Vem vet mest?

Att de politiska motståndarna, vänstern, historiskt sett haft ett minst sagt problematiskt och ambivalent förhållande till den ”borgerliga” akademiska världen, verkar i förstone stå i ett märkligt motsatsförhållande till deras generella skepsis mot alliansens vurm för praktikplatser som ett alternativ till teoretiska studier. Men självfallet grundar sig denna misstro i den gamla klassfrågan om att också låta teoretiskt omotiverade elever från studieovana hem få möjligheter till en framtid med akademisk förkovran. Alltmedan alliansen tvärtom hävdar att tvånget till teoretiska studier tidigt fråntar den omotiverade eleven alla möjligheter att slå sig in på arbetsmarknaden, också när det gäller jobb som inte kräver alltför avancerade teoretiska förkunskaper.

Den principiella uppdelningen mellan ”akademiker” och ”arbetare” (som om akademiker inte arbetade!) är ingalunda ny, utan kan spåras ända tillbaka till antikens Grekland där filosofer överlag och av tradition värderade ”den rena teorin” betydligt högre än ”hantverket”. Den grundläggande idén – eller förutfattade meningen – gjorde här gällande att hantverkaren och praktikern helt enkelt inte förstod sig på teoretisk kunskap, varför de heller inte bidrog till samhällsutvecklingen i stort. En seglivad uppfattning, har det visat sig. För visst är det så att teoretikern än idag anses litet finare än praktikern? Fysikern en aning högre rankad än ingenjören? Sociologens meriter tyngre än socionomens?

Här hemma har antologin Klassiska texter om praktisk kunskap nyligen getts ut (i skriftserien Södertörn Studies in Practical Knowledge), och till denna volym kan nu den tyske filosofiprofessorn och författaren Peter Janichs nya bok Handwerk und Mundwerk utgöra ett lämpligt komplement. På tvärs mot ”teoriernas hegemoni” kan denna kunskapsteoretiska studie läsas som en sorts äreräddning av praktikern och ”hantverkaren”. Vederhäftigt och stringent pekar boken på hur den praktiska kunskapen inte kan reduceras till blott ”tillämpad teori”, utan att den tvärtom ofta kan betraktas som en direkt förutsättning för den teoretiska vetenskapens utveckling. Bokens snitsiga titel låter sig inte lika elegant överföras till svenska; här kan väl Handwerk och Mundwerk närmast översättas med de betydligt mer fantasilösa begreppen ”praktik” och ”teori”.

På Platons och Aristoteles tid lämnade de fria (manliga) medborgarna över det kroppsliga arbetet till slavarna, kvinnorna och hantverkarna. Själva ägnade de sig hellre åt vetenskap, filosofi och politik. Till skillnad från arbetaren befattade man sig alltså med den teoretiska kunskapen. Man skrev, tänkte och talade. Och ändå, menar Janich, var (och är) den spekulerande teoretikern i sin verksamhet ofta helt beroende av de konkreta observationer och praktiska experiment som gjorts av andra ”ute på fältet”.

I nio kapitel undersöker Janich ur ett idé- och vetenskapshistoriskt perspektiv den praktiska och handgripliga kunskapens avgörande betydelse för de vetenskapliga framstegen inom disciplinerna geometri, fysik, kemi och biologi. ”Utan hantverk och teknik ingen forskning, ingen naturvetenskap”, upprepar författaren, och ser i den grekiske matematikern och geometrins gudfader Euklides ett slags ur-representant för forskaren och tänkaren i gränslandet mellan praktik och teori, mellan Handwerk och Mundwerk.

Och även hos exempelvis Galilei och hans klassiska mekanik, och för all del också hos filosofer som Descartes, var praktikens betydelse för vetenskapliga landvinningar helt avgörande. Med Robinson Crusoe som illustrativt exempel försöker Janich så hitta en ”metodisk rekonstruktion” av förhållandet mellan teori och praktik. ”Hur kan Robinson bygga upp en ny värld, där han åter kan utnyttja de redskap som han i sitt hemlands tekniska civilisation lärt sig att använda?” Och på följande sidor – under rubriker som ”Geometri som hantverk”, ”Robinson-världens geometriska grundformer”, ”Det ’ideala’ i en ’verklig’ värld” – analyserar författaren stegvis den kunskapsteoretiska metodiken i Robinsons skapande av konkreta verktyg, från idé till färdig produkt.

Det är när vetenskapsteorin börjar fordra ett annat språk och andra kriterier än dem som fackvetenskaperna själva använt sig av och utvecklat, som en mer strikt boskillnad mellan att bedriva och beskriva vetenskap uppstår, menar Janich. Medan fysikern talar om kroppar och kraftfält, om strålning och energi, talar vetenskapsteoretikern om fysiken som akademiskt ämne, om dess språk, metoder och institutioner. En störande faktor för fysikerna (praktikerna) har varit de akademiska filosofer (teoretikerna) som alldeles oavhängigt fysikens vetenskapliga rön och framsteg fortsatt att ställa frågor som ”Vad är kunskap?”, ”Vad är natur?” och ”Vad är en naturlag?”. Visserligen fullt normala och mänskliga funderingar, men som hos den vetenskapliga empirikern antingen motarbetats som ”oönskad inblandning” eller hånfullt avfärdats som ”inkompetent ackompanjemang” (Janich) till den kliniska vetenskapens studier.

Denna filosofiska upptäckt av språkets roll inom vetenskapen ledde under början av 1900-talet till vad man inom språkfilosofin kallar the linguistic turn (den språkliga vändningen). Genom att studera naturvetenskapernas teorier och begrepp som sådana upptäckte man att fackspråket alltmer avlägsnat sig från den praktiserande utövarens och laboratoriernas ”ursprungliga” språk, och därmed också från något så elementärt som erfarenhetsgrundade observationer. Den moderna fysikens terminologi hade helt och hållet blivit ett ”teorispråk”, som avskilt så att säga svävade över ”iakttagelsespråket”. Just fysiken, menar Janich, hade så förvandlats till ”ren teori” (Mundwerk), åtminstone ur ett vetenskapshistoriskt perspektiv. I kapitlet som rör kemin drar författaren rent av följande långtgående slutsats av den språkliga vändningens konsekvenser för den akademiska vetenskapen: ”Kort uttryckt är kemisten en expert på uppställandet av ordlistor för ämnenas egenskaper.” Inte så mycket en expert på kemiska processer, alltså, som på bruket av dess nomenklatur! Även om grundsatsen ”Ingen naturvetenskap utan hantverk” förvisso ännu gäller, är satsen ”Utan språk ingen naturvetenskap” med andra ord minst lika giltig.

Nej, Janichs tankestimulerande och utmanande undersökning av den vetenskapliga metodikens processer kan ingalunda läsas som ett inlägg i den utbildningspolitiska debatten, och inte heller som någon populärvetenskaplig introduktion i vetenskapsteori. Istället konfronteras vi här med en sofistikerad och lärd studie i några av epistemologins mest centrala frågor. Men även om Janich fortlöpande försjunker i intrikata kunskapsteoretiska resonemang om ”framställningen av kunskap” (som också är bokens undertitel), kan den uppmärksamma läsaren – lekman eller akademiker – också finna behag i denna exemplariskt åskådliga och didaktiskt utförda forskningsresa genom vetenskapshistorien.