Kulturbeteende

Inte minst våra nära släktingar bland primaterna är på fallrepet och finns snart kvar enbart som livstidsfångar bakom galler i zoologiska trädgårdar.

Andra arter har vi ”domesticerat”, det vill säga: modifierat genom avel för att tillfredsställa våra egna önskemål. Om inte någon broms slår till (och vad skulle det kunna vara?), kommer Jorden inom en nära framtid att hysa omkring tio miljarder resurskrävande människor. Man kan verkligen fråga sig hur det gått till att just Homo sapiens, en afrikansk primatart som är mycket nära besläktad med de två schimpansarter som kämpar för sin överlevnad i Afrika, kunnat vinna en sådan brakseger. Vilket eller vilka har vår arts hemliga vapen varit?

Sådana frågor diskuteras i en helt ny bok skriven av Joseph Henrich, professor i Human Evolutionary Biology vid Harvard University, och låt mig genast säga att hans analys av orsakerna till vår arts succé är utomordentligt fascinerande och att han på ett alldeles lysande sätt presenterar både sina slutsatser och sina spådomar för framtiden. Hans huvudargument är att det hos vår art har utvecklats en unik egenskap eller förmåga som han kallar ”kumulativ kultur”, och då frågar man sig genast: Vad menas med det?

I begreppet ”kultur” inkluderar Henrich all mänsklig aktivitet som bedrivs på grundval av de ackumulerade erfarenheter och värderingar som kommuniceras från person till person och från generation till generation. Allt vi uträttar som inte har en direkt genetisk bakgrund hör hemma under detta begrepp. Att människor agerar för att producera avkomlingar är inte ett uttryck för kultur, för den ”driften” ligger i vårt genetiska program och finns hos (nästan) alla människor. Men om det i en grupp människor finns ett regelverk som dikterar vem som får ”para sig” med vem och när, då har kulturen klivit in som en styrfaktor i fortplantningsvanorna.

Kulturer uppstår och förändras genom att människor formulerar, sprider och anpassar olika regelverk, vilket för att fungera förutsätter samhällen där ett omfattande samarbete och stort mått av kunskapsöverföring sker mellan individerna. En grupp består endast så länge som den tack vare sin kulturarsenal hålls samman och kan stå emot konkurrens och aggression från andra grupper.

Inom en grupp (eller stam eller vad slags ”samhälle” det än rör sig om) sprids och uppmuntras sådana individuella beteenden som gynnar gruppens fortlevnad och tillväxt. Om någon hittar på ett nytt sätt att använda en resurs, anammar och kanske även förbättrar flockens övriga medlemmar denna nya metod till allas gagn. Jämfört med en flock av egoister fortlever en flock av klipska och kommunikativa altruister längre och producerar fler avkomlingar, som kanske så småningom ger sig iväg och etablerar egna flockar i nya områden.

Människans ”samkulturella” förmåga tar sig givetvis olika uttryck i omgivningar med olika möjligheter och svårigheter. Sådana grupper som i generationer levt i arktisk miljö har samlat på sig en arsenal av erfarenheter och utrustning, det vill säga: ”kultur”, som gör att de kan överleva året runt på öar och packis i till exempel Norra Ishavet. Men när europeiska upptäcktsresande i gamla dagar kom seglande till dessa trakter frös ofta deras farkoster fast i isen, och då gick besättningsmännen vanligtvis en hemsk död till mötes – såvida de inte haft en så otrolig tur att det i närheten av olycksplatsen bodde en lokalbefolkning, till exempel inuiter, som genom att bjuda på sina samlade erfarenheter kunde lotsa dem genom den arktiska vintern.

Lokal ”överlevnadsteknik” utgör ett viktigt för att inte säga det viktigaste inslaget i alla ursprungsbefolkningars kultur. Kunskapen om hur man hanterar en arktisk vinter eller hettan och torkan i en öken har muntligen överförts från släktled till släktled, inklusive alla nya påfund och modifikationer. I sin traditionella miljö, där man har lärt sig att hantera svårigheter och kriser, är folk smarta och klarar sig finfint tack vare den ackumulerade och allom tillgängliga lokalkunskapen. Hemmaplan innebär onekligen fördelar jämfört med bortaplan… Så var det förr, och så är det nu.

För det mesta är det inte solitära snillen som kommer på alla de nya levnadsregler och tekniker som betyder så mycket i olika mänskliga samhällen. Framsteg, hävdar Henrich, sker framförallt när ett antal individer med olika slags begåvning samverkar och utbyter erfarenheter, och när gruppens alla medlemmar vill och får använda sig av och kanske dessutom kan bidra till att effektivisera resursanvändningen. Med god förmåga att samarbeta och rollfördela ökar förutsättningarna för alla både att överleva olika slags kriser och att dra nytta av nya resurser. Utan avancerad samverkansförmåga kan däremot även ganska måttliga påfrestningar bli ödesdigra för en population.

Varenda människa – vi bortser nu från enäggstvillingar – har sin unika uppsättning av arvsanlag och alltså sina unika drag i kroppsbyggnad och beteende. Henrich argumenterar för att ”socialt begåvade” individer med ”samverkanspositiva” gener i genomsnitt har alstrat fler avkomlingar jämfört med egocentriska individer med bristande lojalitet under den största delen av människoartens historia. Samarbetsförmåga har därigenom kommit att bli ett artkännetecken. Successivt har människans socialitet förstärkts genom naturligt urval på gruppnivå, vilket påminner om att även vårt ”kulturbeteende” står på genetisk grund och kan ändras som reaktion på ändrade omvärldsbetingelser.

Henrich ser människans extrema socialitet som en evolutionär adaptation, framvuxen genom att medlemmarna i effektivt samverkande grupper i genomsnitt kan uppvisa större fortplantningsframgångar än de som har levt i mer ”individualistiska” system. Den evolutionära processen har begåvat Homo sapiens med en ”populationshjärna”, som Henrich uttrycker saken. Inte bara egen och egna avkomlingars överlevnad är viktig, utan allas – detta eftersom en grupp med fler individer i genomsnitt förfogar över mer kunskap och skapar fler innovationer än en mindre grupp, vilket ökar utsikterna att klara allsköns påfrestningar.

Även i forskningens värld går det extra bra för dem som ingår i nätverk där medlemmarna kan och vill bjuda på sina kunskaper och idéer. I en sådan gynnsam miljö befinner sig utan tvivel Joseph Henrich. Han har i högsta grad bidragit till den pågående revolution inom den evolutionsantropologiska vetenskapen som han i sin bok så kunnigt och elegant låter oss ta del av.