Drottningen som formade arvkungadömet Sverige

I en ny biografi vill släktföreningen Leijonhufvud jaga bort de gäckande skuggorna och belysa en kvinna som kom att bli mor till två svenska kungar och stammoder till de flesta av Europas regerande furstehus.

Författaren, idéhistorikern Karin Tegenborg Falkdalen, forskar om den svenska monarkins förbisedda kvinnoöden och är väl orienterad i Vasatidens politiska nätverk. Hon har tidigare skrivit populärhistoriska böcker om Gustav Vasas och Margaretas fem döttrar och om hans tredje gemål, Katarina Stenbock.

Många har säkert besökt Vasakoret i Uppsala domkyrka och sett Margaretas spensliga gestalt avbildad i sten i den mäktiga gravtumban. Hon var liten till växten, 155 centimeter, och hennes kranium var ”ovanligt vackert och välformat”, enligt den gravundersökning som gjordes på 1950-talet.

Under sitt korta liv, 36 år, födde Margareta tio barn och man kan med enkel matematik begripa att hennes vuxna liv nästan helt präglades av graviditeter och förlossningar. Att säkra den nya kungadynastins fortbestånd var hennes främsta plikt och hon blev i det avseendet en idealisk gemål. Av de tio barnen nådde åtta vuxen ålder, en sällsynthet i 1500-talets Sverige.

Margareta föddes troligen på nyåret 1516 på sätesgården Loholm i Västergötland. Perioden präglades av blodig maktkamp och bittra släktfejder. Hon var bara fyra år när fadern avrättades i Stockholms blodbad. Margareta och hennes mor klarade livhanken eftersom de befann sig i Västerås klosters beskydd.

Medan Gustav Vasa inledde sin kamp om den svenska kungatronen växte Margareta upp på sätesgården Ekeberg i Närke. Familjen hade fått behålla sina gods och gårdar, styrda med fast hand av modern Ebba Leijonhufvud, för övrigt syssling med Gustav Vasa.

Som kung sökte Gustav Vasa först efter en prinsessa vid de danska och tyska hoven. Han sågs som en uppkomling, en ”bondekung”, och det var viktigt att legitimera den nya kungaätten med blått blod. Efter hårda förhandlingar nåddes en uppgörelse med det lilla nordtyska hertigdömet Sachsen-Lauenburg, beläget i nuvarande Schleswig-Holstein.

Drottning Katarina födde sonen Erik (XIV) 1533, men avled efter en olyckshändelse på dansgolvet 1535. Illasinnade tungor spred ogrundade rykten om att hon råkat ut för kungens vrede, något som inte gjorde det lättare för Gustav Vasa att finna en ny gemål vid de utländska hoven. Förhandlingar om giftermål med en prinsessa riskerade dessutom att bli kostsamma och en utdragen process.

Men det fanns fler skäl till att kungen nu sökte en drottning i den svenska högadeln. Sverige var utrikespolitiskt isolerat och Vasaättens legitimitet alltjämt omtvistad. Med den inre politiska oron i riket var det dessutom viktigt för kungen att bygga upp starka allianser med högadeln.

Valet föll på den tjugo år yngre Margareta, som troligen redan varit del av uppvaktningen i drottning Katarinas hovstat. Bröllopet stod i Uppsala den 1 oktober 1536.

Källorna är sparsamma, men Tegenborg Falkdalen lyckas ändå visa på Margaretas roll som Gustav Vasas ”politiska partner”, något även tidigare forskning har noterat. Drottningen kunde ingripa för att hjälpa personer som sökte nåd och hon upprätthöll också kontakter med utländska hov, exempelvis drottning Margareta av Navarra, en syster till den franske kungen Frans I.

Margaretas släktingar fick framskjutna positioner vid det svenska hovet och erhöll vissa förmåner. Brodern Sten vistades i Frankrike för att förhandla om ett handelsavtal och lät sig bedåras av fester och tjusiga hovdamer i så hög grad att han drog på sig kungens vrede. Troligen var det böner från Margareta som fick Gustav Vasa att lugna ned sig.

Margareta kom att bli den första drottning som var med om att forma Sverige till ett arvkungadöme och skulle, om hon fått leva längre än sin man, förmodligen ha kunnat spela en ännu större roll i det politiska livet. Förberedelser var gjorda för att hon som änka skulle ha ingått i en eventuell förmyndarregering.

Men hennes liv kom ganska snart att kantas av sjukdomar och olika krämpor. Tegenborg Falkdalen spekulerar i att de återkommande graviditeterna tog ut sin rätt. Mest levande blir Margareta i de 16 brev till systern Märta som finns bevarade, och som gärna kunde ha citerats mer. Där diskuteras bland annat intresset för medicin och diverse huskurer, såsom ett luktmedel bestående av en söndersmulad järpfjäder blandad med varmt öl. Margareta drack gärna rhenskt vin, som sades vara bra för hjärtat.

Drottningen drog sin sista suck i augusti 1551 på Tynnelsö vid Mälaren, då ett omtyckt kungligt residens (slottet föll i vanhävd på 1700-talet och står idag dessvärre tillbommat i Fastighetsverkets ägo).

I äldre historieskrivning beskrivs Margareta som plikttrogen, duglig, mild, öm och kärleksfull. Den nya biografin förändrar inte bilden nämnvärt, men boken är elegant, lärd och lättsam, skuggorna skingras och drottningen blir en del av tiden och sammanhanget.

Nils Johan Tjärnlund. Författare och vetenskapsjournalist