Länge leve ingenting!

Det är en mörk februarikväll i Zürich år 1916. Trots kylan är dörrarna till Cabaret Voltaire på Spiegelgasse 1 öppna och ljuset strömmar ut på gatan. Inne i lokalen hör man det flerspråkiga sorlet från människorna som trängs mellan bänkar och bord i den överfyllda salen. Så stängs dörrarna och som på ett givet tecken riktas strålkastarna mot den unge mannen som har stigit upp på scenen. Det är Richard Hülsenbeck, en tysk läkare och diktare i exil. Han förkunnar att han nu kommer att läsa upp en ”Erklärung” (förklaring). Han inleder med en välkomsthälsning till ”de ädla och respekterade medborgarna i Zürich, till studenterna, hantverkarna, arbetarna, vagabonderna och alla andra som planlöst vandrar genom livet.” Hans ”förklaring” kommer, varnar han, ”att träffa dem som en kanonkula”.

Och så kommer det: ”Vi har nämligen beslutat att sammanfatta alla våra aktiviteter här under namnet dada. Vi hittade dada i ett lexikon; nu är vi dada och vi har dada. Dada betyder i princip ingenting, men det är det ingenting som är det mest betydande. Ingenting vill vi ändra, inte världen, inte dikten eller konsten, inte kriget. Vi står här utan avsikter – vi har inte ens avsikten att underhålla er. Men även om det är som det är, nämligen ingenting, behöver vi ju inte vara fiender. Se dada som en gåva från oss. Annars är ni förlorade. Dada är den bästa medicinen för allt, till exempel för ett lyckligt äktenskap. Era barnbarn kommer att tacka er. Jag avslutar mitt anförande med ett knäfall inför dada. Länge leve dada, dada, dada, dada!”

Hundra år senare kan vi föreställa oss scenen inne på Cabaret Voltaire tack vare en målning av den rumänsk-israeliske konstnären (med mera) Marcel Janco. Vi förnimmer Hülsenbecks hyllningar till dada som ett avlägset eko och frågar oss om hans förhoppningar besannades. Levde dada länge? Lever dada än? Jag är beredd att svara ja.

År 2011 var jag själv i Cabaret Voltaires lokaler i Zürich. Det ser fortfarande stökigt ut. I år, inför jubileets alla evenemang, har man städat upp nödtorftigt. Men dada har inte bara överlevt i sinnevärlden, utan lever också runt omkring oss som en filosofi, världsåskådning, upplysning, ljuskälla och i det konstnärliga skapandets alla variationer.

Det var den intention som initiativtagaren till Cabaret Voltaire, författaren, filosofen och teaterregissören Hugo Ball, gav uttryck för då han ville samla allt slags konst, alla framåtsträvande kulturuttryck i form av en kabaré. Där skulle man presentera allt som var tilltalande, vackert och internationellt.

Liksom Hülsenbeck var också Hugo Ball tysk medborgare i exil. Båda hade anmält sig till frivillig militärtjänst, men blivit avvisade. Bland de andra som vi finner på Cabaret Voltaire i februari 1916 fanns jämte Marcel Janco, den danska dansösen (med mera) Emmy Hennings (som även var Hugo Balls livspartner), den rumänske författaren och filosofen Tristan Tzara, sångerskan Marietta di Monaco, den tyske diktaren Johannes Becher, den fransk-tyske konstnären och författaren Hans Arp och den tyske diktaren och anarkisten Erich Mühsam. Hugo Ball var dada förkroppsligad då han framförde sina ljuddikter i kubistisk kostymering, medan Hülsenbeck fungerade som dadaisternas drivande promotor.

När Dada fyller hundra ställer vi oss samma fråga som man ställt vid tidigare jubileer: Vad är dada? Någon distinkt definition finns inte. Ty dada är allt och därmed också intet. Dada är utan mening, men bär på alla meningar. På Cabaret Voltaire, skriver Ina Boesch som forskat om kvinnornas betydelse för dada, blev världen en kabaré och kabarén var världen. Livet var konst och konsten var livet. Dada upplöste alla gränser.

Med sitt obegränsade frihetsbegrepp innebar dadaismen också ett angrepp mot såväl den borgerligt konventionella som den abstrakta konsten, och expressionismen. Alla former av rörelse och dynamik hyllades. Även nonsens var ett gångbart alternativ. Politiskt sett var dadaismen en proteströrelse, ofta med anarkistiska tendenser. Man opponerade sig mot första världskriget och senare mot den tandlösa Weimarrepubliken. Likaså var dada en reaktion mot en värld som blivit allt svårare att hantera och överblicka.

Men alla dadaister omhuldade inte alla föreställningar, och inom rörelsen utkämpades många intensiva strider vilka inte sällan ledde till kreativa explosioner. Och spåren från dessa lever än. De happeningar som utspelade sig på Cabaret Voltaire i fullständig oordning var en föregångare till vår egen tids performancekultur. Och de ljuddikter fyllda av meningslösa ord som föredrogs av Hugo Ball och andra dadaister – ofta simultant – kan ses som prototypen för vår tids poetry slams. Simultana skeenden hörde till dadaismens favoritmetoder.

I förlaget Reclams karakteristiskt gula lilla bok DADA total har utgivarna Karl Riha och Jörgen Schäfer sammanställt Dadas viktigaste källor och dokument i ord och bild. Samlingen påvisar även dadas utbredning i geografin. Ty efter Dada Zürich, finner vi mer eller mindre simultant Dada Berlin, Dada Holland, Dada Paris, Dada New York, Dada Genève, Dada Köln och Dada Tyrolen. Boken är att likna vid ett stenbrott där man kan ta för sig av dadabitar utströdda i tiden (1916–1925) och rummet.

Särskilt imponerande är flödet av manifest som dadaisterna författade antingen i grupp eller individuellt. Det fanns ju inget program eller någon plan för dada, utan var och en kunde vittna om hur man uppfattade dadaismen. Kärngruppen i Zürich (Hugo Ball, Marcel Janco, Hans Arp och Tristan Tzara) hade samma grundläggande övertygelser, men inom gruppen bildades ständigt växlande konstellationer då uppfattningarna skilde sig åt i någon fråga. På så sätt uppstod ett ständigt fluidum inom gruppen utan att någon för den skull bröt sig ut.

Till de mest kända dadaisterna räknas konstnären (med mera) George Grosz i Berlin, fotomontagens mästare Hanna Höch och John Heartfield i Berlin, konstnären Kurt Schwitters från Hannover, filmaren och konstnären Man Ray i New York, konstnären och publicisten Max Ernst i Köln, författaren och konsthistorikern Andre Bréton i Paris, konstnären och filmaren Frances Picabia från Barcelona, kompositören Eric Satie och författaren Paul Éluard i Paris. Påfallande i boken DADA total är den relativa frånvaron av kvinnor. Bland de 36 omtalade konstnärerna, vilka i de flesta fall citeras ett flertal gånger, finns bara 5 kvinnor.

Inom dadaismen var det talade och skrivna ordet en lika viktig plattform som bilden. Det gäller i första hand det tyska språket, som för övrigt alltid lämpat sig för skapandet av nya och underfundiga ord. Medan surrealismen uppnådde sin högkonjunktur i Frankrike, var dada tyskförankrat. Detta har inspirerat litteraturforskaren och fiolosofihistorikern Martin Mittelmeier till den bok som med säkerhet blir jubileumsårets standardverk i ämnet: Dada – Eine Jahrhundertgeschichte.

Problemet med att skriva en kronologisk historia över det oformliga dada löser Mittelmeier med bravur. Han följer tätt i spåren av enskilda dadaister till de olika platser där de levde och verkade och lyckas med konststycket att fånga platsernas ”spiritus locii” så att man lätt kan göra sig en bild av de olika sammanhangen. Allt detta väver Mittelmeier samman till ett slags dokumentärroman. Det är inte fråga om fiktion, men de färgstarka personligheterna och deras banbrytande verk utgör det rika stoffet för en spännande berättelse. Likaså ger Mittelmeier berättelsen om dada en ram i och med sin analys av omgivande samhälle och politik. Det virtuosa hos Mittelmeier är att boken trots en väldig informationsrikedom och variation inte blir överlastad. Man får intrycket av att Mittelmeier flanerar på de olika platserna i sällskap med Ball, Arp, Duchamp och de andra.

Det blir på det sättet en ganska fragmentarisk framställning, men här följer formen innehållet. Dadaismen var och är fragmentarisk med oregelbundna spontanistiska exkursioner. Det blir en historia fylld av små och stora överraskningar, en underhållande bok som samtidigt är överdådigt rik på information.

I sina möten med dada stöter Mittelmeier på en rad intressanta händelser och förmedlar oss en mängd små upplysningar som sprakar av kolorit. Exempelvis får vi veta att det inte var Lenin, som ju bodde i närheten när det begav sig, som inspirerade till namnet dada (som på ryska betyder jaja). Istället gäller Hülsenbecks förklaring: Den 8 februari 1916 klockan 18 råkade Tristan Tzara slå upp ordet dada i ett franskt lexikon – ett ord som betyder käpphäst.

En fråga som sysselsatte Hugo Ball, liksom Hans Arp, Marcel Duchamp och Sophie Tauber Arp, var om dada skulle utvecklas till en konstriktning. Men att lägga fast dada i en viss riktning var inte kompatibelt med rörelsens motto om varje konstnärs fullständiga frihet i sitt utövande. I jämförelse med många surrealistiskt präglade verk framstår exempelvis Hans Arps och hans hustru Sophie Tauber Arps minimalistiska och abstrakta konst inte som dadaism i Marcel Jancos eller Hannah Höchs stil. Paret Arp eftersträvade formens klarhet och stränghet, och deras spel med linjer vittnade om deras närhet till den svenske konstnären Viking Eggeling och till konstruktivisten Hans Richter.

Richter och Theo van Doesburg var ledande företrädare för konstruktivismen, som även den ryms inom dadaismen och som utmärks av en filosofi enligt vilken konsten ska tjäna industriproduktionen. Likaså fanns en fascination som utgick från geometriska figurer och matematiska tal; en maskinkult uppstod som byggde på den italienske dadaisten och futuristen Filippo Tommaso Marinettis manifest från 1909. I det sammanhanget omhuldades schackspelet och schackbrädet som fulländade objekt.

Härifrån var steget inte långt till Marcel Duchamps och den amerikanske dadaisten Man Rays ready-mades, det vill säga: vardagliga ting som i sig inte är konst och inte heller konventionellt vackra, men som blir till konst när en konstnär förser dem med etiketten ”konstverk”. Det mest bekanta exemplet var en urinoar (Duchamps), som väckte stor uppmärksamhet. En annan känd ready-made var ett stort cykelhjul monterat på en hög barstol. En mindre ready-made av Man Ray var ett strykjärn med påklistrade häftstift, som han gav titeln GÅVA.

Utmärkande för dadaismen var också det stora antalet tidskrifter. I Zürich hette den ledande tidskriften Cabaret Voltaire, i Berlin grundade Hülsenbeck Neue Jugend, som blev en viktig plattform med stor genomslagskraft. I Berlin var också brödraparet Wieland Herzfeld och John Heartfield verksamma. Wieland var publicist och förläggare och grundade det kända Malikförlaget. Tillsammans med George Grosz gav han ut tidskrifterna Die Pleite och Der blutige Ernst. Brodern John Heartfield var politisk aktivist – kommunist – och blev jämte Hanna Höch fotomontagets mästare med bilder som rymde en avsevärd politisk sprängkraft.

Dada Berlin var mer politiskt inriktad än Dada Zürich; angreppen gällde i första hand Weimarrepubliken, som inte var ” tillräckligt revolutionär”. Mest känt är det fotomonterade collage som Hanna Höch gjorde 1919–20: ”Ett snitt med kökskniven Dada genom den sista ölmagekulturepoken i Weimartyskland” (”Schnitt mit dem Küchenmesser Dada durch die letzte Weimarer Bierbauchkulturepoche Deutschlands”). Här finns alla tidens personligheter i mer eller mindre ordnade fält: ”antidadaisterna” kring den tyske kejsaren längst upp till höger med Hindenburg och högerputschisten Kapp som staffage; dadaisterna längst ned till höger där bland andra Grosz och Wieland Herzfeld dansar en pas de deux och där Hannah Höch själv pryder en Europakarta som visar vilka länder som infört rösträtt för kvinnor. Längst ned till vänster finns diverse masscener med skyskrapor, ett tåg, barn och ett politiskt möte i Weimar. Längst uppe till vänster syns collagets största huvud, som tillhör Albert Einstein, här en eftertänksam forskare i 40-årsåldern; också Karl Marx är med i collaget – han beaktar dock inte bildens centrum, en huvudlös tåspetsdansös med graciösa armar som bollar med ett huvud.

Sin kulmen nådde Dada Berlin med en dadamässa i juli 1920. Arrangörer var Grosz, Heartfield och konstnären och fotografen Raoul Hausmann. 174 objekt ställdes ut däribland målningar av Max Ernst, som hade grundat Dada Köln, Otto Dix och Hannah Höch. Jämte Sophie Tauber-Arp var Höch dadaismens mest kända kvinnliga företrädare. I Ina Boeschs bok Die Dada. Wie Frauen Dada prägten presenteras hon inte bara i ett särskilt kapitel, utan hon förekommer genomgående i hela boken. Efter en påfallande produktiv period fram till ungefär 1930 drog sig Höch tillbaka till sitt hus i en förort till Berlin. Hon hörde till dem som under nazitiden ansågs stå för en ”entartete Kunst” och därför inte kunde visa sin konst. Genom att hålla en låg profil kunde hon fortsätta arbeta i det tysta och skötte om sin vackra trädgård. Först efter 1945 trädde hon åter ut i offentligheten, och sedan dess har Höch som faktiskt levde ända till 1978, uppmärksammats i en rad utställningar, och intresset lever än idag. Hennes fotomontage och målningar är underfundiga och fyllda av ironi och satir. På en utställning i Berlin 1976 kom jag själv för första gången i kontakt med Höchs verk – ett outplånligt intryck.

Die Dada är ett pionjärverk. Hittills finns relativt få böcker om dada överhuvudtaget, och med få undantag var och är kvinnorna inom dada okända. Boeschs bok är den första som behandlar alla dadakvinnor, också många av dem som höll till ute i periferin.

Mycket av Dadas skapande var litterärt, och många av kvinnorna finns kanske bara med i kraft av någon artikel de skrivit för någon av de många tidskrifterna. Boesch utgår från kvinnornas biografier och rullar upp de många olika sammanhang där de verkade. På det viset kommer även de manliga dadaisterna med i skildringen, men i denna berättelse betraktas dessa ur ett kvinnligt perspektiv. Ett omfattande kapitel ägnas åt dansen. De dansande dadaisternas ledare var en man, Rudolf von Laban, men de dadakvinnor som utövade dans är många fler. En multiartistisk dadakvinna var tyskan Elsa Freytag-Loringhoven, som under namnet dadabaronessan var tongivande i dadakretsarna i New York. Utmärkande för baronessan var inte bara hennes readymades, utan att hon iscensatte sig själv som ett dadakonstverk på baler och tillställningar i New York.

En annan bortglömd prominent kvinnlig dadaist var fransyskan Céline Arnauld. På ett foto från 1921 är hon den enda kvinnan bland tio män, däribland Tristan Tzara med monokel, Andre Bréton, Francis Picabia och Paul Éluard. Arnauld var en särskilt aktiv dadaist. Hon gav ut en egen tidskrift, Le Projectuer, och hon var den enda franska kvinna som skrivit ett manifest. Som den flitiga skribent hon var hittade man hennes artiklar inte bara i den egna tidskriften utan också i Andre Brétons Littéraire. Desto mer chauvinistisk framstår då Tristan Tzara i sin bok om dadaismen från 1924, då han inte ens nämner hennes namn i sin redogörelse. Arnauld frågade Tzara i ett brev hur han kunde ”glömma” alla hennes insatser, också att hon i maktkampen mellan honom och Bréton tagit parti för Tzara. Men likt andra kvinnliga dadaister togs Arnauld inte på allvar.

Det intygar även Hanna Höch. Hon påpekade i en intervju att de flesta manliga dadaister betraktade dem som ”hänförande väsen och begåvade amatörer som inte kunde ha dadaismen som yrke”. En annan glömd dadaist är författaren Mina Loy, som under en resa till Italien hade en affär med futuristen Marinetti. Hans och andra futuristers manschauvinism fick henne att skriva sitt berömda ”Feminist Manifesto”. En relativt fri sexualuppfattning bland dadaisterna ledde till otaliga förhållanden inom rörelsen. Äktenskap som paret Arps var däremot fåtaliga. En vidlyftig dadamusa var den ryskfödda Gala, som efter giftermål med Paul Éluard och förhållanden med bland andra Max Ernst och Giorgio de Chirico gifte sig med Salvador Dalí 1934, och som inspirerade dem alla.

Märkligt är att ingen av dessa tre böcker intresserar sig särskilt mycket för dada och filmkonsten. Just filmen var mitt eget första möte med dadaismen omkring 1970. Jag var då två år i New York och medlem i Museum of Modern Art. Varje söndagseftermiddag visades där en serie undergroundfilm. En hel del av det som visades var modern experimentalfilm, men höjdpunkterna var de dadaistiska filmerna från 1920-talet, bland andra Man Rays Emak Baktia, Hans Richters Rhythmus 21 och kortfilmer av Marcel Duchamp och Hans Arp. En särskild film var Francis Picabias och René Clairs Entracte, en blandning av balett, kabaré och diverse lösryckta scener där alla dadaparafernalier ingår. I en oförglömlig scen spelar Marcel Duchamp och Man Ray schack uppe på ett av New Yorks tak. Filmmusiken är komponerad av Eric Satie, också han en dadaist.

Hugo Balls bok Die Flucht aus der Zeit är på många sätt en nyckel till dadaismen. Enligt Arp är Ball en av de största tyska författarna. Hans bok innehåller många visa, gåtfullt formulerade utsagor. På frågan vad dadaismen är skrev Hugo Ball 1916: ”Det som vi kallar dada är ett narrspel ur ett intet, där alla högre frågor är invecklade, en gladiatorisk gest, en lek med det som blivit kvar och en avrättning av en moralitet som urartat till en pose.”