På besök i en utopi

I Minsk hade jag aldrig varit och vad jag visste om staden hade jag lärt mig av Joseph Roth, Isaak Babel och Marc Chagall. Eller studerat mig till på gamla handkolorerade vykort: en shtetl med en om vintern hårdfrusen huvudgata, full av hästlort, där vagnar och skrindor om våren fastnar i smuts och gyttja, judar som säljer snörstumpar till varandra eller som hyrkuskar väntar framför järnvägsstationen på tåg som är försenade om de ens kommer.

Från ett sådant Minsk finns inte mer att rapportera än hur årstiderna kommer och går.

Men min bild av staden är för länge sedan utrangerad av historien. Det visste jag förstås: att den var romantiskt förlegad och judarna försvunna (en romantisk omskrivning för mördade) tillsammans med det mesta andra man kan läsa om hos Roth eller Babel.

Med verkligheten hade mitt Minsk ingenting att göra.

Men inte heller den stad jag fann.

Ty dagens Minsk är tillkommet på ritbordet, inte organiskt framvuxet ur tidens egen gång, istället sprunget ur en utopi. Artur Klina?u är född här i stan och visar runt i vad han envisas med att kalla Solstaden, en beteckning han lånat från Tommaso Campanella som 1602 skrev La città del sole, en av alla tiders mest berömda – eller beryktade – utopier. Campanella tänkte sig att Solstadens invånare skulle leva i överdådiga folkpalats, fast utan tjänstefolk, i kyskhet och utan privategendom, alla lika som bär och med fyra timmars arbetsdag. Ingen syssla skulle vara finare än någon annan; bara den lättjefulla sysslolösheten fördömde Campanella.

Josef Stalin skulle ha nickat instämmande.

Också Artur Klina?u har skrivit en bok och hans utopi handlar om just Minsk. Bokens författare vet allt om sin egen Solstad. Men älskar han den så rör det sig om en tyglad passion; i drygt två timmar vandrar vi tillsammans längs huvudgatan i snålblåsten och hans ansiktsuttryck förblir hela tiden outgrundligt oföränderligt, rösten varken höjs eller sänks, och medan vi vandrar vidare radar han upp årtal och ekonomiska fakta tillsammans med stalinistiska förbrytelser som vore de alla likvärdiga fotnoter till den stora utopiska visionen.

Om judarna i mitt romantiska Minsk har han inget att säga, i alla fall säger han ingenting. Men försvunna är de. Nära Vetenskapernas palats restaureras ett sista kvarvarande kvarter av den gamla judiska staden utan de judar som inte längre finns. Stora uppspända tygdukar avskärmar byggplatsen; på dem är svartvita fotografier avbildade som visar livet här när Minsk fortfarande var shtetl, dukarna fladdrar vilset i vinden. Bakom dem byggs åt välbesuttna nya gedigna hus som tidigare aldrig funnits, lika prydliga som livlösa.

Det slår mig att det enda levande här är dessa fladdrande dukar med judiskt liv i svartvitt, föreställande för länge sedan döda.

Senare samma dag är det mottagning där jag träffar representanter för Minsks civila samhälle. Unga västorienterade konstnärer, gråhåriga poeter med sorgset utseende, mångordiga akademiker, unga kvinnor med morotsrött hår. Jag försöker fråga om judarna som inte längre finns. Men ingen verkar höra min fråga, inte ens de få närvarande judarna själva.

”Judarna?” säger en professor, upptagen med att mumsa i sig sandwichar. ”De har dåligt rykte och ingen här talar gärna om dem. Det kommer ni snart att upptäcka.”

Sedan tar han raskt ännu en sandwich från den redan halvtomma bricka som råkar bäras förbi i trängseln.

Officerspalatset, Vetenskapernas palats, Republikpalatset, Operan (också den byggd som palats); alla längs huvudgatan, avlösta av cirkelrunda torg som pärlor uppträdda på ett snöre. Nästan alla palatsen är dekorerade med de ornament som Adolf Loos stämplade som förbrytelse. Här är utopin otänkbar utan förbrytelser. Korintiska pelare förenade med socialistisk realism. Öppna platser, jättelika. Här är långt mellan människorna. Solstaden bekämpar de människor som den utger sig att vara till för medelst avstånd. Lenintorget liknar en tom betongöken; bussen behöver tre hållplatser på sig innan den är redo att fara vidare. I Solstaden verkar bo mer skuggor och dagrar än människor. Och så den allestädes närvarande Makten som inte heller den syns till, det slags närvaro som ger sig till känna genom frånvaro.

Minsk ligger ungefär halvvägs på sträckan mellan Moskva och Berlin. Det är frestande att låta staden bli mittpunkt på denna nästan räta linje och kalla den axel. Sommaren 1941 intar tyskarna på krigets sjätte dag Minsk utan strid. Ryssarna återerövrar staden 1944 efter mycket hårda strider och flygbombningar; stora bränder ödelägger det mesta av Minsk med undantag för Solstadens praktbyggnader. Många här, Artur Klina?u är en av dem, menar att förstörelsen var lika avsiktlig som att Stalin medvetet skonade sina redan färdigställda utopiska byggnader.

Tyska krigsfångar tvingades bygga upp Minsk igen.

Efter kriget var Berlin förstört och i Moskva hade den arkitektoniska utopin aldrig blivit genomförd. Alltför många historiska restposter hade blivit kvar, inte bara det tsaristiska Kreml utan även stora enklaver av gyttrig, planlös bebyggelse av föga värde som det blivit försent att försöka underkasta utopins stränga krav. Moskva dög inte; det var för orent, för smutsigt om man så vill.

Minsk fick därför bli utopins symboliska huvudstad. Stalin hade påbörjat sin utopi redan under trettiotalet och efter segern över fascismen togs projektet upp igen. Också Minsks formspråk ligger någonstans halvvägs mellan Moskva och Berlin, mellan stalinistisk nyklassicism och Hitlers och Albert Speers vision om ett helt nytt Berlin. Men så när som på några rader med lyktstolpar fick Speer nöja sig med att bygga sitt germanska Berlin som modell i papier-maché, medan Stalins Minsk blev till (nästan) fullbordad utopi.

Josef Stalin dog den 5 mars 1953. Man kan hävda att Minsk som utopi dog med honom, men då evigt liv hör till utopins väsen låter sig inget riktigt dödsdatum för Solstaden fastställas. Så sent som 1956 murades och snickrades här fortfarande för evigheten. Sedan tog det slut. Det Minsk som därefter växer fram är inte längre utopins Minsk utan en alldeles normal stad, slarvigt framvuxen ur vad som redan råkar finnas.

Först så får ogräset sin chans.

Tidigt nästa morgon vill jag ta en promenad genom Solstaden, övertygad om att man som bäst lär känna en främmande stad till fots. Ett par ordentliga skor är allt som behövs. I hotell Minsks entréhall finns till och med en skoputsningsmaskin som fungerar, bara skokräm saknas.

Det avskräcker mig inte. Ändå ger jag snart upp min promenad. Minsk är inte en stad att promenera i utan för transport, som det verkar mer byggd för att hylla sig själv än sina invånare. Den som rör sig genom staden gör det med ett mål för ögonen, inte för att ta en promenad. Jag är nästan ensam på de breda trottoarerna och börjar snart leta efter ett kafé eller en kiosk för att köpa dagens tidning.

Allt förgäves.

Solstaden kan verka bestå av en enda oändlig huvudgata, kantad av diverse palats och praktbyggnader; resten av staden får hålla till godo med oputsade bakgårdar och vad som ligger i utopins skugga. Giorgio de Chirico och Salvador Dalí har målat sådana tomma eller nästan tomma gator i städer som inte finns. Denna huvudgata är arton (18) kilometer lång, Europas längsta, och åtta (8) av dem finns i det egentliga Minsk. Längs den råder det parkeringsförbud. Trafiken flyter fram utan stockningar som en somnambul ström av lava i båda riktningar, ingen tutar, ingen verkar irriterad, ingen försöker köra fortare eller långsammare än någon annan. Mer än trafik liknar det en parad eller en procession som ska föreställa trafik. Ingen enda cyklist syns till, ett förmodligen alltför individuellt och anarkistiskt fortskaffningsmedel.

Så ofta det går drivs allt liv ner i underjorden och jag som ensam flanör med det. I underjorden finns de människor som saknas ovan jord: i passagerna under den mullrande biltrafiken ovan, i tunnelbanan, detta gudlösa tempel där mer liv pågår än ovanför, där vi människor i ofrivillig närhet står tätt tryckta tillsammans, utsöndrande lukter och dålig andedräkt.

Därnere i underjorden försäljs de blommor som jag inte kunnat upptäcka ovan jord.

Varje station är en helgedom som snarare övervakas än betjänas av personal i uniform. Många är runda, lätt vaggande kvinnor vars koppel och bälte håller samman ett överflöd av kilon som har med kål, potatis och grovt bröd att göra. Vid stationen nära livsmedelstemplet Gastronom övervakas trafikantera vid rulltrappan av en jättelik officer med ölmage och rader av rasslande medaljer över bröstet; hans uppgift är inte att kontrollera biljetter utan att skynda på eller enbart granska oss, kanske ändå mest av allt att visa upp sig själv, utan uniform är ju människan i denna del av Europa ingenting värd.

Redan på flygplatsen samma sak: passkontrollören – en kvinna – granskar mitt pass med lupp, särskilt det vitryska visum som tar upp en hel sida.

Människorna i Minsk verkar varken smutsigare eller renare än någon annanstans, men deras stad måste vara den renaste i Europa. Ingenstans skräp på gatan, ingen enda vägg med graffiti, ingen spottar eller slänger något ifrån sig. Inga hemlösa eller lösdrivare, inga tiggare. Ingen hundlort, inga hundar heller.

Denna renhet tillhör utopin. Den skrämmer samtidigt som den väcker beundran, men framförallt foglighet. Vad som här bekämpas med kvast och stålborste verkar inte vara bara smuts utan livet självt, föreställningen att det skulle kunna vara något annat än just denna perfekta antiseptiska ordning där misstanken ligger nära till hands att det nästa gång blir människan själv som kommer att städas bort som skräp eller ogräs.

Fram till dess har Solstadens invånare att finna sig i utopins smuts- och doftlösa budskap. Se, men inte röra! Så här ser en riktig stad ut! Men inte för användning! En riktig stad, men inte för er att bo och leva i!

Bara hos några få offentliga institutioner som Postpalatset dröjer sig en svag, omisskännlig doft från den sovjetiska tiden kvar. Hur går inte att bli klok på. En doft – eller snarare lukt – sammanrörd av damm, skurpulver, desinfektionsmedel, lim, sönderkokt kål, solrosolja, sågspån och en allt genomträngande, obestämd sötma.

I sin bok om en uppväxt i Solstaden berättar Artur Klina?u om hur ogräset i hans ungdom hade börjat att ta över staden och hur sedan kommunismens fall bidrog till att raskt sprida det innan Alexander Lukasjenka grep in och räddade utopin.

Till sist hittar jag en ledig taxichaufför efter att ha gått mig stel och öm i fötterna. Jag berömmer hans rena stad, men säger att jag saknar människor i den. Gatorna ligger tomma. Han verkar inte förvånad över vad jag sagt:

”Hos oss har tiggare inget på gatan att göra och idag är vi alla tiggare.”

Tanken på de frånvarande judarna lämnar mig inte ifred. Känner man här till vad som hände med dem i Minsk under kriget? Ja. Man känner till tillräckligt för att inte vilja veta mer, så att man nu så här efteråt kan säga att man ingenting visste. Ändå vet alla. Och ingen har glömt. Fast alla skulle vilja glömma vad ingen vill känna till. Men då detta är omöjligt får man göra sitt bästa att försöka låtsas som om man ingenting kommer ihåg.

I Minsk fanns före kriget åttio (80) synagogor.

Roth eller Babel hade inte ens kommit på tanken att räkna dem.

Utopin älskar geometri. Campanellas città del sole skulle byggas som sju koncentriska cirklar, inte olik ett cykelhjul och med en ytte ringmur som däck och huvudgatorna som hjulets ekrar. Även Minsk älskar de regelbundna formerna, men här härskar den räta vinkeln, den raka linjen. Campanellas Solstad skulle för klimatets skull uppföras på slänten av en stor kulle medan Stalins Solstad envist föredrar det utkavlade och platta. Båda misstror allt som kommit till på naturlig väg, som den europeiska kontinentens organiskt framvuxna uråldriga städer eller oregelbundna statsgränser som får en sådan stat att likna skrumpen frukt eller vattenpölar över den gyttjiga huvudgatan i Joseph Roths eller Isaak Babels Minsk.

Ju mer fyrkantiga och likformiga städer eller stater är, desto mer framtid har de. Och desto mindre historia. Utopin är alltid evigt ung. Dess formspråk känner igen sig i Afrikas och Mellersta Österns stränga och symmetriska statsgränser, uppdragna inte av arkitekter utan av kolonialherrar.

Utopin misstror – ibland fruktar – vad som inte låter sig förutsägas. Den har räknat ut och har svar på allt. Vad som hör morgondagen till låser utopin helst in i en plan, transparent som det renaste och klaraste vatten; Solstaden borde rättligen kallas kylans stad. Vad som här räknas är det sammanhängande och hela, det fullbordade och totalitära; ingen vrå får finnas där inte den euklidisk-pytagoriska ordningen råder, en vrå där den mänskliga oordningen skulle kunna gro som ogräs.

Därifrån sprider det sig alltför lät och strängt taget är ju människan själv ett sådant ogräs.

Också de levande djuren har det svårt i Solstaden. Hundar syns inte till, varken i koppel eller som byrackor. Inga katter, och hästar finns inte ens i brons. I stadsdelen Starasjouka fanns åtminstone förr en marknad för smådjur, särskilt fåglar, men också för annat som rymdes i en korg eller i en bur. Istället håller sig Solstaden med sitt eget djur. Inte ett lejon, inte ens en grip eller en enhörning, men ett heraldiskt djur som inte ens är av kött och blod utan av kol och stål – ett lokomotiv.

Men också detta heraldiska väsen lever. Det stånkar, gnisslar och visslar även om det inte ryter, det rör sig, om än inte på fält eller över himlen så på järnvägsräls, och det väldiga rökmoln det emellanåt pustar ut är dess andedräkt. Ett sådant djur har världen hittills aldrig sett. Detta djur lever uteslutande i utopin där det inte längre bor i en håla eller i ett näste utan i jättelika byggnader där spåren ligger tätt och alla slutar i samma perrong.

Numera är det tystlåtet och elektrifierat.

I Solstaden ersätter detta heraldiska djur alla andra. Bara en och annan kråka framhärdar; på bakgårdarna kivas de om avfallet från Solstadens vardag, så obetydligt och magert att man kan ana att också dessa kråkors villkor är magra.

Någon berättar för mig att det inte finns någon dagstidning i Minsk. Först vägrar jag att tro att det är sant. En stad med drygt två miljoner invånare utan egen tidning? Men så slår det mig att varje utopi är en revolution som avskaffar just Tiden: också i Solstaden har den kommit till sitt slut, fixerats till detta enda ögonblick av fulländning och förordnad oföränderlighet. Utopin är statisk, inte dynamisk. Den har en vision om framtiden som kan omfatta tusen år, fast är samtidigt inte ens redo att vända sig om för att granska gårdagen.

Men ingen dagstidning i världen kan inskränka sig till att fylla spalterna med vad som från den ena dagen till den andra förblir evigt detsamma; i en sådan dagstidning skulle bara dödsannonserna och väderleksrapporten avslöja att Tiden ändå har sin gång, minsta regnskur eller fattigbegravning skulle bli till ett kontrarevolutionär meddelande.

Och kaffet? frågar jag. Finns här en bra espresso?

Kaffe finns förstås, försäkrar man.

I livsmedelstemplet Gastronom beundrar jag det enda överflöd jag hittar i Minsk. I färgglada reliefer på väggarna är mjölkerskor, skördearbetare eller sovjetiska läckerheter som ost, choklad, en tårta, korvar, Krimsekt och kaviar avbildade. Nedanför detta överflöd står diskarna med vad som finns till försäljning. Strängt taget är det inte något överflöd Gastronom erbjuder utan dess avbildning. I gips och kakel, och som till diskarnas varuutbud – som här inte alltid finns i samma överflöd som i gips – förhåller sig ungefär som Minsks utopi till stadens verklighet.

Vitryssarna är ett folk på spaning efter en nation. Det vore förmodligen för mycket sagt att de hittat den. Kanske finns den inte ens, en nation som måste uppfinnas eller först saknas mer än vad som idag verkar vara fallet. Denna saknad brukar vara en uppgift för diktare och skollärare på landet. Men Vitrysslands mest berömda författare, Svetlana Aleksijevitj, skriver på ryska och de som propagerar för att tala vitryska av dem jag träffar är universitetslärare och akademiker som sinsemellan talar ryska.

”Med folk på landet blir det förstås vitryska”, säger en lärare till mig. ”Fast här i stan talar jag egentligen bara vitryska med nationalister.”

Nikolaj Gogol skrev på ryska fast var stolt över att vara ukrainare; vitryssarna skriver mer sällan på vitryska och verkar förlägna över att vara vitryssar. Dessutom verkar det vara svårt att hitta nationella förebilder: vitryska hjältar ur det förflutna (som bör vara dunkelt och avlägset) – alltså det förflutna som är nationsbildningens guldålder och som oftast är så tom att den kan fyllas med vad man råkar behöva – är mycket sällsynta.

Vitryssland tillhör den del av Europa där man fortfarande reser statyer över kungar och hjältar vars existens är just osäker utan att detta stör så länge som inte också grannen kan göra anspråk på dem. Sedan står de där på torgen för att påminna om nationens långa och ärorika historia, om vilken vi med säkerhet kan säga att den aldrig existerat.

Det gör statyerna ännu populärare, för att inte säga oundgängliga.

Särskilt ryttarstatyer är populära. Det kan ha att göra med att hästen är människans uråldrige följeslagare och här för inte så länge sedan, men då spänd framför plogen, var ett mycket viktigt djur. I Vitryssland var det viktigt och vanligt så sent som igår. På en sådan häst i brons sätts en hjälte, helst en kung med namn och allt. Men då man här inte kan vara helt säker på att han verkligen existerat, får man nöja sig med Vladimir Iljitj Lenin eller Feliks Dzerzjinskij, ingen av dem vitryss, men om vilka man med säkerhet vet att de existerat.

Dock passar ingen av dem till häst. Det kan vara förklaringen till att jag i Minsk inte hittar en enda ryttarstaty. Det saknas helt enkelt en ryttare varför hästen här aldrig fått chansen att från dragdjur förvandla sig till bärare av hjältar som kanske aldrig funnits hos en nation som ännu inte finns.

I utopins Minsk leder detta till arkitektoniska problem eftersom offentliga platser här är så anlagda att de blir ofullständiga utan en staty i deras mitt. Platsens geometriska symmetri är inte så mycket ett tecken på harmoni som på just – historisk – omognad, men som kan avhjälpas med en personlighet som är äldre än själva platsen i sig. Men frånvaron av kungar och hjältar gör det svårt. Vem ska stå där? I Minsk måste någon viktig person inta den plats där Lenin fortfarande står, någon som för nationen är både värdefull och viktig. Men vem? Först måste man ju veta vem man ska ersätta Lenin med. Alltså med vem? Med någon, självfallet en vitryss, som alla kan vara eniga om.

Någon som här förenar människorna.

Alltså står Lenin, en generation efter Vitrysslands självständighet, i brist på bättre fortfarande kvar på sin sockel.

Så har Solstaden fått problem med sina offentliga platser, långt större än med byggnader och fasader som ju till nöds kan renoveras istället för att rivas. Den nya tiden har inte minst med dessa torg utan eller med ”fel” statyer att göra; man skulle kunna tala om en de öppna platsernas kris. Lösningen på den kunde vara att låta president Aleksander Lukasjenka – som fyller monumentalitetens alla krav – stiga upp på sådana nu tomma marmorsocklar. Men att samtidigt ha honom i brons och samtidigt livs levande i kött och blod strider ändå mot en ny tids krav. Stalin hade flera dubbelgångare och kunde ideligen möta sig själv, inte bara i olja utan också i marmor eller brons.

Men vid sidan av Stalin är Lukasjenka ändå bara Lukasjenka.

KGB:s gamla byggnad är renoverad och intar sin självklara plats i raden av palats. Vad som tilldrar sig i byggnadens inre utspelas numera under ny firmaskylt, men i Minsk försäkrar man mig att praxis från förr vårdas och ingen renovering av den ansetts nödvändig. Också här tilldrar sig det viktigaste i underjorden: byggnaden, försedd med ett torn som en fyrbåk, är fem våningar hög och lär ha lika många under jord. Den som händelsevis varit där är ovillig att bekräfta det.

Inte särskilt långt därifrån, på andra sidan av huvudgatan, finns en byst föreställande Feliks Dzerzjinskij (1877–1926), Tjekans grundare. Inte så långt härifrån, i Charkiv, var intill nyligen ettt torg uppkallat efter honom, Europas sjätte största, men som blivit omdöpt till Frihetsplatsen. Men i Minsk får Dzerzjinskij fortsätta att stå staty.

Bara dröjande och ovilligt skils man här från de få hjältar man har. Vid bysten ligger två röda, halvt vissnade nejlikor. Det förblir oklart för vad han hyllas, knappast ändå för nattliga arresteringar och förhör, med tång avlägsnade naglar och nackskott. Troligare då att han identifieras som vitryss fastän det skulle väcka protester hos polackerna som – motvilligt – räknar honom till den egna nationen eftersom ryktbarhet trots allt väger tyngre än förbrytelser.

Är Vitryssland en diktatur?

I Minsk kommenteras min fråga varje gång med ett kort skratt eller ett uppgivet leende; de flesta jag frågar ler också när de säger att ingen förändring till det bättre är att vänta. Det är ungefär som med vädret: om det kan man tycka vad man vill utan att man kan göra något åt det.

Kanske riskerar man inte längre att få naglarna utdragna i Feliks Dzerzjinskijs palats, men tradition är ändå tradition, och en kedjerökande journalist med flackande blick bekräftar vad jag hört om stolen ovanpå bordet. Det stämmer. Den som i sin frånvaro får objudet besök i sin lägenhet hittar en stol ställd ovanpå ett bord. Organen meddelar att de varit här. Stolen på bordet är istället för visitkort.

Min sagesman talar av egen erfarenhet.

Det värsta med den nya tiden är friheten. Vad ska man med den till? Friheten understryker allt vad man förlorat: hemkänslan i ofriheten, frånvaron av ansvar, den trygga platsen i kön. Aleksander Lukasjenka är vald som garant mot denna irriterande frihet. Som på den gamla goda tiden omvaldes han 2015 – för femte gången – med 83,5 procent av rösterna, ett valresultat som inte ens behövde förfalskas. Och skulle det vara förfalskat är också det i sin ordning och som på den gamla goda, ofria tiden.

Alexander Lukasjenka sitter säkert i sadeln också utan häst.

Lukasjenka erbjuder en återgång till vad vitryssarna känner igen. Sovjetunionen är det hemvanda. Lukasjenka har givit vitryssarna tillbaka vad de kanske saknar mer än en nation: den levda utopin från förr. Ofrihet, brist och leda är nästan allt man känner till; dess grundslag behärskar man intill fulländning, men i den nya friheten hade man inte längre någon användning för dem och saknade snart vad man en gång lärt sig bemästra.

Tills Aleksander Lukasjenka förstod vad vitryssarna saknade och längtade efter och gav dem det.

Tillbaka på mitt rum i hotell Minsk bläddrar jag i Artur Klina?us bok. Utanför rullar den ändlösa trafiken förbi i skymningen. På sidan nittiofem fastnar jag för en mening som jag mot min vana stryker under med rödpenna: ”Kan det finnas en bättre plats att bygga Solstaden, en bättre plats för Utopia, den ö som inte finns, än ett land som inte finns, bebott av ett folk som inte finns, i en stad som inte finns?”