Sturarna: med förlorarens blick över 1500-talet

I sin nya bok Sturarna. Makten, morden, missdåden har Eriksson gett sig i kast med den svåra uppgiften att skildra familjen Sture – en släkt som gjort anspråk på den svenska tronen, men som fick se sig slagen när Vasarna först tog tronen efter Kalmarunionens fall och till sist också mördade en stor del av släkten en vårdag i Uppsala 1567. Ätten blev förvisso inte utraderad, men den spelade hädanefter en undanskymd roll i politiken. Den sista medlemmen av släkten var Anna Margareta Sture, gift med rikskansler Axel Oxenstiernas son Johan.

Vad är det då för typ av bok som Eriksson har skrivit? Den har helt klart populärvetenskapliga ambitioner och gott så, det skrivs alldeles för lite sådant i Sverige. Här har Eriksson klara ambitioner, det märks inte minst i hur boken är disponerad. Han har skapat en berättelse med en tydlig stegring mot slutet, med sin klimax kring Sturemorden.

Tyvärr blir denna ambition dock inte mer än just en ambition. I den färdiga boken finns nämligen rester av två helt olika sätt att framställa berättelsen om Sturarna. Eriksson hade med fördel kunnat välja ett, men istället stannar han vid en blandning som känns halvfärdig. Jag misstänker att manuset med fördel hade kunnat omarbetas ytterligare en gång för att ge berättelsen verklig stuns. Nu blir läsaren serverad en historia där Sturemorden å ena sidan är ett genomgående tema, samtidigt som andra kapitel i boken har tillåtits att vara mer kronologiska, eller rentav tematiska. Jag hade gärna sett att Eriksson valt det ena eller andra; varför inte en uttalad berättelse som fokuserat mer på Sturemorden? Nu uppstår lätt känslan av att författaren mest har varit intresserad av den märkliga episoden, medan andra saker som förtjänat kanske väl så mycket uppmärksamhet – som exempelvis kapitlet om Sten Sture d ä – är betydligt mindre utarbetade.

Läsaren kastas nu mellan bokens olika delar, något som jag tror missgynnar förståelsen av den övergripande utvecklingen i berättelsen om ätten Sture, vilket är synd. Här pågår från 1520-talet till den blodiga kulmen på 1560-talet en intressant process där Vasafamiljen befäster sin makt över tronen med alla upptänkliga medel. Det hade varit intressant att följa den utvecklingen sett från Sturefamiljens perspektiv, som inte stod på den segrande sidan. Här kan utraderingen av Sturefamiljen ses som en självklar, men likväl grym, konsekvens av en förskjutning i maktbalansen inom riket, från många mer eller mindre likvärdiga adelsfamiljer med anspråk på att styra landet, till en enda kungaätt.

Ett tema som jag förväntade mig skulle diskuteras mer i boken och som borde vara ytterst intressant när man som Eriksson försöker skriva just om en släkts historia är hur släkter och familjeband ofta är tillrättalagda av eftervärlden och att de ibland är helt fiktiva. Ändå brukar det alltid framhållas att denna historiska period – här rör vi oss från den sena medeltiden och fram till det tidiga 1600-talet – var fixerad vid börden. Det framhålls att man gärna räknade anor, och att familjen man föddes i hade avgörande betydelse för var man hamnade i samhället. Samtidigt utgör Sturarnas historia ett utmärkt exempel på att så inte var fallet, och att man kunde kalla sig Sture om det tjänade ens intressen.

Bokens starkaste delar är annars de som handlar om Sturesläkten som kultursponsor, bland annat av gravmonumenten i Uppsala domkyrka och av propagandaskrifter som Sturekrönikan. De här kapitlen lägger nya pusselbitar till vår förståelse av 1500-talet och av hur svårt det till syvende och sist är att komma denna epok riktigt nära. Även skildringen av Svante Stures fru Märta Eriksdotter (Leijonhufvud) är rörande i sin mänsklighet, och den visar hur viktiga kvinnor var för att hålla ihop familjer, kanske särskilt i så politiskt oroliga tider som 1500-talet.