Tid för identiteter

För några år sedan deltog jag i en konferens i Belgrad. Vi var flera författare från olika länder som skulle diskutera litteratur och demokrati på olika sätt. En av de frågor jag ställde handlade om hur språken utvecklades i de olika delarna av det tidigare Jugoslavien. När man nu inte vill kalla språket serbokroatiska längre – hur gör man för att skilja serbiskan från kroatiskan, slovenskan, makedonskan och så vidare? Det svar jag fick gick ut på att man förstärker skillnaderna, hellre väljer dialektala ord och vändningar, gör vad man kan för att separera språken från varandra, allt för att manifestera den egna identiteten starkare. Det som varit ett språk med vissa dialektala skillnader mellan regionerna var alltså på väg att utvecklas till alltmer distinkta språk. Allt för att man ville skilja ut sig tydligare från sina grannar, manifestera sin kulturella, etniska och även religiösa identitet.

Detta är givetvis något som inte behöver vara av ondo. I till exempel Italien finns många som beklagar de många dialekternas utdöende och som arbetar på att de ska fortsätta att fungera som lokala vardagsspråk, från norr till söder. Det handlar inte bara om identitet, utan om språklig och kulturell rikedom, som i Italien dessutom varit central i mycket poesi och litteratur. I Sverige har vi också till exempel den uråldriga älvdalskans särskilda status, som stärks med stipendier till de elever som väljer att behålla den. Identiteter och lokala sedvänjor är viktiga, spännande och intressanta. Mångkultur, i vid mening, är inte något som kom häromåret med nya invandrargrupper, utan det är en del av den väv som utgör våra nationella och europeiska identiteter.

Ett litet problem med dem i vår sena tid är dock att de ofta upptäcks och manifesteras när de egentligen redan har spelat ut sin historiska roll och enbart kan fortsätta att existera genom politiska styrmedel och ekonomiskt stöd. Redan den ungerske tonsättaren Béla Bartók, som samlade in folkmusik i stora delar av Centraleuropa under förra seklets första år, märkte att det blev allt svårare att hitta äkta folksånger, för att de trängts ut av kommersiell musik och ansågs lite sämre av bondebefolkningen själv än de nya låtarna från staden. Kapitalismen gör, som bekant, så att allt som är fast förflyktigas, vilket vi väl känner till genom ett par århundradens erfarenhet. Det är en process som periodvis varit mycket smärtsam, som utraderat skillnader och tagit kål på urgamla traditioner. Men samtidigt har den ökat välståndet, givit fler avsevärt bättre liv och gjort så att vi alla kommit varandra närmare, på flera plan. Vi som har specialintressen kan till exempel numera prata om dem med personer på andra sidan jordklotet. Jag har själv haft mycket nöje av att diskutera samtida seriös och klassisk musik, bland annat just Bartók, med alltifrån en turkisk elektronmusiker via en pensionerad italiensk banktjänsteman till en brasiliansk judisk matematiker.

Vad kommer det sig att identiteter är så centrala idag? Det är för enkelt att anta att det bara handlar om ekonomiska bekymmer. Det kan handla om problem som är knutna till ekonomin, och inte minst då rädslan för försämrade villkor snarare än försämrade villkor i sig. Ekonomi bygger i så väldigt hög grad på förväntningar att blotta oron för försämring kan göra att folk knappt märker att de får det bättre. Men på många håll där nationell identitet manifesteras alltmer eftertryckligt, som i exempelvis Indien under premiärminister Narendra Modi, är det inte alls ekonomiska bekymmer som driver på, utan något helt annat, något som är svårare att sätta fingret på, trots att det är högst påtagligt.

Det är inte någon oförklarlig tid vi lever i. Gamla identiteter vaknar upp och tycks starkare än någonsin. De kristna är mera kristna, muslimerna mera hängivna och i Indien styr ett parti som bygger helt på hindunationalism, hindutva, ett närmast identitärt projekt med historiska rötter rakt ner i mellankrigstidens fascistiska rörelser. Den nya Godzillafilmen som nyligen släpptes i Japan, och som drog in över 50 miljoner dollar under den första månaden på de japanska biograferna, är, enligt flera kritiker, en tydlig hyllning av premiärminister Shinzo Abes nationalistiska linje i japansk politik, och inte minst hans ambitioner att återuppbygga den japanska militären. Medan myndigheter, staten och inte minst militären i amerikanska filmer ofta framställs som brutal och klumpig, när den inte är direkt illasinnad, och smider planer mot fienderna som på olika sätt riskerar att drabba den egna befolkningen, framställs den japanska militären och statstjänstemännen som föredömligt ansvarsfulla och konstruktivt sakliga i denna film. Självhyllande monument, tillrättalagd historieskrivning och nationalistisk populärkultur bidrar till att bereda marken politiskt för olika slags populistiska politiker som flirtar med folks djupast kända behov av bekräftelse och identitet, samtidigt som de utlovar att de genom att skydda dem från utländska makters och kulturers inflytande ska (åter)ge dem både storhet och välstånd.

Istället för rasism, nationalism, populism och så vidare skulle det kunna vara fruktbart att använda sig av begreppet chauvinism. Inte minst för att det är ett begrepp som kan omfatta många olika typer av kollektiv identitär förhävelse, både etnisk, social, könslig och religiös. För problematiken kring den här typen av föreställningar om den egna gruppens primat, eller för den delen dess utsatthet och behov av särskilt skydd, beundran eller revansch går långt utanför den högerpopulistiska, som drar fram över världen idag. Även islamism är en sorts muslimsk chauvinism, till exempel. All chauvinism är naturligtvis inte lika farlig. Större gruppers chauvinism är mera hotfull än minoriteters. Samtidigt är det ofta minoriteters anspråk på att få skydda sin identitet, på olika sätt, som triggar igång majoritetsgruppers chauvinism. I exempelvis Indien utgör muslimerna drygt 14 procent av den totala befolkningen, vilket beror på Indiens delning, som gjorde att de flesta muslimerna hamnade i Pakistan och det som så småningom blev Bangladesh. Ända sedan Indiens grundande som självständig stat har landet haft en sekulär konstitution, som garanterar alla medborgares lika rättigheter oberoende av deras bakgrund. Men just det har, också ända från början, gjort att en del hinduer anklagat regeringen för att favorisera muslimer. Inte för att de fått större rättigheter, utan för att de fått lika rättigheter. Den europeiska antisemitismen, i den skepnad den tagit sig efter den franska revolutionen och emancipationen av de europeiska judarna, bygger också på anklagelsen att judar gynnats otillbörligt. Visserligen gick det knappast att tala om medborgarskap överhuvudtaget före 1800-talet, utan invånarna i de europeiska staterna var snarast undersåtar – liksom för övrigt engelsmännen är än idag, subjects, inte citizens. När medborgarskapstanken utvecklades omfattade den även judar, som plötsligt kunde bli delar av samhället utan alla de framför allt religiöst betingade restriktioner som tidigare gällt dem, på lite olika sätt i olika delar av Europa.

Chauvinismen är uppkallad efter den franske soldaten Nicolas Chauvin. Han föddes 1780 och tog värvning som 18-åring, varefter han kämpade i Napoleons armé ända till slutet. Han var välkänd för sin starka patriotism och sin skrytsamhet om sina bravader under fälttågen. Det enda problemet med honom är att han aldrig existerat, utan att han ända från början är en karaktär som skapats för att driva just med skrytsamma och överdrivet patriotiska veteraner, under årtiondena efter det att Napoleonkrigen hade tagit slut. En modernare variant alltså på den antika komedins ’miles gloriosus’. På något sätt är det passande att den typen av skrytsamt överdriven stolthet som åsyftas med begreppet chauvinism uppstått ur satir över en fiktiv gestalt.

Det mest fruktbara, när man vill förstå megatrender, är att försöka växla mellan det lokala och det globala perspektivet. Vad finns det som förenar Indien, Sverige och USA? Är det som pågår idag enbart en reaktion på globaliseringen, vilken i sin tur bara är den yttersta konsekvensen av kombinationen kapitalism och ny teknologi, som skapat större kontaktytor mellan olika människor och avsevärt ökad rörlighet världen runt?

När vi talar om Sverigedemokraterna och frågar oss varför de blivit så framgångsrika, gör vi det ofta utifrån ett rätt begränsat svenskt perspektiv. Vi söker förklaringar i social osäkerhet, förändrade villkor på arbetsmarknaden, människors fruktan för sämre ekonomi och rent allmänt rasistiska skildringar av förorter, islam och så vidare. Många tycks verkligen tänka sig att det ska gå att bromsa och vrida tillbaka utvecklingen. I det liknar SD-anhängarna och deras motståndare varandra – som om det gjorda kunde göras ogjort och allt bli som det var förut igen.

Men SD är inte något svenskt fenomen. Även om de villkor på vilka de verkar är specifikt svenska ingår de i en trend som snarast får kallas global. En vilja att manifestera den egna identiteten, stoppa uppblandningen med andra kulturer och, i de europeiska sammanhangen, inte minst stoppa invandringen. Det är naturligtvis ingen nyhet att påpeka att nationalistiska, högerpopulistiska, rasistiska partier av olika slag har likartade framgångar i hela Europa, liksom numera, genom Donald Trumps kandidatur inte minst, även i USA. Men vi bör vidga fältet ännu mer för att få verkligt grepp om detta, som jag skulle vilja påstå är en global reaktionär megatrend. Även i Kina spelar ledarna på nationalistiska känslor, liksom Japans president och Indiens premiärminister. De gör det på olika sätt, beroende på kulturella och religiösa sammanhang. I till exempel Indien är det inte särskilt många invandrare, så de blir ingen stor diskussionsfråga, medan däremot de muslimska och kristna minoriteterna ses som främlingar, som man skulle vilja bli av med genom att de ”återvände” till hinduismen. Religionen är en viktig beståndsdel i dessa sammanhang. De chauvinistiska ledarna söker ofta legitimitet genom den, som till exempel Vladimir Putin, som gärna manifesterar sin närhet till den ryskortodoxa kyrkan på olika sätt, eller den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdo?gan, som lyckats kombinera nationell och religiös chauvinism till en explosiv ideologi.

Globalisering är västernisering och västernisering idag i hög grad amerikanisering. Vi kan ju diskutera vad man kan lägga in i de där olika begreppen, men på det allra ytligaste planet är det tydligt att västerländsk tideräkning, i stort som i smått, slagit ut alla andra, utom i religiösa eller liknande sammanhang, precis som västerländska kläder också gjort det. Visst framhärdar en del i olika varianter av traditionella dräkter, som de arabiska shejkerna eller vissa afrikanska ledare, men alla som arbetar med något handfast praktiskt, på kontor eller fält, bär i allmänhet västerländska kläder, och det är västerländsk teknologi de arbetar med, om de så är jihadistiska terrorister. Vi kan låtsas, på ett närmast rituellt sätt, att ”alla” kulturer är likvärdiga och att globaliseringen gör att vi låter oss påverkas lika mycket av dem som de av oss. Vi kan tala lyriskt om spännande mat, andra seder, främmande sätt att se på världen, och hur rik den är genom denna mångfald, utan att inse att själva det sättet att betrakta sakerna ur ett slags upphöjd synvinkel är i grunden västerländskt och bidrar i sig till uppluckringen av kulturella gränser och i förlängningen ett minskande av den traditionella mångfalden.

Rent konkret till exempel kring den allra mest brännande frågan – religionen. Tanken om religion som något som innefattar en massa olika likvärdiga bruk som kan och bör existera jämsides med varandra är en essentiellt västerländsk idé. Jo, jag vet att det finns andra länder där religioner samlevt, under årtusenden. Romarna var extremt öppna och hade en pragmatiskt synkretistisk inställning till religionen, precis som till exempel japanerna och indierna. Men den som stödde de statliga institutionerna hade alltid en särställning ändå. Precis som den lutheranska svenska kyrkan här. Osmanerna var jämförelsevis toleranta, vilket ofta framhålls – fast inte så mycket mer så än hertigen av Toscana eller kungen av Polen, som också bjöd in de judar som fördrevs från andra delar av Europa i olika omgångar – men islam var statsreligionen, den var statschefens tro ovillkorligen, soldater och tjänstemän var tvungna att vara muslimer, vanligen tvångskonverterade kristna dessutom, och de andra religionerna som ”tolererades” av mestadels pragmatiska skäl var alla underordnade och underställda islamisk överhöghet, rättsligt inte minst.

Detta är inte första gången vi lever i en tid av reaktion på en våg av modernisering och globalisering. Men hittills tycks det mig som om rätt få försökt sammankoppla det globala och det lokala perspektivet för att förklara hur den här motvågen egentligen ser ut, och de strömvirvlar som uppstår på grund av den.

Upplysningen byggde på en metod, det fria, öppna frågandet, det ständigt pågående samtalet, kritiskt tänkande, och allt detta som inte minst de franska filosoferna under 1700-talet, liksom deras beundrare runt om i Europa och USA, såg som något höjt över alla lokala seder och bruk. Upplysningens metoder stärkte alla vetenskaper och lade grunden till moderna politiska teorier och ideologier, och de gick så småningom, mer eller mindre uttalat, hand i hand med industrialismens utveckling, betonandet av det rationella, det allmänmänskliga, idéer om frihet och rationalism som går att tillämpa likaväl i Japan som i Brasilien eller Egypten.

Den stora ironin idag, som belysts bland annat av Alain Finkielkraut, är att den ursprungligen franska upplysta universalismen, med dess idé om civilisation, inför motvågen från religiösa obskurantister och chauvinister, inte minst muslimska, idag tenderar att dra sig tillbaka in i ett försvar som bygger på att det är den franska kulturen som är det unika. Upplysning, rationalism och även laïcité har gått från att vara universella värden, som Frankrike sett som sin unika historiska uppgift att bevara, sprida och försvara, till att bli delar av en specifikt fransk identitet. En kultur alltså, i Herders mening snarast, snarare än en civilisation, i den klassiska franska bemärkelsen. Det är lite sorgligt med de sänkta anspråken. Det är som att motupplysningen vunnit en liten delseger, genom att få även upplysningens förespråkare att betrakta den egna ambitionen som etniskt och kulturellt villkorad och begränsad.

Vår tid är inte något nytt 1930-tal, men det är en ny våg mot upplysningen. Vi som tror på mänskliga rättigheter, på vetenskaplig metod, på upplysningens värde som allmänmänsklig princip, kan inte göra oss blinda för att dessa, för oss självklart goda saker, även fortsatt kommer att slå sönder och mala ner traditionella trossystem och levnadsformer, och de kommer att sprida vad vi betraktar som universalism men många andra ser västerländsk kulturimperialism. När vi i multikulturalismens namn upprätthåller tron på att vi är universella, medan de andra är partikulära, och har skyddsvärda kulturer, kan vi alltså i viss mån och i någon mening ha rätt. Och det är i längden deras kulturer som kommer att lösas upp eller moderniseras under trycket av, om inte annat, den praktiska nytta som vetenskapliga metoder, liberala friheter och kapitalism åstadkommer. All utveckling de senaste århundradena bygger på dessa, och det är bara när de, på olika sätt och i olika former, tillämpats som även de andra börjat kunna komma ikapp oss och höja sin levnadsstandard. Men upplevelsen av orättvisa idag när de skyddas och mångkultur enbart tycks innebära allt annat än just svensk, eller tysk, engelsk eller fransk kultur, slår tillbaka på ett helt förväntat sätt. Det är i de sammanhangen i princip ingen skillnad mellan reaktionerna på minoriteternas särkrav i Sverige eller i Indien.

De processer som verkar mot allt större närhet mellan folk och kulturer som tidigare levt väl åtskilda lär antagligen fortsätta. Det finns inga tecken på att flyktingtrycket mot Europa kommer att minska framöver, oavsett om kriget i Syrien tar slut eller inte. Kanske skulle det till och med öka om det tog slut, eftersom vägen mot Europa genom Syrien skulle bli säkrare då. Många av dem som idag lever i läger i Jordanien eller praktiskt taget är rättslösa i Libanon skulle säkert också vilja ta chansen att flytta norrut, liksom redan de som lever i det jämförelsevis stabila Turkiet.

En av våra viktigaste uppgifter idag är att finna något sätt att balansera utvecklingens framfart och människors behov av kulturell förankring. Det är lätt att avfärda den växande chauvinismen som rasism, främlingsfientlighet eller någon annan typ av fientlighet mot andra, som inte är som man själv. Men det är som att försöka förklara förkylning med nysningar – ett symptom är inte någon förklaring. Och att uppta sig för mycket vid de allra ytligaste och mest iögonenfallande aspekterna av ett problem av den här typen kan i själva verket försvåra vår förmåga att förstå vad det egentligen beror på. Chauvinismen är till sin natur oliberal, eller till och med antiliberal. Den gör skillnad mellan folk och folk, mellan dem som hör till och dem som befinner sig utanför. Men den uppmärksammar något som allt för stora delar av våra eliter gör sig själva blinda för.

Den svenska motkraften mot reaktionen i form av Sverigedemokraterna har i hög grad gått ut på att förneka giltigheten i en kulturellt betingad fruktan. Att värna det svenska anses förkastligt, och fler gånger under senare år har den ena efter den andra ställt sig upp och offentligt påstått att det strängt taget inte ens finns något specifikt svenskt, vare sig svensk kultur eller svenska värderingar. Inkonsekvensen i att den enes identitet, och till och med dess chauvinism, gillas och ges plats, medan den andres ogillas är rätt uppenbar. Det gör det också lätt för SD att gillra fällor som olika talesmän, debattörer och medier oftast trampar rakt ner i, som då de framhäver den tills helt nyligen självklara uppfattningen att det svenska folket också är en etnisk gemenskap.

Hur och om det är det är svårt att utreda, men det orimliga i att låta blodsband definiera de nationella minoriteternas status i ett land som i övrigt hyllar en helt annan sorts identitetsidéer för majoritetens räkning haltar betänkligt, på ett rent principiellt plan. De stater som uppstod efter kriget i Jugoslavien har inte bara använt förstärkandet av de språkliga skillnaderna, och religionen, med uppförandet av stora religiösa byggnader som centrala propagandainslag. De har också ägnat sig åt att designa nya fantasifulla uniformer för sina militära hedersvakter. Något de har gemensamt med chauvinistiska ledare som Erdo?gan, Putin och Modi. På ett sätt kan det tyckas pittoreskt och smålustigt att knyta sin nationella identitet och sina drömmar om historisk såväl som framtida storhet till den sortens operettaktiga företeelser. Tankarna går osökt till Tintins besök i Syldavien, i Kung Ottokars spira, inför all den låtsashistoriska uniformsprakt som utvecklas på sina håll. Och visst är det tacksamt att driva med Erdo?gan omgiven av ett gäng maskeradjanitsjarer. Men att detta faktiskt blir så populärt, att det väcker sådan genklang och att de ledare som spelar på dessa den nationella kitschens strängar väcker sådan genklang i så stora delar av världens befolkningar måste tas på allvar, hur svårt det än kan vara. Inte för att vi lever i ett nytt 1930-tal, inte för att de på något essentiellt sätt skulle ha rätt i sina idéer om olika identiteter, utan för att folks känslor, erfarenheter och upplevelser måste tas på allvar och bemötas och bearbetas i en fungerande, fri och öppen offentlighet, i en anda av upplysning och demokrati, för att de inte ska formera sig till en på allvar farlig reaktion. Vi är redan sent ute, men förhoppningsvis inte för sent.

Torbjörn Elensky är författare och kritiker.