Allt vi inte vet

Vi kom självfallet in på samspelet mellan forskning och politik. Jag minns särskilt hur hon framhöll att (fritt citerat ur mitt minne) ”vi politiker behöver få klara besked från er forskare om hur saker och ting förhåller sig – vad den eller den åtgärden leder till för resultat – för att vi skall kunna fatta de rätta besluten”. Min reaktion, som jag dock höll för mig själv, var förvåning över att en politiker som Anna Lindh hade en så stark tilltro till vad forskningen kan åstadkomma inom ett så komplext område som miljön. Nog för att forskning kan ge ett underlag för beslut, tänkte jag, men då måste man också vara klar över att forskningsresultat omges av många ”om” och ”men”, och att de dessutom ofta är provisoriska; ny forskning kan ge nya svar. Alla forskare är heller inte eniga, och nya forskningsrön måste utsättas för intern kritik inom forskarsamhället innan de kan bli allmänt accepterade.

Denna episod dyker upp i minnet när jag läser Helga Nowotnys nya bok The CunningofUncertainty, som just har samspelet mellan forskning och politik som ett av sina huvudtemata. Nowotny är en högt aktad vetenskapssociolog med detta samspel som en viktig specialitet. Hon har god anknytning till Sverige, är bland annat utländsk ledamot av Kungliga Vetenskapsakademin, hade goda kontakter med den framlidne framstående svenske kulturgeografen Torsten Hägerstrand, och citerar Hans Rosling flitigt. Hon har också varit mycket aktiv som forskningsadministratör på hög nivå, bland annat som en av tillskyndarna till, och ordförande för, EU:s europeiska forskningsråd för stöd till forskning grundat enbart på vetenskaplig excellens.

Bokens titel kan vålla visst huvudbry. ”Cunning” betyder ”list”, ”förslagenhet” eller ”slughet”. ”Uncertainty” kan betyda såväl ”osäkerhet” som ”ovisshet”. Nowotny har dock i andra sammanhang gjort klart att hon avser den senare betydelsen. Så en svensk översättning skulle närmast kunna bli ”Den Förslagna Ovissheten”.

Vad menar då Nowotny med att ovissheten kan vara slug eller förslagen? Det hela har att göra med hur vi ställer oss till framtiden. Ser vi på den som något okänt, rent av som ett hot, som vi på alla sätt måste förutsäga och planera för? Eller ser vi den som en möjlighet till nya erfarenheter, nya upplevelser, nytt kunnande?

Vetenskapen, hävdar Nowotny, och där är hon naturligtvis inte ensam, är den mänskliga aktivitet som verkligen omhuldar ovissheten. Forskning är ju till sin natur en process där man ger sig i kast med ovissheten för att skapa visshet. Om man redan innan man startar ett forskningsprojekt vet i detalj vad man skall komma fram till, behövs det ju inte någon forskning kring den frågan. En forskare ser ovissheten som en stimulerande faktor i sin verksamhet. Ju slugare ovissheten är, desto stoltare är forskaren över att ha överlistat den, över att ha omvandlat ovisshet till visshet.

I mera allmänmänskliga sammanhang kompliceras bilden. Vi lever vårt liv framåt – och minns det bakåt – och förlitar oss då på den erfarenhet som vi fått av allt det vi tidigare upplevt. För att livet inte skall bli helt kaotiskt måste vi kunna förutse vad som skall ske, kunna planera för vad som skall komma. Vi kan tolerera en viss grad av ovisshet, men vill nog inte att ovissheten skall vara alltför slug.

Sociolog som hon är tar Nowotny upp inte så mycket hur den enskilda människan beter sig inför en oviss framtid – det överlåter hon till psykologer av facket att göra – utan fokuserar mer på vad vi gör i grupp, på de sociala och samhälleliga aspekterna. Hur hanteras framtidens ovisshet inom stora företag, inom finansvärlden, inom politiken?

Det har, konstaterar Nowotny, i alla tider funnits en önskan hos beslutsfattare på olika nivåer att kunna förutse vad som komma skall. Arkeologiska fynd från det tidiga Kina visar hur ristningar i djurben – symboler som också identifierats som föregångare till de kinesiska skrivtecknen – användes i syfte att spå om framtiden. I antikens Grekland gick man till oraklet i Delfi för att få vägledning. För att vara framgångsrik får oraklets förutsägelser inte vara alltför precisa. De måste lämna plats för tolkningar, både för att ge makt till uttolkarna och för att kunna bevara förtroendet för oraklet även om förutsägelserna skulle slå fel.

Dagens beslutfattare har helt andra sätt att se in i framtiden. Man kan använda sig av stora datorberäkningar och skapa matematiska modeller som utgår från samspelet mellan ett antal omvärldsfaktorer och med många aktörer vars handlande man försöker fånga i de algoritmer, de datorinstruktioner, som bygger upp dataprogrammen. Man har också möjlighet att samla in en mängd data som har att göra med hur vi människor beter oss till exempel när vi går och handlar eller när vi surfar på internet. Sedan kan man analysera dessa data för att se om det finns några genomgående trender, några drag som kännetecknar stora grupper av individer.

Idag är sådana datamodeller nödvändiga för att beslutsfattare skall kunna fatta förnuftiga beslut, antingen det nu gäller Googles sökmotor, Riksbankens ränteprognoser eller stora företags kartläggning av sina kunders vanor och ovanor. Men, understryker Nowotny, de bör ses för vad de är, goda som underlag men inte något som man alltid slaviskt skall följa.

I detta sammanhang betonar Nowotny att samvariation, korrelation, mellan två omständigheter inte betyder att den ena nödvändigtvis orsakar den andra. För att komma åt ett orsak-verkan-förhållande måste det till en mera djupgående analys. Även de mest avancerade av dessa den moderna motsvarigheten till antikens orakel kräver tolkning och uttolkare.

Det finns också andra inneboende svårigheter med att göra förutsägelser för så pass sammansatta system som stora grupper av aktörer utgör. Dessa system är nämligen ”komplexa” i ordets tekniska mening, vilket syftar på att systemen är sammansatta av en stor mängd mindre delar (alla de enskilda aktörerna) som växelverkar inbördes på ett ofta mycket invecklat, ibland till och med oförutsägbart vis.

I historisk belysning menar Nowotny att just komplexiteten i dagens system ger ovissheten en ny dimension. Ett exempel är de globala finansiella marknaderna. De fungerar normalt ganska förutsägbart. Men ibland händer något överraskande, som vid finanskrisen efter Lehman Brothers-kraschen 2008. De flesta matematiska modeller för finansmarknaden kunde inte förutse det skeendet. De höll det för helt osannolikt att en kris av den storleken skulle kunna inträffa. De utgår nämligen från att små orsaker leder till små effekter. Men för komplexa system är detta inte alltid fallet. De kan uppföra sig på samma sätt som när ett litet steg man tar från klippan ovanför ett brant stup leder till ett förödande fall. Intressant nog fanns det dock några finansmarknadsmodeller som inte höll det för alldeles otroligt att en stor kris kunde komma; även nutida orakel kan ge olika svar och behöver sina uttolkare.

Ett ytterligare inslag i dagens hantering av ovisshet är att de modeller, som man använder för att producera förutsägelser, sällan ger ett entydigt svar. Istället är de utformade så att de anger sannolikheten för att vissa händelser skall inträffa. I sin tur behöver då sannolikheten bedömas innan man bestämmer sig för att handla på ett visst sätt. Historiskt är detta ett ganska nytt inslag, knappast mer än halvtannat sekel gammalt. Nowotny menar till och med att vi fortfarande är litet ovana vid att använda oss av sannolikheter i vår planering, antingen det nu gäller individer, företag, finansinstitut eller regeringar. Hon tar som ett exempel hur vi hanterar ett av de mest sammansatta systemen vi har, nämligen vädret, eller ännu mera komplext, klimatet. När FN:s klimatpanel IPCC ger prognoser för framtidens klimat, sker det alltid i form av en viss sannolikhet för att till exempel temperaturökningen skall bli, säg, två grader, inte att den med säkerhet kommer att bli det.

Klokt nog ger Nowotny inte många direkta råd för hur vi skall hantera framtidens ovisshet ännu bättre. I boken finns inga trosvissa pekpinnar för att förmå dig – eller mänskligheten – att göra si eller så för att bättre hantera dagens orosmoln. Med all den osäkerhet som föreligger, även i de mest utvecklade prognosinstrument som vi förfogar över, finns det inte mycket annat att göra än att, som hon säger, vara pragmatisk och ”muddle through”, trassla sig igenom. Trots allt är hon rätt optimistisk, förutsatt att vi på ett förnuftigt sätt utnyttjar alla möjligheter till förutsägelser som dagens teknik förser oss med. För vi kommer nog aldrig undan vad Niels Bohr framhöll, i sin tur citerande Storm P och Piet Hein: Det är svårt att spå, särskilt om framtiden.