Kärleken till våra små är tidlös

 Genom dörren har en man just trätt in. Under armen håller han en liten kista. Tavlan är målad 1857 av den danska konstnären Christen Dalsgaard och hänger på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn. Jag promenerar runt med min son. Han prövar akustiken och morrar åt statyerna, jag tittar på tavlorna, och stannar länge vid Dalsgaards målning. Inte för att den är något konstnärligt mästerverk precis. Komposition och ljus, färger och detaljer, allt det där lämnar nog en del i övrigt att önska. Men man förnimmer den smärtsamma tystnaden efter ett spädbarn som aldrig mer kommer att gråta.

Scenen tycks så vardaglig – och det var den ju också, då 1857. Danmark var fattigt, många svalt tidvis, i smutsen frodades bakterier, något penicillin fanns ännu inte och spädbarnsdödligheten var fortfarande mycket hög. Men vanligheten och vardagligheten förtog inte sorgen. Den stora risken att spädbarnen skulle dö förminskade inte kärleken. Därom vittnar Dalsgaard.

Vi som lever idag, vi som njuter av ojämförlig frihet, jämlikhet, hälsa och rikedom, tenderar att hålla upp ett svart filter framför ögonen när vi betraktar andra tider. Vi ser bara fattigdomen, sjukdomarna, förtrycket och brutaliteten. Den belåtna samtiden gör lätt andra tiders människor till andra sorters människor, utan vare sig sunt förnuft eller det mångfasetterade och komplexa känsloliv som vi tycker utmärker oss själva. Det är ett av skälen till varför Eva Österbergs bok De små då. Perspektiv på barn i historien är så angelägen.

Bakgrunden är denna: En fransk historiker vid namn Philippe Ariès beskrev i början av 1960-talet hur synen på barn har förändrats från medeltiden fram till idag. Enligt honom knöt medeltida föräldrar inte an till sina små barn eftersom risken var så stor att de skulle dö. Det fanns heller ingen insikt om barns utveckling, om deras särskilda behov av närhet, ömhet och omvårdnad. Ariès hävdar att de betraktades som små vuxna, som potentiell men ännu inte fullt duglig arbetskraft. Detta grundar han framför allt på iakttagelsen att barn som avbildas på medeltida målningar bär samma slags kläder som vuxna (Om detta vore en rimlig och korrekt slutsats skulle förresten detsamma gälla synen på barn och vuxna i Sverige idag. Många vuxna, särskilt män, bär ju kläder som inte nämnvärt skiljer sig från dem man ser på förskolebarn.) Sedan den mörka medeltiden har synen på barn gradvis förfinats för att i modern tid blomma ut i närmast fulländad insikt om deras utveckling och behov av omsorg och kärlek.

Att Ariès idéer fått så stort utrymme inom historieskrivningen om barn beror sannolikt på att hans utgångspunkter passar så väl ihop med den utvecklingstanke som är invävd i moderniteten. Den säger att allt var sämre förr – värst var det under den mörka medeltiden – och sedan har det långsamt blivit bättre, och överallt där det fortfarande är dåligt kommer det så småningom att ljusna, precis på samma sätt som det har gjort här i Västerlandet.

Eva Österbergs forskning låter sig inte inordnas i detta paradigm. Lugnt och metodiskt, på forskares vis, letar hon efter spåren av barn i landskapslagar och rättsprotokoll, i sånger, helgonlegender, mirakelberättelser, isländska sagor och kungakrönikor. Det är inte lite, det hon har hittat. Och kan man tänka sig, det verkar som att medeltidsmammorna och medeltidspapporna visst kunde älska sina barn. Ett ypperligt argumentet utgörs av mirakelberättelserna, ett slags nedskrivna vittnesbörd om hur människor anropat personer som Erik den helige, biskop Brynolf och Heliga Birgitta för att få hjälp. Många av berättelserna handlar om föräldrar som ber att sjuka barn ska bli friska, döda barn ska få liv igen, eller att överhängande katastrofer ska avvärjas. Föräldrarna är desperata. Det förstår man av de vidlyftiga löften de avlägger i nödens stund: långa, kostsamma pilgrimsresor eller generösa gåvor till kloster och religiösa centrum. Men varför skulle dessa människor – ofta vanligt, fattigt folk – vara beredda till sådana offer om de inte älskade sina barn? Om det inte vore för kärleken hade det många gånger varit mer rationellt att bygga en större lada eller köpa en extra ko.

I flera intressanta avsnitt resonerar Eva Österberg kring hur lagen både påverkar och avspeglar medeltidens normer. Om det någonsin varit brukligt att sätta ut barn i skogen – något Österberg dessutom ställer sig frågande till – så upphörde det vid kristnandet av Sverige. Straffet för att döda ett spädbarn var hårt. Det är i sig ett vittnesbörd om att också de allra minsta betraktades som värdefulla människor. En del tidigare forskning har hävdat att det var vanligt att spädbarn uppsåtligen dödades under medeltiden genom att mödrarna låg ihjäl dem på natten, att så kallad ”barnkvävning” skulle ha varit en utbredd metod för barnbegränsning. Men det saknas egentligen belägg. Troligare är, som Österberg och flera andra forskare menar, att det för det mesta handlade om verkliga olyckshändelser, orsakade av dödströtta mödrar och allt för trånga sängar. Även rättsväsendet tenderade att tro på mödrarnas försäkran om att dödsfallen var olyckshändelser. Kvinnor – i alla fall gifta kvinnor – antogs vilja ha sina barn, också när förhållandena var knapra.

Lagen signalerade att barn var värdefulla just för att det faktiskt var den dominerande inställningen i samhället. Så både reflekterades och förstärktes normen.

Att barn fick stryk så det sjöng om det i gamla tider, det vet vi ju. Eller gör vi verkligen det? Eva Österberg lyfter fram både lagar och rättsprotokoll som visar att det ingalunda var fritt fram att misshandla sina barn. Familjens överhuvud förväntades förvisso aga både barn och eventuellt tjänstefolk. Men i begreppet aga rymdes så mycket mer än det som avses idag. Tillsägelser, fostran, att vara ett gott exempel och mild fysisk tillrättavisning var accepterade inslag i ”agan”. Det gick alltså inte någon skarp gräns mellan icke-fysisk och fysisk uppfostran. Istället drogs gränsen vid grov och opåkallad misshandel, sådan som ledde till blånader eller öppna sår. Redan i Magnus Erikssons stadslag fastslogs att den som agade ett barn så hårt att det dog själv skulle bli arvlös.

Det finns mycket få bevis för att grov misshandel av barn hamnade i rätten, – varför man kan fråga sig om lagen mest var tomma ord, medan barnen många gånger i själva verket for mycket illa innanför hemmets fyra väggar. Så kan det förstås ha varit, men återigen pekar Eva Österberg på lagens funktion; den bekräftade en norm samtidigt som den signalerade vilket beteende som var acceptabelt. Det ansågs inte hedervärt att slå barnen gula och blå. Nog fick medeltidsungarna stryk, men kanske inte i den omfattning som vi lätt föreställer oss.

För att förstå den verklighet som barn under medeltiden levde i, räcker det emellertid inte att sammanfoga spridda skärvor från skriftliga källor och arkeologiska fynd. Eva Österberg mäter även upp det ”moraliska universum” i vilket både vuxna och barn befann sig. Detta universum genomsyrades av kyrkan och Bibeln. Texten där Jesus säger ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty Guds rike tillhör sådana som de” kan tolkas på lite olika sätt. Men det står klart att den tillskriver barnen en självklar plats inom den kristna tron. Gamla testamentet omtalar också barn som något mycket värdefullt, som gåvor från Gud.

Medeltiden präglades därtill av antik filosofi, filtrerad genom kristendomen, inte minst därigenom att kristna ideal fogades till listan över eftersträvansvärda dygder. Och dygder var något som barn måste lära sig. De behövde fostras till att kunna ta ansvar för sina handlingar.

Med självklar plats i Guds rike, i behov av fostran. Så kan man sammanfatta utgångspunkten för den medeltida synen på barn. Det är ingen dålig utgångspunkt.

Susanna Birgersson Tarras-Wahlberg, Ledarskribent, Göteborgs-Posten