Kor mot fattigdom

Rwandierna räknar idag i mångt och mycket sensommaren 1994 som år 0. Det var då folkmordet var över, när 800 000 människor hade dödats på 100 dagar. 333,3 i timmen eller 5,6 människor i minuten. Rwanda hade slungats rakt ner i helvetets innersta krets, där grannar dödade familjen i huset intill, präster dödade sina församlingsmedlemmar och lärare dödade sina elever. 20 procent av landets befolkning hade mördats – 70 procent av minoritetsbefolkningen tutsi.

När folkmordet var över, och Rwanda hade övertagits av rebellarmén RPF (Rwandan Patriotic Front, ledd av Paul Kagame, som sedermera kom att bli landets president), fanns knappt något folk kvar att styra över. Rwanda behövde byggas upp från början.

En grundstruktur för detta existerade dock. Faktum är att Rwanda är en överraskande väladministrerad, hierarkisk och minutiöst noggrant indelad stat. Fem provinser är indelade i 30 distrikt, som i sin tur är indelade i 416 sektorer, under vilka sorterar 2 148 ”celler”, som inrymmer 14 837 byar. Som dokumentärförfattaren Philip Gourevitch skriver om de forna kolonialherrarna belgierna kunde de ”knappast ha låtsats att de behövdes för att skapa ordning i Rwanda”.

Men exemplet Rwanda visar också – om möjligt ännu tydligare än under andra världskrigets Tyskland – hur en effektiv statsadministration bara är ett kraftfullt verktyg, inte något inherent och objektivt gott. Den lilla men tättbefolkade centralafrikanska nationen utvecklades i början av 1990-talet till en perversion av rättsstaten: en stat där mord ändras från brott till rättighet och till och med skyldighet hos medborgarna. Hutuer som inte dödade tutsier kunde räknas som medlöpare och därmed fredlösa.

Efter folkmordet – och från och med den nya rwandiska folketikens år 0 – fordrades nya modeller för statsstyrning, för att en gång för alla förhindra att något liknande någonsin skulle ske igen.

Eller, rättare sagt, mycket gamla modeller. De senaste decenniernas system hade visat sig förrädiskt felanpassade för Rwanda, både vad gäller Belgiens kolonialstyre mellan sekelskiftet och självständigheten 1962 och det västskisserade styret 1962–1994.

Belgarna byggde med inspiration i det egna landets flamsk-vallonska obalans upp ett misstroende mellan majoritetsbefolkningen hutu och den initialt styrande minoriteten tutsi – ett misstroende som sedan det självständiga Rwandas huturegering kunde utnyttja skamlöst för egen vinning.

Efter 1994 byggde istället Rwanda upp en statsförvaltning på ålderdomliga rwandiska traditioner. En resultatstyrningsmodell för tjänstemän, kallad ”imihigo”, togs fram från ett århundrades träda och kom till användning för att skapa ansvarsutkrävande. Kollektiva arbetsinsatser för att bygga allmänna anläggningar som brunnar, skolor och latriner – ett system som kallas ”umuganda” – återinfördes för att skapa tillväxt och gränsöverskridande gemenskap.

Och en gammal rwandisk modell för att jämna ut resurser och bekämpa fattigdom genom att distribuera nötboskap till behövande – togs till heders igen.

Rwandas kofördelningssystem kallas ”girinka” – vilket behöver ”ta emot en ko” på det lokala språket kinyarwanda – och är idag mycket framgångsrikt. 250 000 kor har till dags dato delats ut till lika många familjer. Om man är ”fattig” eller inte fastställs enligt ytterligare en lokal rwandisk indelningsmodell, ”ubudehe”-systemet, som delar in samtliga invånare i en inkomstkategori 1 till 4, där kategori 1 innebär ”mycket fattig”. Kor delas ut till invånare i kategori 1 och 2.

– Programmet startade 2006, med målet att fördela åtminstone 330 000 kor, säger dr Pascal Nyabinwa, som är koordinator för girinkaprogrammet på Rwandas jordbruksdepartement. Det rör sig alltid om kvigor.

Nyabinwa berättar att regeringen köper in kvigorna och delar ut dem. All mjölkproduktion tillfaller sedan stödtagarfamiljen. ”Återbetalningen” är snillrik, och skapar en naturlig långsiktighet för girinka:

– Om kon kalvar ges den första kvigan som föds till en annan fattig familj, säger dr Nyabinwa. Men kalven får först vara med modern i sex till tio månader.

För att skapa festivitas och andakt kring proceduren arrangeras en ”pass on ceremony” när ett antal kvigor lämnas över till sina nya innehavare i ett område.

– Ett mål med girinkaprogrammet är att skapa enhet och försoning efter folkmordet. I vår kultur är det så att om jag ger dig en ko så får vi social sammanhållning. Vi blir vänner. Efter folkmordet blev det en viktig försoningsfråga för förövare att ge kor till överlevare. Det blir en ”fredsko”.

Girinkaprogrammet fördelar kor till alla fattiga, oavsett folkgrupp, tutsi som hutu. Ett ytterligare program har också initierats av den rwandiska regeringen för att fördela överskottsmjölk från girinkakorna till fattiga skolbarn. Och kodynga används för att gödsla allmän jordbruksmark.

Rwanda avstår från omvärldens påklistrade lösningar för tillväxt, statsstyrning och jämlikhet och tittar inåt istället.