En ömtålig nationalism

Nationalism är inte något som tränger sig på särskilt ofta i den 1930-talsvärld där den urbrittiske komiske hjälten Bertie Wooster flackar mellan sin klubb i London och olika lantegendomar, fullt upptagen med att undvika giftermål. Men när den gör det är den ungefär lika välkommen som ett besök från en sträng och avståndstagande faster.

Nationalisten i fråga är Roderick Spode, grundare av en grupp aktivister som går under namnet ”Storbritanniens räddare” – och mannen som inte lyckades ordna tillräckligt med mörka skjortor till sina anhängare, vilket tvingar dem att gå omkring i svarta kortbyxor istället.

Spode, som bygger löst på Oswald Mosley, fascistledaren som dök upp i Storbritannien före andra världskriget, är mer löjlig än ondskefull. Hans mörka hemlighet, exempelvis, är att han tjänade pengar på att driva en butik med damunderkläder – till råga på allt under det franska namnet Eulalie Sœurs.

Närmare åttio år efter det att P G Wodehouse skapade denna rolllista ses flaggviftande i Storbritannien alltjämt som endast något mindre excentriskt än att paradera omkring i kortbyxor. Det är inte många brittiska hem som har en flaggstång. I själva verket råder det till och med en viss förvirring kring den brittiska flaggan, som är allmänt känd som Union Jack men som tekniskt sett borde kallas unionsflaggan. Under många år lade högerextremistiska grupper beslag på denna nationalsymbol innan den kunde tas tillbaka av allmänheten.

Britterna brukar göra anspråk på att ha ett stort antal dygder: vidsynthet, anständighet, sunt förnuft, praktisk läggning, styrka (i synnerhet i motgång, känt under begreppet ”stiff upper lip”) och, kanske mest av allt, humor. Men öppen nationalism, eller offentliga eller översvallande uppvisningar av patriotism, är än idag i allt väsentligt någonting obrittiskt.

För att förstå varför kan vi dröja oss kvar vid perioden kort efter det att Bertie Wooster skapades av P G Wodehouse, då Storbritannien fann sig indraget i andra världskriget och en existentiell kamp mot några mycket otäcka nationalister.

Det här var en tid då Storbritannien modigt mötte nazister och andra flaggviftande fascister på det europeiska fastlandet i det som Winston Churchill beskrev som nationens ”stoltaste stund”. Medan Hitlers fanatiska, gutturala orerande sporrade anhängarna under massmötena i Nürnberg stod Churchills avspända men ändå teatraliska talarkonst, och hans envist trotsiga ton, i samklang med britternas självbild.

Denna föreställning om den envisa, lugna men samtidigt bestämda brittiskheten har så klart djupare rötter, de går åtminstone tillbaka till 1600- och 1700-talen då John Bull framträdde, en fantasifigur som liknar USA:s onkel Sam (även om han är lite mer rundlagd, kanske för att han är så förtjust i rostbiff). Precis som onkel Sam hyllade John Bull värderingar som uppriktighet, lojalitet och motstånd mot aggression.

Och det finns ett uppenbart skäl varför denna nedtonade, bagatelliserade nationalism har överlevt den bulldoggaktiga anda som representeras av John Bull, vars bild man sällan ser nuförtiden. Det beror på att Storbritannien inte är en nation, det är en förening av flera nationer – och dessutom en komplex sådan.

Storbritannien består av England, Skottland och Wales – medan även Nordirland räknas med i Förenade kungariket, United Kingdom. De två begreppen är resultatet av en rörig historia med samarbete och konflikter bland folken på de två öarna.

För att förstå hur flexibel denna lösning är behöver man bara titta på hur de nationella sportlagen är sammansatta. England, Skottland, Wales och Nordirland har samtliga egna nationella fotbollslag. Men när det gäller rugby har England, Skottland och Wales nationella lag medan nordirländarna spelar för Irland. Vid olympiaderna medverkar ett lag från Förenade kungariket även om det – förvirrande och till en del nordirländares förtret – kallar sig Team GB, förkortning för Team Great Britain. Regeln är, kort och gott, att det inte finns någon regel.

I motsats till i Spanien, som vägrar erkänna Katalonien som nation, tvivlar ingen i Storbritannien på att Skottland och Wales är fullvärdiga länder. Att göra det vore detsamma som att inte vilja kännas vid historien.

Ett av de avgörande stegen mot Skottlands union med England togs år 1603 då Jakob VI av Skottland blev Jakob I av England i vad som i själva verket var ett skotskt övertagande av den engelska kronan. Under de följande århundradena hade Skottland ett eget (vanligtvis överlägset) utbildningssystem och dessutom en separat samling lagar.

Som historikern Linda Colley beskriver i boken Britons. Forging the Nation 1707–1837 var skapandet av Storbritannien inte någon okomplicerad historia, utgången var inte heller på förhand given. Landet var, hävdar hon, ”ett påfund som framförallt formades av krig”.

”Gång på gång”, skriver hon, ”förde krigen mot Frankrike britterna, oberoende av om de härstammade från Wales eller Skottland eller England, till sammandrabbningar med en uppenbart fientligt inställd motpart och sporrade dem att kollektivt definiera sig mot den.”

Detta konsoliderades senare genom det brittiska imperiets expansion, vilket gav skottarna möjligheter till handel som de aldrig kunde ha förväntat sig på egen hand. Men det var gemensamma intressen och rädsla för andra som förenade Storbritannien.

Flera århundraden senare – vad innebär det att vara brittisk? Vid en naturaliseringsceremoni för invandrare som är på väg att få brittiskt medborgarskap i Twickenham, en välmående förort till London, är den främre stolsraden packad av människor som står i begrepp att bli undersåtar till drottning Elizabeth II. Dessa nya britter kommer från hela världen – bland dem finns ett antal amerikaner och kanadensare samt en handfull mexikaner och bulgarer (men inte en syrier så långt ögat kan nå). Längst fram i rummet finns en brittisk flagga och på ett staffli står en bild av drottningen, hon ser mycket yngre ut än hon gör på tv nuförtiden. Då vice borgmästaren anländer i full mundering reser sig församlingen som en man.

Det som inleds som ett högtidligt, formellt evenemang råkar dock snart vilse. Vice borgmästaren håller ett tal om sevärdheterna i Twickenham, i vilket hon hoppar hit och dit. Sedan, när hon delar ut naturaliseringsintyget, flörtar hon skämtsamt med de nya brittiska männen. ”Å ett sånt fint starkt handslag”, säger hon. Det verkar bara finnas ett vagt utkast till manus. En annan tjänsteman håller ett tal som tillstår att en del av de nya britterna kan ha fått sitt medborgarskap av administrativa eller skatteskäl (”ingenting fel med det”) medan det för andra innebär ”slutet på en lång resa”. Nästan som en tanke som man kommer på i efterhand, och utan att utveckla resonemanget närmare nämner han att Storbritannien är det ”bästa landet i världen” att bo i. Samtidigt, längst bak i salen, kryper ett uttråkat barn över golvet.

Efter det att nationalsången spelats och några fotografier tagits är det hela över och de nya britterna går var och en till sitt, redo för nästa byråkratiska slag, den här gången för att få sina rödbruna brittiska pass. Paloma Gutierrez Keever, en av de nya britterna, tycker att den här sortens evenemang är en bra idé och säger att ”det går upp ett ljus när de säger ’välkommen till ditt nya land’ ”. Men hon tillägger artigt att hon hade väntat sig ”att det hela skulle vara högtidligare, mer formellt och allvarligare”.

Den här sortens ceremonier är någonting relativt nytt i Storbritannien och ses som en del av gensvaret på debatten om den nationella identiteten (och om assimilering av minoriteter). Ett antal politiker har på senare tid funderat kring begreppet brittiskhet. John Major, som var premiärminister 1990–1997, utvecklade en gång sin folkliga syn på vad det innebär att vara brittisk, en syn som – redan då – huvudsakligen existerade i premiärministerns rosafärgade minne. Det var, sa han, ”ett land med långa skuggor över lantliga cricketplaner, ljummet öl, gröna förorter, hundälskare och gamla tanter som cyklade till nattvarden genom morgondimman”.

År 2006 funderade Gordon Brown, som härstammar från Skottland, också på ämnet och undrade varför Storbritannien inte har något ”nationellt högtidlighållande av vilka vi är och vad vi står för”. ”Vad är vår motsvarighet till den nationella symbolism som en flagga i varenda trädgård i USA innebär?” tillade Gordon Brown och föreslog att en nationaldag skulle införas för att fira den brittiska identiteten. Tanken väckte aldrig något gensvar. Istället tog diskussionerna om identitet en ny vändning till följd av terrorattentaten i London år 2007 som till mångas förvåning utfördes av människor som hade växt upp i landet.

Sedan dess har ingen på allvar återvänt till idén om en ”Storbritanniens nationaldag” – landet hankar sig fram med excentriska eller halvhjärtade firanden. Bland dessa hittar vi den militära ceremonin ”Trooping of the Colour” för att fira drottningens ”officiella” födelsedag (jämte hennes riktiga födelsedag, även om ingen av dem är allmänna helgdagar) och avslutningen på säsongens promenadkonserter ”Last Night of the Proms”, med framföranden av ”Rule Britannia” och den fosterländska hymnen ”Jerusalem”. Det de har gemensamt är kanske att de knappt märks av de flesta britter.

Om de illustrerar något är det att det oklara med allt som omger den brittiska nationaliteten, dess flexibilitet och till och med dess neutralitet, antagligen har varit avgörande för dess varaktighet. Bara någonting som är så här obestämbart och dämpat kan låta människor ansluta sig till de många identiteter som Storbritannien består av. Ett av de bästa sätten att förolämpa någon från Skottland eller Wales är att beskriva honom eller henne som engelsk. Men de flesta accepterar förmodligen begreppet brittisk, vilket gör att de kan hålla fast vid sin skotska eller walesiska identitet utan någon inkonsekvens.

Folk från de etniska minoriteterna verkar känna likadant. Följaktligen är det, enligt en forskningsanalys av 2011 års folkräkning, mycket mer troligt att bangladeshier, pakistanier, indier och svarta ser sig själva som bara brittiska – hellre än att också se sig som engelska.

Om det är lättare att tänka på sig själv som svart britt hellre än svart engelsman eller engelska beror det på att brittiskheten är mycket lätt att anamma.

Men om brittiskheten har dragningskraft bland vissa av de etniska minoriteterna håller den snabbt på att förlora sin popularitet i Skottland. Under en middag i en lägenhet i södra London berättade en skotsk före detta medlem av det brittiska parlamentet för Labourpartiet, som för närvarande befinner sig i opposition, att han var tillräckligt gammal för att minnas finalen i VM i fotboll 1966, den enda gången som England vunnit tävlingen. Han, hans far och familjens vänner hejade alla på England. Men nuförtiden, förklarade han, när England spelar landskamp håller de flesta skottar automatiskt på motståndarlaget, vilket det än är.

Detta återspeglar delvis en generationsmässig utveckling av hållningen på båda sidor om den skotska gränsen. Under andra världskriget, då Storbritannien mötte ett existentiellt hot, stod England och Skottland självfallet på samma sida. Det var en erfarenhet som förstärkte skapandet av Storbritannien som historikern Linda Colley beskriver. Kriget underbyggde de sociala kontakterna mellan individer från de två länderna som slogs sida vid sida. Och efter kriget, när det inte var vanligt att resa till kontinenten, var en semester i Skottland det mest exotiska resmålet som de flesta engelsmän kunde tänka sig. För 2000-talets semesterfirare är det dock ofta billigare att flyga till Spanien än att ta tåget till Skottland, där det dessutom verkligen inte finns någon garanti för att solen skall skina på stranden.

Men kanske ännu mer brännande är den politiska sprickan mellan England och Skottland. En gång i tiden var Skottland de konservativas (Torypartiets) viktigaste distrikt. I 1955 års allmänna val fick de konservativa mer än hälften av de skotska mandaten i det brittiska parlamentet. I 1997 års allmänna val fick man dock inte ett enda.

Denna process var till stor del en reaktion på Margaret Thatchers regering, som kom till makten 1979. När hon tillträdde var hon fast besluten att slå sönder den enhetliga nationella förmyndarkultur som hade växt fram under 1960- och 1970-talet – samtidigt som landets ekonomiska kraft försvagades – och stänga industrier som gick med förlust. Det slog hårt mot Skottland. Men många skottar irriterades också av hur den väsentligen engelska Thatcher såg ut och lät, följaktligen röstade Skottland enhälligt på Labour i de allmänna valen 1979, 1983 och 1987.

Det spelade ingen roll. Enligt de brittiska vallagarna vann Thatcher ändå, tack vare de engelska rösterna, ett resultat som bara gjorde missnöjet ännu mer utbrett i Skottland. När Labour till slut fick sin jordskredsseger i valet 1997 försökte de överbrygga denna klyfta genom att etablera ett nytt skotskt parlament som, hoppades man, skulle tillgodose skottarnas strävanden.

I själva verket har det motsatta inträffat. De politiska systemen i de två nationerna har gått ännu mer åt olika håll, pådrivna av det självständighetsförespråkande Skotska nationalistpartiet (SNP) som har genomgått en rad metamorfoser sedan det bildades. Ursprungligen hade det rykte om sig att vara ett parti som stod till höger om mitten, vilket ledde till att medlemmarna fick smeknamnet ”Tartan Tories” (konservativa i skotskrutigt). Det genomgick en fas där det var motståndare till den europeiska integreringen. Men i sin nuvarande inkarnation förespråkar SNP en mer vänsterorienterad, inkluderande sorts nationalism. Man välkomnar migranter och hävdar att ett självständigt Skottland, tack vare inkomsterna från oljan och gasen, skulle kunna ha de nordiska ländernas framgångar som förebild inom Europiska unionen. Taktiken går ut på att utnyttja mer allmänna kommunitaristiska traditioner, vilka är mycket starkare i Skottland än i England.

Ett drag av detta kan ses i de mer demokratiska strukturer som historiskt utvecklades i den skotska kyrkan, där församlingsmedlemmarna utser prästerna. Ett annat syns i den kommunitarianistiska livssyn som ges konkret uttryck i den skotska filosofin och teologin, som hos John Macmurray, 1900-talsfilosofen vars kristna socialism lär ha inspirerat den före detta premiärministern Tony Blair. Efter att ha kommit till makten i det skotska parlamentet gav SNP skottarna ett antal förmåner som engelsmännen inte åtnjuter: bättre vård i hemmet för de äldre, gratis universitetsutbildning, läkemedel och bussresor för pensionärer. Men detta tillfredsställde inte skottarnas strävanden och den nuvarande konservative premiärministern, David Cameron, blev till slut tvungen att gå med på en folkomröstning om Skottlands självständighet. Han räknade med att skottarna skulle säga nej till separatism och, på så sätt, underminera kampanjen för självständighet.

När resultatet i folkomröstningen tillkännagavs tidigt på morgonen den 19 september 2014 stod det klart att den första delen i detta vågspel hade lyckats. Skottarna hade röstat ungefär 55 mot 45 procent för att säga nej till en separation, kanske oroade man sig för självständighetens osäkerhet. Men den andra delen i beräkningen – att detta sanningens ögonblick skulle stärka skottarnas brittiskhet – gick käpprätt åt pipan för Cameron. Trots att man inte fick ett ja i 2014 års folkomröstning om självständighet väckte separatisternas valkampanj stödet för SNP, ett parti som alltjämt verkar för självständighet. I 2015 års allmänna val fick David Camerons konservativa parti egen majoritet i det brittiska parlamentet, men bara en av lagstiftarna valdes av skottarna. Labour, Storbritanniens huvudsakliga oppositionsparti och en gång Skottlands ledande politiska kraft, reducerades också till en parlamentsledamot från Skottland, i och med att SNP nästan fick samtliga skotska mandat i denna anmärkningsvärda politiska jordbävning.

Detta betyder att Storbritannien styrs av ett parti, de konservativa, med mycket litet stöd i Skottland. Samtidigt tävlar inte partiet som dominerar den skotska politiken – SNP – ens om mandaten i England.

Framgången med det skotska parlamentet har också fått politiska och konstitutionella följder som hotar att destabilisera det brittiska beslutsfattandets uppbyggnad och framkalla ett engelskt bakslag. På grund av skottarnas begränsade självstyre kan de, i motsats till engelsmännen, kämpa om mandat i två församlingar. Början på en motreaktion utanför Skottland verkar gynna United Kingdom Independence Party (UKIP), som kampanjar för att lämna Europeiska unionen och som – trots sitt namn – spelar på engelsk nationalism.

Som en följd av detta vill David Cameron nu att de engelska parlamentsledamöterna skall få större makt över lagar som bara berör England. Men detta drag hotar att underminera unionsprincipen som det brittiska parlamentet vilar på, genom att det skapar två sorters lagstiftare.

Samtidigt berör även den andra folkomröstning som Cameron utlovat, om medlemskapet i Europeiska unionen, avgörande punkter i Storbritanniens förhållande till omvärlden. En del av EU-skeptikernas argument för en ”Brexit” är att Storbritannien skulle tjäna på att fokusera mer på handelsförbindelserna med sina gamla allierade i Brittiska samväldet samt snabbväxande utvecklade länder och utvecklingsländer, bland dem Kina.

Med den underförstådda påminnelsen om Storbritanniens maktställning under imperietiden är detta något som mer tilltalar folk i England än norr om gränsen, där skottarna enligt opinionsundersökningar är mer positiva till EU-medlemskapet än engelsmännen.

Detta innebär att det finns en möjlighet att Skottland röstar för att stanna kvar i EU, men tvingas lämna unionen på grund av hur engelsmännen röstat. Om det skulle hända blir en andra folkomröstning om skotsk självständighet mycket trolig – och denna gång kan den komma att vinnas av separatisterna. I vilket fall som helst skulle sprickan mellan engelsmännen och skottarna bli tydligare än någonsin förr.

Allt detta leder fram till frågan huruvida Storbritannien nu är på väg mot en ny och farlig nationalismens tidsålder.

Svaret beror till stor del på om nationalisterna i Skottland kan fortsätta att skörda förbluffande politiska framgångar och sätta ännu större tryck på en ömtålig brittisk konstitutionell lösning som stegvis byggts upp under flera århundraden. En sak står dock klar: nuförtiden skulle en grupp som kallar sig ”Storbritanniens räddare” verka ännu mer absurd och malplacerad än den gjorde i den 1930-talsvärld där P G Wodehouses komiske hjälte Bertie Wooster levde.

Dagens ökande nationalism är inte en brittisk företeelse utan dess antites – en serie konkurrerande nationalistiska stämningar i Skottland, England och Wales. Och den hotar inte bara den brittiska nationella identiteten utan även Storbritannien.

Stephen Castle är journalist i International New York Times.

Artikeln är skriven särskilt för Axess.

Översättning: Martin Peterson