På resa i myternas land

Ferenjikyrkogården ligger i norra Addis Abeba. Fereni betyder främling och här vilar de multnande resterna av tusentals, bland dem Anna-Greta Stjärne, en svensk missionär som rånmördades 1958 vid 32 års ålder. Här vigdes också den förre SS-läkaren och Hauptsturmführern Karl Babor – expert på avlivning med fenolinjektioner – till sista vilan, sedan hans lik bärgats ur en flod fylld av krokodiler.

Dock är det varken Babor eller Stjärne som lockat mig utan flygargreven Carl-Gustaf von Rosen. När Mussolini anföll Abessinien 1935 anmälde sig den 26-årige greven som Röda kors-flygare. Efter andra världskriget engagerades han av kejsar Haile Selassie för att bygga upp ett etiopiskt flygvapen. Han blev kvar till 1956.

Arton år senare återvände han än en gång, nu för att flyga nödproviant till offren för torka och översvämningar som drabbat dem i mitten av 1970-talet. Sedan utbröt krig mellan Etiopien och Somalia om Ogaden. Då inledde von Rosen matbombningar från luften för att hjälpa den nödlidande civilbefolkningen. Det blev han sista uppdrag. Den 13 juli 1977 dödades den 68-årige äventyraren då granateld träffade hans hus.

En stor men enkel stensarkofag på Ferenjikyrkogården blev hans sista viloplats. Frånvaron av blommor eller annan utsmyckning antyder att besök vid graven är sällsynta. Det är långt härifrån till 1300-talsslottet Rockelstad i Sörmland där von Rosen växte upp och såg ett annat flygaress, den blivande morbrodern Hermann Göring, landa sitt flygplan på sjön Båvens is i början av 1920-talet.

Det finns något hisnande över de perspektiv von Rosens liv och död öppnar. På Addis Abebas flygplats står två gamla utrangerade DC 3:or. Kanske flögs någon av dem för länge sedan av honom. Kanske bidrog hans engagemang till att Etiopien blev det första landet att få svensk u-hjälp.

1954 började biståndstransfereringar och personal att strömma från Stockholm till Addis. Haile Selassie såg Sverige som ett idealiskt hjälparland. Rikt utvecklat och generöst men utan koloniala ambitioner. Som barn läste jag en bok om Etiopien och levde länge i tron att landet nästan var som en bit Sverige i Afrika.

Dock skulle det dröja ända till 2016 innan jag kunde avföra detta land från min lista över ännu ej besökta. Etiopien är inte ett land man ofta påminns om. I nyhetsflödet har det överskuggats av mer konfliktfyllda länder. Ändå är det på flera sätt Afrikas mest avvikande.

Här stod mänsklighetens vagga och det är det enda land i Afrika som aldrig varit koloniserat. Enligt en av mina guider under resan, gör det att andra afrikaner inte riktig vill se Etiopien som ett äkta afrikanskt land. Ni har aldrig fått lida under de vita som vi, fick hon höra vid ett besök i Nigeria.

Det är också det enda land i Afrika utom Egypten som har en egen kristen tradition, helt oberoende av västerländsk mission. När Ansgar dök upp i Birka hade det redan gått ett halvt årtusende sedan syriska apostlar börjat sprida Guds budskap i Etiopien.

Mitt plan landar en januarikväll på Addis flygplats. Det är nära ekvatorn men höjden är mer än 2 000 meter och kvällsluften sval. Gatorna är igenkorkade av bilköer. Det luktar tredje världen: sopor, kolrök och dieselångor.

Mitt hotellrum ligger på åttonde våningen och saknar hiss. Det är stärkande. Hade det funnits hiss hade jag inte använt den. Förtänksamma människor med klaustrofobisk läggning gör inte det i länder med opålitig elförsörjning. Vilket jag starkt misstänker Etiopien för att vara. Oavbrutet skällande hundar håller mig vaken om natten.

Nästa dag far jag åter till flyget genom morgontomma gator. Bilen måste lämna mig på en bra bit från terminalbyggnaden. I en stängslad entré med beväpnad personal kontrolleras pass och biljett innan jag släpps vidare mot terminalen 100 meter längre bort. Ett första filter mot bilbomber och terrorister, tänker jag.

I terminalentrén finns filter nummer två. Ta av dig skorna, kör bagaget genom röntgen och dig själv genom metalldetektor. Efter incheckning upprepas samma procedur en gång till i nålsöga tre, innan avgångshallens portar öppnar sig. Det liknar paranoia, tänker jag, men kanske bara är rimlig hotanpassning.

Etiopien är Afrikas näst folkrikaste stat: cirka 100 miljoner invånare som i genomsnitt lever på några tusenlappar om året. Hälften tillhör två större folkgrupper medan en mängd etniska minoriteter svarar för den andra hälften. Folkslagsrikedom brukar inte vara den materia som bygger lugn och idyll. I oktober när detta skrivs har regeringen i Addis just utfärdat sex månaders undantagstillstånd på grund av upplopp med delvis etniska förtecken.

I avgångshallen noterar jag en kvinna som snabbt reser sig och erbjuder plats då en man i stor vit turban kommer in och ser sig om efter någonstans att plantera sin ansenliga rumpa. Jag undrar lite över kvinnans servilitet men förstår senare att mannen är präst och människor här starkt troende. Deras förhållningssätt styrs i hög grad av religiösa föreställningar och seder. Dit hör att bjuda sittplats åt Guds språkrör på jorden.

Den som inte redan vet det får från luften snart klart för sig hur otroligt veckat Etiopien är. Ett landskap av sänkor och raviner, bergsryggar och dramatiska förkastningsbranter. Mängder av berg reser sig mot 4 000 meter och över. Många har formen av horstar eller taffelberg som om en jätte gått fram över landet med motorsåg och kapat topparna.

Målet är Lalibela, 65 mil norr om Addis Abeba, en första klassens turistmagnet med sina elva världsarvsförklarade klippkyrkor huggna direkt ur bergens råa granit. Högsäsong är början av januari då folk från hela landet vallfärdar till denna fjärran landsortshåla för att fira jul.

Det som lockar är inte något outlet-tempel för billiga julklappar, utan klippkyrkornas helighet och en religiös önskan att högtidlighålla minnet av Jesu födelse. Att det sker i början av januari beror på att den etiopisk-ortodoxa kyrkan håller fast vid den gamla julianska kalendern där den 25 december motsvaras av den 7 januari i gregoriansk tideräkning.

Närvaron av dessa tusentals julfirande pilgrimer förvandlar klippkyrkorna från sällsamma gamla monument till levande historia. Pilgrimernas mörka väderbitna ansikten, kropparna svepta i resesolkiga vita kläden, vandringsstavar i händerna och ränsel över axeln, ger en stark förnimmelse av biblisk tid.

Arbetet med att mejsla den första kyrkan ur urberget påbörjades på 1100-talet av den store kung Lalibela. Hans avsikt var enligt myten att skapa ställföreträdande Jerusalem dit pilgrimer kunde vallfärda sedan muslimske härföraren Saladin besegrat korsfararna och införlivat Jerusalem med sitt vidsträckta kalifat.

Min guide Hailu berättar att det tog 23 år att färdigställa alla elva kyrkorna. Låter osannolikt invänder jag, med tanke på de enkla verktyg som stod till buds. Inte alls, förklarar Hailu, om kvällarna, då Lalibelas mänskliga arbetarkontingenter stämplat ut och gått i nattvila steg en gudomlig armé av stenhuggande änglar ned från himlen och gick på nattskiftet.

Så där är det i Etiopien. Ett religiöst land vars långa historia mest tycks bestå av fantasieggande myter. Den mest hisnande är kanske den om härskardynastins 3 000-åriga historia av regenter, härstammande i rakt nedstigande led från kung Salomo och drottningen av Sabas påstått gemensamme son Menekles, återgiven i nationaleposet Kebra Nagast.

Detta förment judiska påbrå ligger bakom titeln ”Det segrande lejonet av Juda stam” som de etiopiska härskarna prytt sig med. I det starkt religiösa Etiopien byggde regenterna i hög grad sin legitimitet på denna mytologiska knytning till ”Davids hus och släkt”.

Men till slut räckte inte ens det. Sist med titeln blev Haile Selassie; utkuppad och bortfraktad i en blå Folkvagnsbubbla 1974, ett år senare kvävd till döds under en kudde, av kuppgeneralen överste Mengistu själv. Denne störtades i sin tur 1991 och gick i exil hos sin afrikanske tyrannkollega Robert Mugabe i Zimbabwe.

Ett 40-tal mil nordväst om Lalibela ligger Gonder, universitetsstad med 400 000 invånare och 50 procents arbetslöshet tillika en gång 1600-talskejsaren Fasiladas huvudstad. Här finns ett världsarvsförklarat palatsområde med flera välbevarade ruiner. Huvudattraktionen är Fasiladas eget slott som brittiska bomber förvandlade till en taklös ruin då italienarna jagades bort 1941, efter sex års ockupation, och Haile Selassie kunde återvända från exilen.

I en annan del av Gonder finns Debre Berhan Selassie, en omskruten 1600-talskyrka som, enligt den mytologiska historieskrivning som tycks oundviklig i etiopiska kyrkosammanhang, bevarats in i våra dagar endast tack vare en gudomlig bisvärm som ingrep till dess försvar då ett gäng sudanesiska dervisher försökte bränna kyrkan under en antikristen attack på Gonder 1888.

Byggnaden är mycket modest, elegant i linjerna men helt utan det storslagna som präglar Europas katedraler och många av Orientens moskéer. I det lilla kyrkorummet täcks taket av 100 målade änglaansikten och väggarna av andra religionsmotiv. Ovanför en dörr på ena kortväggen syns bilden av en naken enögd man med stort skägg ridande på en åsna som leds av en liten djävul med horn och svans.

Mannen är Muhammed och sättet att avbilda honom en antiislamisk förolämpning. Den har uppenbarligen provocerat. Under bilden finns en stor sotfläck efter ett misslyckat försök att bränna den förgripliga bilden av islams grundare.

Etiopien har en stor och växande muslimsk minoritet. Cirka en tredjedel av befolkningen bekänner sig till islam. 40–45 procent tillhör den etiopisk-ortodoxa kyrkan, som var statskyrka till 1974, och cirka 20 procent är protestanter och katoliker, en produkt av västerländsk mission. Jag frågar guiden om motsättningar mellan kristna och muslimer. Finns inte, hävdar hon. Dock sitter islamistiska ledare i fängelse för att de krävt införandet av sharialagar i landet.

Mitt hotell invid en av stadens breda boulevarder ger gott intryck med stor pool, trevlig trottoarservering, förtroendeingivande säng och fungerande rörmokeri i badrummet.

Men när jag nästa morgon far i bil mot Simienbergens nationalpark är det med kroppen kliande av en nattlig vägglusattack.

Vägen kurvar mjukt genom ett pastoralt jordbrukslandskap som ter sig nästan musealt. Allt från plöjning till tröskning sker utan andra hjälpmedel än åsnor och oxar. Jordbruk är Etiopiens överlägset viktigaste näringsgren. Biltrafiken är gles men dragdjursförspända kärror, tungt lastade åsnor och människor till fots är desto vanligare. Apostlahästarna är utan konkurrens Etiopiens vanligaste transportmedel.

Simienbergen har vulkaniskt ursprung, formade av lava för 40 miljoner år sedan och därefter eroderade till dagens förföriska landskap av mjuka kullar, dramatiska toppar och hisnande bråddjup. Här finns Etiopiens högsta berg Ras Dashen med 4 543 meters höjd.

Vid sidan av det vackra landskapet är geladababianen parkens främsta attraktion. Geladorna skiljer sig från alla andra apor genom hannarnas stora röda område av bar hud på bröstet med vilket de signalerar sitt sexuella stämningsläge.

Söder om Gonder vid Tanasjöns södra ände, där Blå Nilen börjar sin 522-mila färd mot Medelhavet, ligger staden Bahir Dar, vars främsta claim to fame är att den ligger just där. På Zegehalvön norr om staden finns klostret Ura Kidane Meret. Ett baldakinförsett flytetyg fraktar mig dit över sjöns ljusbruna bölja. Vi passerar fiskare i papyruskanoter, ser flockar av pelikan lyfta och en flodhäst sticka upp sitt huvud.

Klosterkyrkan har anor från 1500-talet och är en cirkelformad byggnad med nylagt halmtak. Interiören är fylld med bibliska muralmålningar. Jag noterar att Bibelns gestalter avbildas med ljus hy, trots att Etiopien är ett land av mörkhyade. Det är för att det ljusa är optimismens och godhetens färgton, säger den mörkhyade prästen.

Ett par mil söder om Bahir Dar kastar sig Blå Nilen utför ett 42 meter högt fall där flodens chokladbruna vatten slås till regnbågsgenererande sprej innan den fortsätter mot Sudan och sammansmälter med Vita Nilen till Nilen kort och gott. Frågan om Nilens källa hade sysselsatt mänskligheten sedan de egyptiska faraonernas tid. År 1770 förklarade den skotske upptäckaren James Bruce att han lokaliserat platsen. I själva verket hade han bara till hälften rätt och dessutom hade den upptäckt han tillskrev sig redan gjorts 157 år tidigare av den spanske jesuiten Pedro Páez.

I Bahir Dar konstaterar jag vad jag redan observerat i Addis och Gonder, att Etiopiens vanligaste byggnad är ett övergivet betongskelett med ranglig byggnadsställning och spretande armeringsjärn. Julnatten genljuder oavbrutet av entonigt mässande och sjungande från stadens kyrkor. Det låter nästan som muslimska böneutrop. Nästa morgon bär det av till Aksum i norr, en annan av Etiopiens gamla kungastäder.

Aksum är främst känt för sina obelisker och Förbundsarken, den kista i vilken Moses förvarade stenplattorna med Tio Guds bud. Enligt etiopisk mytologi fördes den av kung Salomos och drottningen av Sabas son Menekles från Jerusalem till Egypten varifrån den på okända vägar hamnade i Aksum. Som förvaringsplats utpekar guiden ett litet kapell, på en muromgärdad plats som hyst kyrkor sedan Etiopien kristnades.

Arken är central i den etiopiska kyrkans liturgi och vaktas dygnet runt av en munk som är den enda person i världen som tillåts se underverket. Hemlighetsmakeriet kring denna heliga tingest stämmer lätt den skeptiskt lagde lite tvivlande till dess existens, men Etiopiens kristna är starka i tron.

För att i någon mån stilla min nyfikenhet, köper jag en förment replik av arken, snidad i ett tropiskt träslag någon gång av någon munk vid något kloster, och nu till salu i en speciell butik i Aksum, i syfte att dra in pengar till reparationer och underhåll på klostret.

Den ser inte alls ut som jag föreställt mig. Jag har alltid tänkt mig en kista innehållande ristade stenplattor. Min modellark är mer lik en rund afghansk tehuskamin med fyra öppningsbara luckor som får mig att tänka på en adventskalender.

Min guide i Aksum är före detta arkeolog. Han tar mig till en palatsruin strax söder om staden som han säger tillhörde drottningen av Saba, eller Makeda som hon heter i Etiopien. Jag har tidigare lärt mig att det är en skröna men han vidhåller bestämt och hänvisar till nya, ännu opublicerade arkeologiska rön. I det nuvarande Jemen hade Makeda ett likadant palats.

Sedan far vi norrut för att besök landets äldsta kloster. Det heter Debre Damo och ligger på toppen av ett 3 000 meter högt taffelberg med tvärbranta sidor. För att nå dit måste jag häva mig 15 meter uppför en lodrätt klippvägg med hjälp av ett tjockt skinnrep, säkrad med en tamp getskinn kring midjan. Jag undrar hur det helgon som tros ha grundat klostret på 500-talet f Kr bar sig åt för att komma upp första gången. Dum fråga. I det etiopiskt mytologiska sammanhanget är svaret självklart. Gud lät sända en orm till platsen som grundaren fick klättra upp på.

På klipphyllan häruppe bor 150 munkar. De odlar sina grödor, föder upp sin boskap och har stora vattenreservoarer uthuggna i klippan. I kristendomens barndom hade de kristna dödsfiender som de skyddade sig mot genom att bygga sina helgedomar på otillgängliga platser. Den vackra klosterkyrkan från 900-talet är Etiopiens äldsta.

Abune Yemata heter ett ännu mer otillgängligt kloster i det vackra bergsmassivet Gheralta. Det krävs en timmes bergsvandring och några minuters regelrätt klättring för att nå klosteravsatsen som är en lätt rundad, sluttande klippa, på två sidor omgiven av bråddjup. Därifrån leder en halvmeterbred klipphylla tio meter runt ett utsprång fram till klosterkyrkan som är en grotta mejslad ur den lodräta bergsbranten. Utsikten är smärtsamt vacker. Vandringen svindlande obehaglig. Ett snedsteg och man faller 200 meter.

Det lilla kyrkorummet har muralmålningar med bibliska motiv och scener ur kristendomens historia i Etiopien. Det sägs ha tagit fem till tio år av hamrande och mejslande att holka ur det. Det finns ett 30-tal sådana grottkyrkor i dessa berg. Oklart när de byggdes. Någon gång mellan 300-tal och 1400-tal. I en separat grotta ligger en hoper munkskelett.

Åter i Addis Abeba. Har inte haft nätkontakt på tre dagar. Utgår från att det ska fungera i huvudstaden. Min förväntan kommer på skam. Hela landet tycks avskuret. I morgon kanske… Men nej, då är det dubbelt värre. Även elen utslagen av nattens regn. Det dröjer till eftermiddagen innan el och nät kommer igång.

Då har jag hunnit bekanta mig med Lucy, hela mänsklighetens lilla etiopiska farmor, som finns att beskåda på landets Nationalmuseum. Hon gjorde vetenskaplig sensation som det äldsta icke fossiliserade hominidskelett som hittats då hon grävdes fram 1974. Hon levde för 3,2 miljoner år sedan och dog sannolikt då hon trillade ner ur ett träd. Hon var en dryg meter lång, gick upprätt och hade en hjärna stor som en schimpansdito. Därav har forskare dragit slutsatsen att upprätt gång föregick hjärnans tillväxt hos människan och kanske även bidrog till den.

I Lucys hemland är man mindre imponerad av henne. När jag nämner Lucy för Hailu i Lalibela uttrycker han starka tvivel: Lucy sägs vara 3,2 miljoner år gammal, men det kan inte vara sant. Gud skapade människan för 500 000 år sedan, fastslår han. I Sverige hade han blivit hånad för det uttalandet men i de kristna myternas Etiopien befinner han sig i åsiktskorridorens mitt.