Karaktären på tvären

Han har alla de dygder jag ogillar och ingen av de laster jag beundrar”, sa Churchill om en rival. När man ska skapa en färgstark bifigur gör man klokt i att söka uppnå raka motsatsen.

Särskilt bristerna bör vara så tilldragande som möjligt. Yrsa Stenius skriver i sin bok om Albert Speer (Mannen i mitt liv) att hon aldrig har kunnat fascineras av människor som Dalai lama eller Nelson Mandela, och den oförmågan delas nog av många. Det må vara orättvist, men halvskurkar och antihjältar har så mycket starkare dragningskraft. Utan dem skulle många romaner och filmer vara fullkomligt livlösa: landskap utan växtlighet, tecknade enbart som linjer.

Att mellan varven få följa någon annan än hjälten ger ett slags voyeuristisk avkoppling. Man vet aldrig vad en gråzonsfigur kan ta sig till. I musikaliska termer blir birollernas äventyr därför kaotiska kontrapunkter till huvudpersonens mer förutsägbara ledmotiv. Man vet ungefär hur Tony Soprano kommer att hantera olika situationer han ställs inför; hur hans unge kusin Cristopher ska bete sig är däremot alltid en öppen fråga.

Den verkliga stjärnan i Stjärnornas krig är naturligtvis inte Luke Skywalker utan Darth Vader. Han blommar ut först i Rymdimperiet slår tillbaka, där vi kommer honom närmare inpå livet. Scenen där han sitter och mediterar (eller är han så att säga inlämnad på service?) med hjälmen avtagen visar tydligt att även regissören har identifierat publikens trängtan. Vader är reaktionär – lag och ordning ska till varje pris återupprättas i galaxen – och därmed i vår postupplysningsepok en sann upprorsman. Han kämpar mot den egna militärledningens inkompetens med samma raseri som han slutligen vänder mot sin kejsares riktningslösa ondska. En annan minnesvärd karaktär i George Lucas skapelse är Han Solo, smugglaren som till en början bara bryr sig om pengar men som efterhand kommer till insikt om att Imperiets totalitära anspråk hotar också honom själv och hans frihetsbehov. Stjärnornas krig framhålls som klassisk gott mot ont-underhållning, men det är de bångstyriga ensamvargarna som laddar kalaset med verkliga inre konflikter.

I Sagan om ringen fyller Gondors sändebud Boromir denna funktion. Det är han som med förtvivlad envishet – man kommer att tänka på Judas protester mot Jesu pacifism – frestas att se härskarringen som mänsklighetens mirakelvapen i kampen mot Mordor; det är han som får rymma människans hela register av ädelmod och rasande dumhet inom en och samma utmattade kropp.

I och med Boromirs frånfälle slocknar också något av trilogins mänsklighet i stort. Skurkarnas repliker inskränker sig till avgrundsvrål om att alla ska dödas och krossas och lemlästas. Ett fint utmejslat undantag är den förslagne rådgivaren Ormtungas monolog då han trakasserar Éowyn av Rohan. Man känner att denne usling trots allt är förmögen till en viss kärlek, till en besatthet vars realitet inte förtas av sitt upphov i aldrig så smutsiga feberfantasier.

De sämsta birollerna är tyvärr inte sällan kvinnornas – åtminstone när de, som så ofta sker i på film och tv, ska utgöra ännu en av hjältens konfliktytor. Besattheten av just konflikter är Hollywoods sämsta egenskap. Det finns inte en bok om hur man skriver filmmanus som inte tjatar till leda om detta, och det tycks bringa en viss panik bland författarna. Det är för lite konflikt, det är för lite konflikt… men vänta nu, kan han inte ha en hustru som ogillar att han jobbar så hårt? Som helst vill se honom sitta fastkedjad vid ett tryggt skrivbord istället för att jaga skurkar om nätterna?

En delförklaring till att House of Cards blivit så populärt kan mycket väl stavas Claire Underwood, huvudpersonens svalt plågade hustru. Det är uppfriskande för publiken att få följa ett par som faktiskt strävar åt någorlunda samma håll, precis som det brukar vara i verkligheten. När ett medium under tillräckligt lång tid har visat upp en förvrängd bild av verkligheten blir plötsligt det mindre dramatiska alternativet, den mindre konfliktfyllda varianten, alldeles högintressant. Claire tycks i början av serien vara på väg att lämna Frank. Hon beger sig till en gammal älskare i New York och blir kvar där i dagar. Först när hennes och makens gemensamma maktprojekt tycks hotat tar hon sig samman och återvänder till hemmet. Denna otydlighet i deras äktenskap – är det deras yrkesmasker eller privata jag som svetsar dem samman? – gör att man aldrig vet hur de ska reagera på vare sig faror eller framgång. Uppenbarligen har makarna Clintons relation spökat ordentligt i upphovsmännens fantasi.

Överlag är den amerikanska versionen av House of Cards jämfört med sin brittiska förlaga starkt präglad av magnetiska biroller. I den brittiska versionen överskuggar Francis Urquhart allt och alla i sitt kallhamrade rovdjursmajestät; i den amerikanska är tvärtom Frank Underwood tämligen trist. Man kommer inte ifrån misstanken att de amerikanska manusförfattarna i en blandning av lättja och bävan litar på att Kevin Spacey själv ska fylla rollen med innehåll. Men Spacey är ingen Ian Richardson och det amerikanska politiska systemet är inget Westminster. Vi får aldrig veta vad Underwood ser som sin mission, annat än att schackra och pressa sig till mer makt. Urquhart å sin sida är en konservativ urkraft, övertygad om att han ensam ska frälsa det brittiska väldet och pulvrisera dess fiender.

I nutida tv-produktioner finns hela koppel av manusförfattare, där några (de yngsta) får ansvar för vissa sidospår och för hanterandet av biroller. Nykomlingarna gör givetvis allt för att visa upp sitt register. Detta är deras stora chans i karriären och de ser till att göra avtryck med besked. I Difficult Men, Brett Martins underbara bok om tv-revolutionen från och med 1990-talet, beskrivs till exempel hur Matthew Weiner tog steget från att vara en i arbetslaget på Sopranos till att skapa sig en egen serie med Mad Men. Några av dem som där haft ansvar för birollerna kommer garanterat snart att gå vidare till egna projekt.

Detta är sinnebilden av en långsamt verkande, fungerande meritokratisk ordning – om man bortser från de eviga primadonnafasonerna, fyllegrälen och förtalskampanjerna. Varje år när Emmy-galan närmar sig och nomineringarna tillkännages utbryter svåra konflikter. Var det egentligen den eller den som skrev det hyllade avsnittet, eller var det bara tänkt så i planeringen? Bråken om dylikt mellan Sopranos skapare David Chase och hans protegé Matthew Weiner lär ha antagit episka proportioner.

Även de fiktiva personerna, inte bara deras upphovsmän, kan göra sådana klassresor. Den oemotståndlige sliskadvokaten Saul från Breaking Bad har numera sin egen tv-serie. Och ibland sker omkastningen av bi- och huvudroll redan från början. Var det Dostojevskij som uppfann greppet i Brott och straff, som har en rånmördare i huvudrollen, eller kanske Shakespeare med tyrannporträttet Rickard III? Redan hos Euripides hittar vi barnamörderskan Medea.

Biroller har alltså fått inta högsätet förr, men aldrig så ofta som i vår tid. Huvudpersonen i Breaking Bad tillverkar och säljer tung narkotika, en utgångspunkt som hade varit otänkbar för tjugo år sedan, då serien istället skulle ha handlat om en polis som jagat vederbörande. (Knarkspanaren Hank, huvudpersonens svåger, är här bara en exotisk biroll.) Seriemördardramat Dexter är ännu ett exempel på att man helt enkelt hoppat över den klassiska hjälten och låtit en typisk bifigur axla huvudrollen. Dessa båda seriers enorma framgångar måste förklaras med tittarnas voyeurism i förhållande till skuggvärldar och eländeshjältar, och fler liknande dramer kommer säkert att tillverkas. Varför ska publiken behöva nöja sig med att bara få spridda inblickar i misärens glåmiga glamourlandskap när de kan få tillgång oavbrutet?

På grund av denna pornografisering av perspektivet håller det gamla systemet på att luckras upp. Vem är huvudperson i Game of Thrones? Ingen. Alla är biroller. Kanske är det därför serien emellanåt kan upplevas börja om med varje scenbyte, likt en evighetslång novellsamling. En annan storslagen HBO-produktion, västerndramat Deadwood, gynnas eller lider av bristen på en entydig huvudperson. Al Swearengen, som i första säsongen är seriens självklara skurk, glider så småningom i kraft av skådespelarens fullkomliga dominans över i att bli dess någorlunda hjälte.

Romanförfattarna har inte varit immuna mot denna utveckling. I Jonathan Franzens Purity är kvinnan med samma namn strängt taget huvudperson, men det är uppenbart att Franzen varit betydligt mer intresserad av bifiguren Andreas Wolf. Det är Wolfs öde från vaggan i Östberlin till graven i Sydamerika vi får följa med verklig intimitet; det är hans incestuösa relation till en grym moder som ger boken ett äkta och skrämmande allvar. I Donna Tartts The Goldfinch finns en berättarröst, men snart sagt varje annan människa i romanen har starkare lyskraft. Den sjavige och tanige ukrainsk-amerikanske smågangstern Boris skänker berättelsen såväl sälta som rytm.

En stark biroll erbjuder inte bara lindring i form av skrattsalvor utan också ett varmt, koncentrerat allvar. Här är den pälsklädde skrävlaren, cynikern och knivmördaren Rogozjin i Dostojevskijs Idioten kanske det yppersta exemplet. Scenen där han förevisar furst Mysjkin sin favoritmålning med den lidande Kristus tar andan ur en – särskilt vid en omläsning där man vet vad som sedan stundar. Utan Rogozjin vore romanen endimensionell, och inte bara för att han företräder ett annat synsätt än huvudpersonens: han företräder ett annat väsen. Det som driver honom framåt är inte att vara anständigt folks motsats utan att så hjärtligt som möjligt få dem att ifrågasätta sina egna bevekelsegrunder. Av andra må han betraktas som ett enda virrvarr av lägre impulser, men det är inte sina egna lustar han slår vakt om utan en allmän ärlighet i umgängeslivet.

När Rogozjin står där och betraktar Herrens plågor vet han vad han pratar om. Hans perspektiv må vara förvridet men det är äkta i sin köttiga nihilism, det är sant inom ramen för sitt eget svettiga system. Dostojevskij måste ha älskat honom och det innerligt.

Även för författaren är utsvarvandet av biroller välbehövlig omväxling under projekt som tar åratal i anspråk. Berättar man i tredje person kan man alltid välja att skolka från huvudpersonen, och lägga en förmiddag eller tre på att utforska en ytligt sett mindre betydelsefull figur. Då kan det infinna sig en upprymdhet, en lätthet som gör att man skriver snabbare och rakare – och det utan att man ens måste ändra så mycket i efterhand.

En biroll kan börja som rena karikatyren. I mina egna böcker om frilansmördaren Ludwig Licht kom hans amerikanske uppdragsgivare GT till världen för att han behövdes rent intrigmässigt. Men så fort jag grubblade över vem han egentligen var, CIA:s fete, mustaschprydde stationschef i Berlin, insåg jag att han bar på ett stycke världshistoria. GT:s historia sammanfaller med berättelsen om det amerikaniserade Europa. Under kalla kriget låg hans arbetsplats på amerikanska ambassaden i Östberlin. Den stora ambassaden i västtyska huvudstaden Bonn flyttade sedan, efter murens fall, till det återförenade Berlin, varvid GT mycket väl kunde ha sugits upp i ett nytt maskineri. Istället såg han till att göra sig till herre över situationen och klättra till den lokala CIA-hierarkins högsta pinnhål.

Allt detta var av omständigheterna givet; det följde på ett par enkla grundpremisser. Och en man som upplevt allt detta, som överlevt sådana omvälvningar och än så länge satt kvar på sin post, kunde helt enkelt inte vara en platt och fånig person. Han måste ha någonting visst.

Den av hans repliker som fått mig att skratta mest – man upplever inte att man själv står för skämtet i sådana sammanhang – är när han, angående ett livsfarligt infiltrationsuppdrag bland amerikanska nazister, utbrister: ”Nu måste vi se till att få ekonomi i den här skiten.”

Och han menar varje stavelse. Det är så han har överlevt, genom att alltid ha ett öga på pengar och personalpolitik och palatsintriger. GT är precis den moderna människotyp som Evelyn Waugh förfasar sig över i Brideshead Revisited: flexibel enbart under eldgivning, modig bara när det som står på spel är någonting ärevidrigt, ambitiös blott när alternativet är att halka ner i en avgrund.

Kapitlen som avhandlar Ludwig skriver jag om och skriver om intill förbannelse, troligen för att de är så att säga taktiskt laddade och därför måste beskriva miljöer och skeenden med någorlunda precision. Det är fullkomligt avgörande för trovärdigheten och underhållningsvärdet i en thriller att läsaren ser världen framför sig så konkret som möjligt. Kapitlen om GT skriver däremot sig själva, det vill säga de skrivs av GT, och så länge han är nöjd behöver jag aldrig flytta på ett kommatecken.

Denna känsla av minskad tyngdkraft, denna semesterattityd, tror jag präglar många författares tacksamma förhållande till sina biroller. Någon annan är ”behind the wheel”, som Depeche Mode sjunger. Någon annan tar ansvaret och gör jobbet. Är det inbillning?

Ett annat märkligt fenomen är min tillförordnade CIA-chef Fran Bowden, som i tredje boken plötsligt får en väsentligt större roll än tidigare. Då det förr framgått att folk som träffar henne brukar darra av skräck blev det alldeles förtjusande att äntligen skriva scener ur hennes perspektiv. Det var som att kliva in i en stridsvagn. Och jag insåg snart att de övriga figurernas rädsla inför henne hade väckt mitt medlidande, eller snarare min vilja att trots allt förstå henne. Hon hade legat i långkok i mitt undermedvetna i fyra års tid och det var en befrielse att få ge henne ordentlig gestalt.

Verkligheten härmar konsten, ingen verklighet är mer konstgjord än den politiska och ingen scen är mer fullproppad med karaktärer än den konservativa högern. Här återfinns mycket riktigt en och annan fenomenal biroll. Dick Cheney och Donald Rumsfeld kommer för evigt att överskugga sin chef George W Bush, liksom Sarah Palin sin John McCain. Henry Kissinger har på samma sätt stulit rampljuset från Richard Nixon.

I Storbritannien är det nuförtiden samma visa. Både George Osborne och Boris Johnson är mer fascinerande än sin premiärminister. I Tyskland är det oftare Wolfgang Schäuble än Angela Merkel som uttrycker sig minnesvärt. I Sverige lystrar folk så fort de moderata företrädarna Maria Abrahamsson, Carl Bildt, Hanif Bali och Gunnar Hökmark uttalar sig, medan Anna Kinberg Batras plåtiga repliker helst borde sättas in i bekämpningen av sömnlöshet.

Kanske är det oundvikligt bland dagens sönderdresserade politiker att den som tar sig högst upp får offra mest av sin särprägel? Det är tråkigt, inte minst för det demokratiska engagemanget. En ledare utan andra egenskaper än sitt partiprogram är bara en affisch med månadslön. Den kanske syns, men hörs gör den inte; den har inga av de laster vi beundrar.

Det finns förstås en annan tänkbar förklaring till att vi vänder oss bort från centralgestalten. Tänk om vi är så vana vid att det är birollerna som står för reflektionsdjup och sanningssägande att vi faktiskt hellre lyssnar på dem än på huvudpersonen? I så fall har konsten påverkat vår tillitsprocess och gjort oss om inte klokare så åtminstone mer krävande. Det ska, som lord Vader brukar säga, inte underskattas.