma offentligheten? NRK kom att spela en mycket viktig demokratisk roll, inte minst i diskussionen och debatten efter dådet. Det är tveksamt om svensk public service skulle kunna uppvisa samma samlade styrka.

Medieutredningen har en något oklar uppgift vad det gäller public service. Kulturminister Alice Bah Kunke har gett dubbla budskap: i direktiven är bolagen fridlysta, men efter hård kritik medgav hon att de nog ändå borde inkluderas. BBC-rapporterna borde ses som en gåva för en hårt arbetsbelastad utredning.