Omvärdering av alla värden

Med detta sagt är det på sin plats med några reservationer. Francis Fukuyama, mannen bakom artikeln som blev boken som blev så omtalad, var inte förblindad av naivitet. Artikeln hade ett frågetecken i titeln (”The End of History?”), och boktiteln hade ett andra, nietzscheanskt led (Historiens slut och den sista människan) som problematiserar och motsäger den ursprungliga, hegelianska tesen. Fukuyama hade redan själv byggt in mycket av den kritik han senare fick i den egna framställningen. Först tänkte han sig att den segerrika liberala demokratin skapar ett ”samhälle karaktäriserat av universellt och ömsesidigt erkännande”, vilket innebär att historiens primära drivkraft upphör att verka. Men i nästa ögonblick ifrågasätter han värdet av ett erkännande som tillfaller alla och är helt frikopplat från prestation. Den alltigenom jämlika människan förlorar förmågan att resonera i samhällsmoraliska termer, baksidan av den totala toleransen är värdeupplösning. Med stabiliteten inträder stagnation.

Men hela idén att den politiska historien ytterst bestäms av en ideologiernas kamp, och att denna nu eventuellt skulle vara avgjord till den västerländska demokratins fördel i och med murens fall och kommunismens kollaps, borde också utsättas för ett robust, materialistiskt bombardemang. Vi var ju då, under den första halvan av 1990-talet, med god fart på väg in i en medieteknologisk omställning av historiska dimensioner, vilket skulle innebära att förutsättningarna för varje typ av verksamhet förändrades dramatiskt och oerhört snabbt. Snart skulle ingenting vara sig likt längre. Inte villkoren för produktion och konsumtion, och inte heller för politiken.

Denna radikala, helt genomgripande omdaning av tillvarons alla väsentliga komponenter kallas ”metamorfos” av sociologen Ulrich Beck i den postuma bok som blev hans sista: The Metamorphosis of the World, som i många delar utgör en vidareutveckling av idéerna i hans mest kända bok, Risksamhället från 1986, där han hävdade att framtiden redan var fullt synlig för tanke och teori om än inte för blotta ögat. Samhället var, enligt Beck, på väg in i en ny fas av moderniteten där de oförutsedda biverkningarna av industrialiseringen, inte minst i form av miljöförstöring, utgjorde ”risker” som ökade exponentiellt och som skulle överskugga de avsedda plusposterna, vilket skulle leda till stegrad osäkerhet. Detta innebar i sin tur att varje försök att komma till rätta med situationen genom ännu mer modernitet tvärtom måste skapa ytterligare osäkerhet och sårbarhet: det vore att använda bensin i brandsläckande syfte.

Och exakt där, i detta tillstånd av notoriskt osäkra riskbedömningar och oförutsedda kalamiteter utan ände, befinner vi oss nu, enligt Becks postumt utgivna bok. Detta risksamhälle har blivit den motor som driver fram världens metamorfos. ”Historien är tillbaka!” utropar författaren triumfatoriskt, och menar att de socialteoretiker (Foucault, Bourdieu, Luhmann) som, bortsett från alla iögonfallande olikheter sinsemellan, i en eller annan mening fokuserar på hur de politiska systemen reproducerar sig själva, faktiskt ägnar sig åt en ”historiens-slut-sociologi”. De döljer faktumet att världen i själva verket håller på att förvandlas till oigenkännlighet.

Det duger alltså inte att tala om ett samhälle i ”förändring” – det skulle implicera att somliga saker förändras medan andra aspekter av den kapitalistiska ordningen förblir intakta. Men detta är inte fallet, och därför måste vi istället använda begreppet ”metamorfos”, som innebär att någonting i grunden nytt växer fram på samma sätt som en fjäril kryper ut ur den puppa som larven byggde. Förändring är något som sker inom ramen för det rådande systemet, metamorfos betyder att det förut rådande systemet mer eller mindre abrupt ersätts av ett nytt och okänt. Det som igår var helt otänkbart, är idag både möjligt och verkligt. Världens metamorfos innebär att ”världens metafysik” förändras, enligt Beck, och det centrala i den processen är det vi kallar globalisering.

Också den som håller sig hemma på gårdsplanen för jämnan och aldrig äntrar ett flygplan genomgår en ”kosmopolitisering” eftersom de nya, globala riskerna hotar alla på det ena eller andra sättet. Det går, till exempel, inte att avvärja dramatiska klimatförändringar genom att införa aldrig så stränga gränskontroller eller att vifta med flaggor. De som tänker och agerar nationalstatligt är, menar Beck, ”den kosmopolitiserade världens förlorare”. Detta gäller, påpekar han, även terrorister; dessa måste agera på den globala scenen för att uppnå nämnvärd framgång.

Men om Beck tidigare i huvudsak har uppfattats som en pessimistisk tänkare, uttrycker han här, en smula otippat, starka förhoppningar om att anhopningen av globala risker faktiskt kan komma att rädda världen undan den undergång som tidigare tycktes ofrånkomlig. Öga mot öga med den annalkande katastrofen, blir vi så illa tvungna att till varje pris avvärja den eftersom alternativet är… ja, inte mycket till alternativ. När mardrömmen de facto står för dörren äger vi en kollektiv förmåga att lägga om kursen på samma sätt som andra världskrigets förintelse förmådde världen att samla sig till att bilda FN, förkunna de mänskliga rättigheterna och etablera föreställningen om brott mot mänskligheten. I linje med detta resonemang hävdar Beck att främst klimatförändringarna framtvingar den ”omvärdering av alla värden” som Nietzsche talar om. Då finns det inte längre något utrymme för egoism eller särintressen: att rädda sig själv innebär med nödvändighet att också rädda alla andra, eftersom vi alla sitter i samma båt.

Den fråga vi istället måste ställa oss är, enligt Beck, vilka de positiva konsekvenserna av klimatförändringarna är. Och han blir inte svaret skyldig, utan lanserar begreppet ”emancipatorisk katastrofism”, som inbegriper de goda bieffekterna av modernitetens många dåliga bieffekter. Globala risker, som klimatförändringar och finanskriser, har skapat en ny klarsyn och vad Beck kallar ”nya kompasser”. En analys av debatten efter orkanen Katrina, som främst drabbade svarta och fattiga, påvisar ett paradigmskifte som förtjänar beteckningen ”social katharsis” eftersom det nu är rimligt och legitimt att två dittills åtskilda diskussioner – ekologiska hot och rasismens historia – kan sammanföras. (Att detta tycks motsäga vi-sitter-i-samma-båt-resonemanget här ovan, får vi kanske lämna därhän.) Även massturismen för något gott med sig: andras naturkatastrofer blir våra egna i större utsträckning, särskilt som det numera alltid finns någon som filmar vad som sker med sin mobiltelefon.

De i Becks ögon goda nyheterna är att den teknologiska utvecklingen undergräver den nationalstat som står i vägen för den respons på de många globala hoten som av nödvändighet måste vara överstatlig. Den europeiska utveckling i riktning mot en stabil union som han tycker sig skönja hälsar han med glädje. Och allt detta är till stora delar intressant och tänkvärt, även om det sällan står helt klart var gränsen går mellan faktiska iakttagelser och ett federalistiskt önsketänkande i konferensmannens elfenbenstorn.

Också den israeliske historikern Yuval Noah Harari polemiserar mot Francis Fukuyama i sin nya bok Homo Deus, om än mer indirekt, när han påtalar att den humanism och den individualism som utgjorde grunden för den metaideologi som utropades till historisk slutsegrare, bara var illusion och bländverk. Det finns ingen fri vilja, det finns ingen central instans i hjärnan som skulle kunna utöva denna fria vilja om den funnes, det finns inte ens någon odelbar individ. Allt detta var sociala fiktioner som vidmakthölls eftersom de var funktionella, vilket vi nu förstår när kognitionsvetenskap, hjärnforskning och evolutionsbiologi har klarlagt hur det ligger till. Vad som finns är maskiner – mjuka och hårda – och de algoritmer som driver dessa.

Om Beck utgår från modernitetens misslyckanden och därifrån rör sig i riktning mot ett ljust och hoppfullt framtidsscenario, inleder Harari i modernitetens obestridliga triumfer för att så gradvis närma sig den becksvarta avgrunden. Becksvart åtminstone om man ser det hela ur just människans perspektiv. Om man istället försöker inta planetens eller evolutionens synvinkel, är det en annan historia. Att vi är snävt fixerade vid just vår egen djurart är begripligt men ändå ett uttryck för filosofisk trångsynthet. Det är stimulerande med vidgade perspektiv. Vi ingår ju trots allt i ett större sammanhang.

Under senare tid har vi om inte helt besegrat så åtminstone tagit kontrollen över mänsklighetens till synes eviga gissel: farsoter, svält och krig. Idag dör fler människor av övervikt än av svält, fler dör för egen hand än i krig och i samband med våldsbrott sammantaget. Den omskrivna terrorismen märks knappt i statistiken. Socker är idag farligare än krut, Coca-Cola är för de allra flesta ett dödligare hot än al-Qaida. Vad som händer i det läget, menar Harari, är att mänskligheten omdefinierar sin målbild; nu är det evigt liv och perfekt lycka som gäller. Vi människor vill bli gudar, och till vår hjälp har vi ett helt batteri av banbrytande bio- och neuroteknologier. Vi strävar efter att finjustera vår genetiska mjukvara och uppgradera vår organiska hårdvara med diverse cyborgianska maskindelar.

Eller vi och vi förresten: Harari förutspår att en liten privilegierad elit med exklusiv tillgång till alla dessa kostsamma behandlingar och verkstadsbesök kommer att lämna den stora, icke uppgraderade massan av Homo sapiens på efterkälken. Det öde som väntar denna sockerkonsumerande underklass är evolutionär utgallring. Den behövs inte ens för att driva den gudalika elitens varu- och tjänsteproduktion, som går mot fullständig automatisering.

Det finns otaliga intressanta trådar att följa i Hararis omfångsrika bok. I likhet med Beck glidflyger han påfallande obekymrat över slukhålen i resonemangen. Han framhåller just klimatförändringarna och menar att den ekonomiska tillväxtens vänner fromt förväntar sig mirakel; själv tar han de mest sensationella underverk för givna när argumentationen så kräver. Bägge övertygar åtminstone om en sak: historien är tillbaka.