Sändebudet från Norden

I nära 20 års tid hade han (utifrån expertutlåtanden av Anton Karlgren och Nils Åke Nilsson) bryskt avvisats, därför att han hade gått maktens ärenden och därför att han vid sidan om storverket Stilla flyter Don hade skrivit så litet. Det är uppenbart att Akademien nu hade bestämt sig för att med det snaraste ge Sovjetunionen ett pris – inte minst för att balansera 1958 års utmärkelse till ”avfällingen” Pasternak som hade framkallat ett sådant storpolitiskt drama.

Den sakkunnige som gjorde kursändringen möjlig var den göteborgske lyrikspecialisten Erik Mesterton. Det ligger en särskild historisk ironi i detta. Sommaren 1962 hade Mesterton besökt Anna Achmatova i hennes datja vid Finska viken. Han hade visat sig vara märkvärdigt inläst på hennes i väst just publicerade storverk Ett poem utan hjälte och Requiem, där hon gör sig till språkrör för hela den plågade nationen under Stalins stövel.

Hos en författargranne till Achmatova hade han råkat kasta ut en fråga: ”Hur skulle Anna Andrejevna förhålla sig till ett Nobelpris?” Den frågan fick vingar, flög runt i Leningrad, snart nog i hela det intellektuella Sovjet-Ryssland – och väckte slumrande förhoppningar till liv. Mesterton var ”utskickad av Akademien”. Nobelpriset skulle så klart gå till Achmatova – upprättelsen för den så länge förföljda och förödmjukade. Snart skrev hon själv en formlig kärlekssonett till ”sändebudet från Norden”.

För 50 år sedan, i mars 1966, dog Achmatova. Nobelkommitténs nyligen frisläppta överväganden visar att hon faktiskt bara kandiderade till priset en gång, 1965.

Akademien hade 1964 bett om en kortfattad rysk sakkunnigkommentar av just Mesterton. Han hade föreslagit en framtida delning mellan Sjolochov och Achmatova. Men Nobelkommittén menade att ett sådant förfarande vore politiskt ogörligt. I så fall återstod en av bedömaren redan föreskriven lösning: han hade betonat att det var ”omöjligt att förbigå Sjolochov”.

Detta år, 1964, lade akademisekreteraren Karl Ragnar Gierow sin röst på Sjolochov – men det var för tidigt. Hans stund var inne 1965. Den i Ryssland mytomspunne Achmatovavännen fällde nu med sina ord det slutgiltiga avgörandet, till fördel för Achmatovas absoluta motsats: epikern, halvstalinisten, Kremlfavoriten.