Yo, Bro! Hamilton!

Dramatiseringen av den utfattige immigranten från Brittiska Västindien som med obändig energi och intellektuell briljans når toppen hyllas som nydanande. En Alexander Hamilton som rappar sig genom de politiska förvecklingarna och intrigmakeriet har tagit publiken med storm. Makarna Obama var också lyriska efter ett besök på Broadway.

Men säg den lycka som är beständig. Som på beställning dyker akademiska glädjedödare upp och lägger historien till rätta. Ja, Alexander Hamilton var en oäkting som mot alla odds tog sig fram till ära och berömmelse. Men, invänds det, Hamilton glorifierar honom. Han var liksom alla Founding Fathers en elitist som föraktade massan. På scenen är rollinnehavarna multietniska men i den verkliga världen rörde sig den riktige Hamilton med självklarhet i den vita världen. Mannen som var USA:s förste finansminister stod ständigt på bankernas och de förmögnas sida.

Risken är alltså att människor inte kan skilja på fakta och fiktion.

Var och en som följer amerikansk politisk debatt vet att så snart konstitutionens grundare omnämns sker det med lätt darr på stämman och med vördnadsfulla intyganden om deras genialitet. Att ändra på minsta kommatecken i denna text från 1780-talet visar sig också vara stört omöjligt. De döda, vita männen med sina plantager och slavar tycks orörbara.

Men de senaste tjugo åren har obehagliga sanningar i bästsäljande böcker luckrat upp vanföreställningarna. Grundlagsfäderna var långtifrån ädla och ofelbara utan härsklystna, intriganta, hycklande och hänsynslösa. Men också, faktiskt, geniala och modiga. De var dessutom ärkerealister: konstitutionen utgår från att människan strävar efter makt och att det politiska systemet därför måste skydda minoriteten mot majoritetens ambitioner.

Inför det obestridliga faktum att männen med de stora idealen och principerna emellanåt uppträde på ett sätt som stod i direkt strid med dessa har amerikanerna reagerat med nyfikenhet och entusiasm. Monumenten är äntligen nedrivna.

”Founders chic”, fnyser Hamiltons kritiker. Men varför skulle publikreaktionen bygga på önsketänkande och okunskap? Just därför att scenen intas av svarta och latinos blir dramatiseringen av Alexander Hamilton reell och samtida. Den visar att den amerikanska konstitutionen, liksom dess grundare, i allra högsta grad är relevant och vid liv.