Förnuft och känsla

”Ingen personlighet”, konkluderade Labourlegenden Beatrice Webb; ”En död fisk”, sa socialistförfattaren George Orwell. ”Den enda som kan få en seger att låta som en förlust”, framhöll en annan partikamrat sedan Attlee hade informerat underhuset om avgörande krigsframgångar i Nordafrika.

Ändå slog Clement Attlee sensationellt ut Winston Churchill i valet 1945. Inte nog med det, Labour kunde samtidigt bilda sin första majoritetsregering. Delvis berodde valsegern på att Labour var mer i takt med tidsandan än Konservativa partiet, men det berodde också på Attlees personliga rykte som sansad, realistisk, respektabel och inte minst patriotisk. Han var själv krigsveteran från första världskriget och under andra världskriget hade han spelat en nyckelroll för att hålla ihop samlingsregeringen. Därför kunde osäkra väljare våga välja bort landsfadern Winston Churchill och istället rösta på något så fortsatt suspekt som en socialist. Attlee presiderade sedan över en av de mest innehållsmässigt händelserika mandatperioderna i Storbritanniens fredstidshistoria: Välfärdsstaten realiserades på allvar genom introduktion av bland annat allmän offentlig sjukvård, socialförsäkringar och barnbidrag; Ett omfattande nationaliseringsprogram sjösattes gällande Bank of England liksom el-, gas-, flyg-, väg-, järnvägs-, kol- och stålindustrin; Storbritannien deltog i etableringen av Nato samt initierade sitt kärnvapenprogram; Indien, Burma och Pakistan erkändes som självständiga nationer och inledde transformationen från kolonialvälde till samvälde.

Trots allt detta har Clement Attlee behandlats styvmoderligt i historieskrivningen, inte minst av sina partikamrater. Många har hävdat att Attlee hade tur som överhuvudtaget blev ledare, att reformprogrammet placerades i hans knä samt att han saknade intellektuellt djup och mest flöt med strömmen. I en nypublicerad biografi hävdar historikern John Bew att Attlees personliga insats alltid har undervärderats. Samtidigt kastar han ljus över en spännande tidsperiod. Därutöver producerar han, indirekt, flera nutidslärdomar.

Clement Attlee föddes 1883 under den viktorianska era då en gentleman inte talade öppet om sitt känsloliv. Precis som många andra socialistledare växte han upp i ett borgerligt hem; dessförutan var det svårt att förvärva den utbildningsplattform och det nätverk som oftast krävdes för att kunna hävda sig på den politiska scenen (annat än som fackföreningsledare). Under sina första politiskt medvetna år anammade han vad han senare skulle beskriva som en tämligen naivt okritisk konservatism.

Större revoltbehov tycks inte ha funnits, familjebanden var lyckliga. Det kan ha bidragit till att han aldrig, inte ens när han bytt partifärg, betraktade borgare som representanter för hin håle. Däremot insåg han, efter att (som en följd av ett skolinitiativ) ha börjat arbeta med socialt hjälparbete i Londons fattiga östra delar, att många som inte själva upplevt fattigdom hade föga aning om hur de fattiga levde och hur fattigdom uppstod. Mötet med fattigdom på nära håll förändrade hans liv. Attlee skulle senare beskriva det som att folk som han tidigare betraktat som ”trashankar” plötsligt började framträda som riktiga människor. Han fann sitt kall, övergav sin då påbörjade juristbana och bosatte sig i arbetardistriktet. Han insåg snart att traditionell fattigdomssyn inte alls tog tillräcklig höjd för miljöfaktorernas betydelse. Vidare upptäckte han att oavsett att det dagtid strömmade in ”do gooders” till proletärkvarteren – från alla politiska läger – så krävdes väsentligt mer. Det var i samband med sådana insikter han konverterade till socialismen.

Attlee läste flertalet trendiga socialistiska tänkare, men avvisade många som utopiska, spretiga eller moraliserande. Han noterade också att somliga av tidens reformister var så inlåsta i modelltänkande att de hade svårt att möta fattiga på ett mänskligt plan. Själv vann Attlee ett rykte i östra London som både genuint respektfull och genuint intresserad. Det skulle han ha stor nytta av när han småningom kandiderade till parlamentet.

Under första världskriget avancerade Attlee till major, skadades två gånger och återvände som något av en krigshjälte. Som socialist som troget tjänat sitt land med förankring i ett arbetardistrikt låg han helt rätt i tiden. Efter ett inspel i lokalpolitiken valdes han år 1922 in i parlamentet.

Partiledaren Ramsay MacDonald satt vid regeringsrodret när ekonomin störtdök vid 1920-talets slut. Influerade av liberalen Keynes började en Labourfalang driva tesen att budgetunderskott kunde vara acceptabla under dåliga tider, bland annat för att dryga ut arbetslöshetskassan. MacDonald, som konstant behövde parera högerargumentet att Harmagedon skulle följa om Labour gavs ansvar för skattebetalarnas pengar, stretade emot. Arbetslöshetminister Mosley avgick i protest, lämnade Labour och bildade (några år senare) fascistpartiet. MacDonald fick förrädarstämpel i sitt eget parti och uteslöts. Labour splittrades. I valet 1931 tappade partiet över 80 procent av sina parlamentsplatser och hamnade därmed i en så stor existentiell kris att det, förutom i nutid, saknas motstycke. Attlee klarade sig kvar med en hårsmån och var plötsligt en av få kvarvarande Labourparlamentariker med tidigare parlamentserfarenhet. Nya partiledaren Lansbury lyfte in honom i partiledningen. Efter att Hitler 1936 invaderade Rhenlandet tvingades Lansbury att avgå på grund av ”naiv pacifism”. Major Attlee hamnade på översta pinnhålet, inte minst för att han hade färre partifiender än mer färgstarka rivaler.

I samlingsregeringen under kriget agerade Attlee balanskonstnär mellan både Labours olika fraktioner och mellan Konservativa partiet och Labour. Bew hävdar, förmodligen helt riktigt, att knappast någon annan hade kunnat fylla den rollen lika väl. Samarbetet med Churchill underlättades av att båda hade erfarenhet av såväl det militära som politiska maskineriet samt en gemensam syn på vad som slagit fel under första världskriget.

När Attlee kort efter krigsslutet bildade sin första regering visade sig Stalin mer misstänksam mot ”musen” Attlee än mot ”lejonet” Churchill, delvis ett resultat av att Labour länge hållit kommunisterna på armslängds avstånd, men förmodligen också på grund av att Attlee var svårare att placera; samt alls inte en mus vid förhandlingsbordet.

När han efter kriget bildade sin ”välfärdsstatsregering” informerade han sina ministrar om att han aldrig varit bra på småprat (även i stora sammanhang var han en erkänt usel talare), men att det inte skulle tolkas som ett tecken på avståndstagande, tvärtom välkomnade han sakliga samtal. Som socialist underströk han alltid behovet av att reformera samhället i mer jämlik riktning men han framhöll också värdet av tålamod. Han visste att inte alla socialistiska skrivbordsidéer var lika bra i praktiken som i teorin, samt att motståndarna skulle vara snabba att slå mynt av felsteg.

Attlee var sällan sen att medge att välfärdsstatsbygget hade pågått ända sedan 1900-talets början och var det samlade resultat av många människors ansträngningar. Han flörtade med tanken att socialismen kunde betraktas som en vidareutveckling av liberalismen snarare än som väsensskilt tankegods. Mer fåfänga politiker hade förmodligen försökt roffa åt sig en avsevärt större del av äran för välfärdsstatens förverkligande.

Attlees tankar var långtifrån alltid felfria. På 1930-talet lekte han till exempel också med tanken på att tillfälligt åsidosätta demokratin. Många partivänner gjorde samma sak eftersom det då kunde förefalla som enda sättet att realisera socialismen. Inte förrän Mosley och fascistpartiet började driva samma linje fjärmade sig Attlee helt från idén. Vidare var han ungefär lika sen som flertalet andra med att inse att Hitler och Mussolini exploaterade den internationalistiska samtals- och eftergiftslinjen. Därutöver trodde han – eller sade sig tro – att när britterna lämnade ”protektoratet” Palestina så skulle hotet om krig öka den politiska samarbetsviljan. Han medgav själv att han var tämligen bortkommen gällande ekonomi.

Däremot var Attlee så väl förankrad på gräsrotsnivå att han visste att folket, generellt, inte var tillnärmelsevis lika idealistiska som många av Labours teoretiker. Han visste att i jämförelse med de sistnämnda var genomsnittsväljaren mindre näringslivsfientlig, mer patriotisk samt mindre apologetisk gällande Sovjets framfart. Inte minst som ett resultat av sitt starka engagemang i Indienfrågan visste han också att religion och etnicitet ofta övertrumfade klassretoriken. Han betraktade det som en smula larvigt att tro att folket inte ansåg sig ha något mer att förlora än sina kedjor. Säkerligen helt riktigt menade Attlee att alltför mycket socialism riskerade att skrämma bort många potentiella Labourväljare. Bättre arbetsvillkor ja, men inte nödvändigtvis diffusa experiment gällande ”klasslöshet”.

Genom sin bredare utblick kunde Clement Attlee undvika det kanske mest fatala misstaget bland vänsterfalangens ”intellektuella”: förväxlingen av folkliga stämningar med socialistiska stämningar. Att Attlee inte erbjöd socialistisk puritanism irriterade idealisterna men kan betraktas som ett uttryck för intellektuell mognad snarare än som intellektuell lättviktighet.

Attlee var nog den typ av politiker vi ofta säger att vi vill ha vid regeringsrodret men alltför sällan upplever: verklighetsförankrad, tolerant, befriad från fåfänga, resultatinriktad samt intellektuellt hederlig. På så vis vann han respekt bland realister i alla läger. När Churchill en gång bjudit hem en konservativ partivän som kläckte ur sig en förklenande kommentar om Attlee svarade Churchill såhär: ”Attlee är en sann patriot. Om du en gång till kallar honom ’löjliga gamla Attlee’ så får du ingen ny inbjudan hit.”

Att dagens Labourledare, Jeremy Corbyn, har en entusiastisk hejaklack beror nog en hel del på att även han förefaller genuin i bemärkelsen hederlig samt tämligen befriad från fåfänga. Dilemmat är att Corbyns äkthet paras med ett envist fasthållande vid tämligen studentikosa idealistiska käpphästar.

Ändå är det inte Corbyns existens som är anmärkningsvärd. I alla tider och i alla politiska läger har det funnits idealister som gått på i ullstrumporna i bergfast övertygelse om egen teoretisk (och moralisk) överlägsenhet. På Attlees tid hette två av Corbyns motsvarigheter Cripps och Laski. Debut i parlamentet gjorde också idealisten Michael Foot, det tidiga 1980-talets idealistiskt drivna partiledare och den enda som kan tävla med Corbyn och Ed Miliband om titeln som mest fadäsartad partiledare (Ramsay MacDonald var trots allt premiärminister i sex år).

Det som är anmärkningsvärt är snarare att på Attlees tid fanns i partiet en realistiskt rotad högerfalang som – styrkt av både en tydlig praktisk agenda och många praktiskt orienterade fackföreningar – lyckades hålla idealisterna på mattan. Dagens högerfalang profilerar sig mindre genom realistisk moderering av klasskampsidealismen än genom att det sistnämnda – i jakten på medelklassväljare – blandats ut med den politiska mittens gränsupplösningsidealism. Resultatet är en luddig politisk vision som knappast är mindre utopisk.

Avsaknaden av konkretion och verklighetsförankring i nutidens Labourfalanger illustreras av en gemensam brist på insikt om att partiet idag gör sig skyldiga till en räcka kardinalsynder när dessa moraliserar och de facto hånar mindre bemedlade i låglönesektorer – traditionella kärnväljare – när dessa uttrycker skepticism gällande bland annat helt fri migration; på grund av oro över jobb, skolplatser, vårdköer och ständigt stigande huspriser. Detta samtidigt som välbeställda Labourpolitiker – liksom politiker i alla andra läger – med näbbar och klor försvarar egna nationella och supranationella privilegiestrukturer. Därav ett parti i totalt – och i en mening välförtjänt – kaos. Attlee, som knappast ha skulle gjort sig skyldig till sådana självmål, spinner säkert i sin grav.

Högern kunde hoppat jämnfota av lycka om inte luftig idealism och tillhörande substanslöhet tagit sig alltför starka uttryck även på den planhalvan; samt att avsaknad av stark opposition lätt leder till ytterligare slapphet i tanken. Oförmågan att ta till sig vad väljarna verkligen säger förklarar nog en hel del av nutidens utbredda politikerförakt.

Viktigaste framtidsläxorna? Kanske att mellanspel i verkligheten borde vara ett nödvändigt kriterium för inträde i den offentliga debatten; det var på så vis Attlee slipade av sin förut dogmatiska (i hans fall både konservativa och socialistiska) tilltro till sådant som låter vackert i teorin men fungerar illa i praktiken. En annan läxa är att idealister alltid kommer att lägga särskilt krut på att skriva ner framgångsrika realister som Clement Attlee (John Bew hävdar att den ”vänsterintellektuelle” Ralph Miliband, Ed Milibands pappa, spelat en särskilt stor roll i det avseendet). På ett mer mänskligt plan är läxan att inre styrka inte måste vara synonymt med ett självsäkert och munvigt yttre.

Att Attlee är generellt underskattad är en sanning som kräver viss modifikation. På rankningslistor över Storbritanniens mest framgångsrika premiärministrar hamnar ofta Attlee, åtminstone numera, inom topp tre. Ändå är det riktigt att han inte tenderar att betraktas som en politisk gigant. Personlighet som en död fisk eller inte, denna formidabla bok visar att Clement Attlee är väl värd just gigantepitetet.