Skrytsam klassresa

Fenomenet är inte nytt. För knappt tio år sedan noterade kulturskribenten Mats Gellerfelt att det plötsligt talades mycket om klass och klassresor i svensk skönlitteratur. ”Numera tycks vartenda arbetarbarn som lärt sig läsa ha gjort ’klassresan’ ”, påpekade han med sedvanlig skärpa, men uttryckte också uppskattning för lyckade versioner (SvD 28/5 2007).

Här är de bärande elementen i en typisk klassreseskildring: En hjälte eller hjältinna med arbetarklassbakgrund eller allt oftare invandrarbakgrund. Enkla uppväxtförhållanden. Huvudpersonen har inte samma möjligheter i livet som andra. Blir nedtryckt och lär sig slå tillbaka, tuffa till sig. Kämpar hårdare än alla andra för att lyckas. Känner en stark revanschlusta. Och lyckas mot alla odds! Blir idrottsstjärna eller stjärnreporter eller skådespelare eller minister.

Underförstått är detta en seger inte bara för hjälten/hjältinnan utan för rättvisan. Underförstått är detta en särdeles rekorderlig person som det gått så bra för, trots att han/hon hade allt emot sig.

Ibland ingår även något om osäkerheten som upplevs i olika sociala situationer i de höga samhälleliga strata där personen numera rör sig, ibland något om en inre kamp med skuldkänslor. Det ger en mänsklig touche och visar att personen är ödmjuk och genuin och inte glömmer sitt ursprung.

Klassresegenren legitimerar något som annars är tabu i vårt land – ohämmat skryt. Man accepterar att människor breder ut sig om sin egen kämparanda, målmedvetenhet och framgång eftersom det tjänar ett föregivet ädelt syfte – att bygga upp självförtroendet hos andra med samma enkla bakgrund. De ska kunna identifiera sig med den hjältemodiga klassresenären.

Observera att det inte handlar om ett individuellt fenomen i form av särskilt skrytsamma personer utan ett kollektivt mentalt ramverk som uppenbarligen delas av många. Alla samarbetar. Intervjuare, redaktörer och producenter uppmuntrar klassresenären att ösa på om sin egen förträfflighet.

En välvillig tolkning är att detta är en modern variant av askungesagan och otaliga sagor på temat käck gosse ger sig ut i skogen, överlistar troll och drakar och vinner prinsessan och halva kungariket. Men du hör ju själv – det är sagor man berättar för små barn, medan ”klassungesagan” dras för vuxna.

Så nästa gång du hör en sådan här berättelse, gör tankeexperimentet att det som sägs skulle sägas utan klassresans legitimerande ram. Alltså någon som systematiskt beskriver omgivningen som orättvis och sig själv som fantastisk och som tycks ha obegränsat behov av att framhålla sina starka sidor och framgångar – och sin ödmjukhet, såklart.

Man börjar undra – finns det klassresenärer som inte är narcissister? Och även om man själv råkar tillhöra samma missgynnade grupp som huvudpersonen och känner igen en del av de utmålade hindren, är det verkligen sådan man vill bli?